Necarus är reaktionär

Medlem
Necarus är reaktionär

Åtminstonne när det gäller vissa saker. Jag hyllar och ser med glädje på vidare vetenskapliga framsteg, hyllar det likt religion, något upphöjt, något nobelt. Även teknik fascinerar, men det är här gnället kommer, när det gäller vissa saker, somligt redan avhandlat här i bloggen, en del inte. Det är dags att tala om filmkonstens utveckling:

Som ni vet har George Lucas tillkännagjort att han ska redigera om hela Star Warssagan till 3D. När det gäller de tre nya filmerna har jag inte så mycket att invända, de borde egentligen gå under
titeln animerat, gränsen är hårfin. När det gäller de gamla tycker jag det verkar vara en mindre bra idé. Visst, karln har ju redan varit där och fifflat sen tidigare. Men de är verk från en annan tid, på många sätt bättre än dagens ur en visuell synvinkel. Det krävdes mycket arbete för effekterna, det gick inte bara att hafsa ihop på en dator.

För låt oss medge det, dagens digitala effekter i de flesta filmer kommer vi skratta hjärtligt åt inom en inte allt för avlägsen framtid. Man ser utan problem teknikens begränsningar och ibland är, som jag nämnde, gränsen mellan vad som kan betraktas som rent animerat och spelfilm hårfin. Låt oss ta slagfält som exempel. Minst en gång om året sen sagan om ringenfilmerna har det dykt upp en film där ett stort fältslag har haft en central roll. Och jag tycker mig kunna se att de blir bara sämre och sämre. Det absoluta botten kom med 300. En märklig film, å ena sidan totalt likgiltig inför realism, i synnerhet visuellt, samtidigt nitiskt noga med att händelseförloppet stämmer (det där med att slåss i skuggan av pilregnet sas verkligen vid Thermopyle), men ändå i slutändan en rätt dålig film.

Om vi går till andra änden av spekrat, ett bortglömt storverk från 1970: Waterloo. Och med mer än 16000 sovjetiska soldater som statister är det lätt att se skillnaderna. Allt är på riktigt, varenda liten figur står verkligen där och har inte fördubblats av en dator, och det märks. Se den!

Visst, absolut, digitala effekter är utmärkt som komplement, och de kanske blir bättre, själv tycker jag mig inte se stor skillnad sen Jurassic Park från början av 90talet. Såg om den härom kvällen, anledningen till att jag skriver det här. Har sett den minst hundra gånger, varav nittiofem av gångerna innan år 2000. Utmärkt blandning av robotar och äldre filmtrick och digitala skapelser.

Historiska paralleller är vanskliga, något att hålla på minnet när man läser om det här med den nye "lasermannen" i Malmö, men jag undrar inte om filmen fortfarande är lite i samma sorts fas som i slutet av 20talet. Ljudfilmen var inledningsvis nämligen ett enormt bakslag för filmkonsten. Men när de tympliga mikrofonerna strategiskt utplacerade på scen hindrade skådespelarna att röra sig fritt tycks de digitala effekterna snarare göra att många av dagens filmskapare med rejäl budget skenar iväg vilt och glömmer varje tanke på saker som en god historia, bra karaktärer och berättande. 3D är det yttersta symptomet på detta, en fånig illusion (jag vet att film självt är en illusion, men det låtsas vi inte om) som fått sån bisarr genomslagskraft. Kanske är det bara en tillfällig fluga, vilket jag verkligen hoppas, eller så är det ett steg i utvecklingen, precis som ljud och färg, även om båda på sätt och vis var med nästan från första början. Själv är jag inte imponerad.

#blogg

1
Skriv svar