SC2, With friends like me, ouweschater!

En gång, fanns det en blogg. Bloggen hette Starcraft 2-bloggen och skrevs av StormCraXx. StormCraXx skrev många krönikor om hur han besegrade sina fiender.

Detta är dock inte en krönika skriven av StormCraXx.

Ty, det fanns en ännu större krigare, en mästare av de tre raserna, ett strategiskt geni, vars dådkraft och hårdförhet StormCraXx blott var en skugga av. Denne legendariske krigares namn var ouweschater.

Det här är ouweschaters egen historia, förtäljd av honom själv. Det är främst en historia om en taktisk snilleblixt, som fick till och med den mäktige StormCraXx att tappa hakan.

Krönikan om ouweschater:

Jag, ouweschater, anlände till slagfältet och reste mitt Högsäte på en vindpinad kulle västerut.

Ett magnifikt Högsäte!

Morgonen var kall och klar. Jag skådade min allierade, en krigare vid namn StormCraXx på en kulle österut. Han var av den uråldriga rasen Protoss.

De Förstfödda är i sanning mäktiga byggherrar!

Hur uråldrig denne StormCraXx än var så var jag i begrepp att visa honom något som skulle få till och med en Protoss att häpna. Jag åkallade guden Lift-off och se! Mitt Högsäte svävade i luften!

Ett herresäte, höjt över alla andra!

Jag visste att våra fiender var lokaliserade norrut. Fast besluten att inte låta de värdefulla guldmineralerna falla i deras händer lät jag mitt svävande Högsäte bege sig ditåt. Våra fiender hade sig en diger överraskning att vänta!

Min allierade klagade dock en smula på min taktiska snilleblixt. Vad lite han visste...

I hopp om att undkomma upptäckt från våra fiender gömde jag mitt herresäte noggrant. Dock syntes det mig att gudarna ej var på min sida, ty fiendens svävande kunskapare upptäckte nästan genast mitt Högsäte.

Frukta ej, mina trogna.

Jag påbörjade skyndsamt resandet av en barrack, en smedja och en förskansning. Men ack! Fienden kom hastigare och i större antal än någon hade kunnat sia om.

Med tänder och klor anföll de vilda horderna mig!

De usla hundarna gav sig på mina trofasta trälar.

Blod och förödelse!

Mina trälar offrade mången tapper man ur sin skara för att slå tillbaka anfallet.

Med fruktansvärda förluster.

Varsamt och med spejande blickar återupptog de få överlevande sina sysslor.

En sorgens dag.

Under tiden hade de första förstärkningarna från min hitintills oduglige allierade StormCraXx anlänt. Jag smålog åt honom, i sin iver att ge sig in i striden hade han rest dubbla Vägportar och hans styrkor tog sin post på min ramp. Man kunde nästan tro att han inte litade på min hårdförhet.

Hans otränade styrkor blir hårt ansatta

Min allierades styrkor begav sig oklokt nog djupare in i fiendens marker.

Dårskap.

Och blev bortdrivna.

Det saknades en karismatisk ledare som mig, ouweschater.

Men säga vad man säga vill om Protosserna och deras ledare StormCraXx, deras törst efter stridens raseri var stor. De åkallade ständigt Kronos, tidens härskare, i sina tempelmässor och bad för att han skulle välsigna deras Vägportar och föra Zealoterna snabbare till slagfältet.

Deras liv för Aiur.

Det var som lugnet före Ragnarrök.

Några tappra få.

...Genom rymdens ofattbara vidder färdades Aiurs söner och larmet från deras strid skakade själva jorden under deras fötter...

En storartad kamp.

Mina trupper var för värdefulla för att riskeras i strid, som en vis krigsherre offrade jag min allierades trupper först.

Så säger jag, ouweschater!

I sin iver att försvara mig, ouweschater, hade min allierade StormCraXx positionerat sina trupper långt norrut. Fienden utnyttjade detta enkla misstag genom att de cirklade runt hans styrkor och attackerade hans värdefulla mekaniska arbetare.

Detta hade aldrig hänt mig, ouweschater!

Men trots detta enkla misstag lyckades min allierade driva bort fienden när han väl omplacerat sina trupper.

Hans gruvdrift var dock en skugga av sitt forna jag

Under tiden hade jag, ouweschater, andra problem. Fienden utnyttjade min allierades hastiga trupptillbakadragande för att anfalla mitt högsäte!

Det var dags att de fick smaka på min fruktade fortifierade försvarslinje!

Jag, ouweschater, gissade att de inte hade räknat med min Planetära Fästnings oerhörda makt. Ty vilken Terran bygger sig en Planetär Fästning först? Ingen utom jag, ouweschater...

Fruktansvärda förluster för fienden!

Och dårarna fortsatte att anfalla!

Jag, ouweschater kunde inte annat än att hånskratta vid stridens slut. 18 enheter hade fallit för min mäktiga fästning.

Jag fröjdades länge efter den utdragna slakten!

Min allierade gjorde ett försök att beröva mig, ouweschater, från min rättmätiga ära och anföll fienden!

Han klagade även på sin gruvdrift.

Den skurken tog all ära när han ensam, desperat anföll in i demonernas högborg.

Ära som borde varit min, ouweschaters!

Efter sitt desperata, men ändock lyckade anfall hade han fräckheten att be mig, ouweschater, om guld.

Mitt guld, bara mitt!

Jag, ouweschater, lät hellre mitt guld stå på kö i mina barracker än att ge dem till den fähunden!

Hehehe!

Fast besluten att min allierade inte skulle få någon av min ära den här gången, passade jag på att ta mina knektar och anfalla. Min allierade svor över min kvicktänkthet.

Jag, ouweschater slog dövörat till för hans lama protester!

Jag, ouweschater, stötte dock på mer motstånd än jag hade räknat med. Fienden hade en eldsprutande drake i sitt läger!

Mina knektar kämpade och dog tappert.

Min allierade rensade upp det sista motståndet på slagfältet. Jag, ouweschater beslöt mig för att ge mig själv lite välförtjänt beröm. Utan mitt lagspel, min taktik och mitt samarbete hade vi aldrig lyckats bärga denna segern!

Visst är det tokigt, men det fungerar.

Så slutar krönikan om ouweschater.

#blogg