Another Age
Så har, jag vet inte hur många år för sent, jag äntligen spelat Age of Empires 3. Den fanns för ett hyfsat pris med alla expansioner och jag var sugen på ett gammalt hederligt RTS. Första Age of Empires är nog det spel som haft störst påverkan på mitt spelande och för all del, hela mig. Det var då mitt oerhört starka intresse för historia väcktes, när jag spelade för första gången nån gång där under 90talet. Självfallet borde jag ha köpt trean redan när det kom ut, om inte annat för gamla tiders skull, men jag hade inte tillräckligt stark dator på den tiden, sen glömde jag bort alltihopa.
Det har varit en intressant upplevelse, det kändes annorlunda från vad det brukade, även om skillnaderna mot andra titlar i samma stil mest ligger i detaljerna. Det kan bero på att det var länge sen jag spelade den här sortens spel, samla-bygga-kriga. Det har mest varit Total War eller Europa Universalis och spel i den stilen plus ett och annat där det enbart är krigande och taktik som gäller när jag har spelat strategi. Spel där ambitionen varit att återspegla en förenklad version av verkligheten, hur det var, är eller kunde ha varit. Ens städer ligger där de ska, avstånden är korrekta, omständigheter likaså. Age och liknande påminner mig mer om ett brädspel, som en aningens mer komplicerad version av schack eller risk eller något. Ett spel i en äldre bemärkelse. Jag har inte tänkt i sådanna banor tidigare, datorspel och andra spel har jag egentligen aldrig betraktat ha så mycket mer med varandra att göra än namnet. Naturligtvis går det att hitta massor med gemensamma nämnare, men det är inte direkt relevant i sammanhanget.
Jag har spelat igenom kampanjen till orginalet, inte börjat med expansionerna än. Det var en stundtals plågsam upplevelse, precis som RTSkampanjer som är historiedrivna brukar vara. Oerhört fånig dialog, röstskådespeleri, tråkiga stereotyper till karaktärer, inte särskiljt påhittig äventyrshistoria. Det var viss nyfikenhet som gjorde att jag orkade mig igenom det hela, och jag blev chockad över vad jag såg. Jag har aldrig blivit chockad av ett spel, varken GTA eller Postal eller något annat.
Dessa hjältar man spelade, dessa dåliga parodier på matinéhjältar. De är goda, rättrådiga och vill nästan alla väl. Men det hindrade dem inte från att glatt springa in med trupperna till fiendebasen och vildsinnt slå ihjäl civila som militärer helt utan åtskillnad. Helt historiskt korrekt förvisso, en oväntat brutal sida av RTS som jag aldrig tänkt på tidigare heller. Men visst blev jag chockad, den kontrasten mellan de typiska, overkliga hjältetyper man är van vid när det kommer till Amerikansk film, ostoppbara mördarmaskiner som bara slår ihjäl skurkar som är beväpnade, inte använder mer våld än nödvändigt och så vidare och själva spelandet. Från harmlös matiné till realistisk krigsskildring. Jag vet inte vad jag ska tro. Så länge man slipper de brutalt usla personerna från kampanjerna är det dock ett hyfsat bra spel, men inget som ger spontan utlösning.