Pannkakor, Jordens undergång, Fickur.
Jag har ägnat mycket tid att försöka förstå er människor, det är inte lätt, ni är rätt underliga varelser. På sin höjd är kanske det jag skriver fragmentariskt, osammanhängande, inget att ta på allt för stort allvar, men denna kväll kändes som en kväll för betraktelser, en pianokonsert i hörlurarna, hade jag haft konjak skulle jag nog sippa på ett glas, ustötta ett lätt gutturalt AAAH och fortsätta. Nu får vi klara oss utan konjaken, det blir inte ens en kopp te (pyramidpåse, det enda drickbara påste som existerar), kanske sen, efteråt. Förresten passar sig inte allt för sammanhängande text bloggar, iallafall inte mina, jag skriver vartefter jag tänker ut, även om det finns någon färdig idé, om så bara en mening, en formulering.
1. Människor är idioter
Det är väl den mest tröttsamma klichén som existerar, men som grupp är ni inte något att lita på, den enskilde människan kanske briljerar ibland men det är väl allt. Det mest tydliga exempel jag sett på den totala hjärndödheten var i gymnasiet. Torsdagar. Pannkakor. Just på den skola jag gick fanns tre matköer samt en för vegetarianer. Det var ofta en lång och långsam kö, till den vanliga maten vill säga, och alla gillar ju pannkakor med sylt. Detta förhållande gällde inte vegetariankön, den var i stort sett tom. Trots att där serverades samma pannkakor med samma sylt som i köttkön kunde jag alltid spara cirka tio minuter på att gå dit, mitt framför ögonen på den stora grå massan. Det är klart, en del ville väl ha ärtsoppa också, men jag tror inte att de var mer än en på sju kanske. Låt oss försöka sätta in oss i hjärnan på den här personen i pannkakskön, vad reflekterar han över, reflekterar han alls? Vid något tillfälle har han mer än säkert, det var ändå en skola där vare sig kapitalistiska eller aktivistiska tankar var direkt välkomna, funderat över vad som får människor att gå ut i krig, att döda, att dö. Förmodligen lät han resonemanget stanna där, för att gå och ställa sig i kön. Detta är en viktig insikt, på en skola där det unika prisades på gränsen till det absurda -mycket estetare-, där alternativ var mainstream, återigen, esterare, där studierna inte sällan bestod av diskussioner där man uppmanades att tänka fritt (var nästan en chock när man hade kurser på andra skolor och hårdhänt fördes tillbaka till högstadiets håll käften, lyssna, läs, provrutin), att se på en sån plats hur svårt det är att ändra sina rutiner bara en gnutta och kunna äta upp innan alla andra hunnit sätta sig. Kanske borde jag ha sagt något, men å andra sidan, nä!
2. Domedagen är nära
Jag tänker inte påstå att klimathotet är ett påhitt och att vi ska fortsätta som förr, men tänk efter lite, det har gått tio år sen millenieskiftet, med paranoian, alla datorer som skulle gå bärsärkagång, jordens undergång, den yttersta tiden, apokalypsen, Det sista stora fyrverkeriet. En av 90talets absolut bästa tvserier: Millennium, bygger just på den där paranoian, vill ni återuppleva nämnda rädslor så ska ni absolut se den, kvalitet man nästan aldrig ser bland de amerikanska TVbolagen som saknar namnet Showtime eller HBO. Det var precis samma visa för tusen år sen i den kristna världen. Att undergången vilket dag som helst var lika säker som att solen gick upp. Klimathoten är inget nytt, det har man varit medveten om länge nu, men det tycks som om hysterin satte in på allvar lagom till alla andra profetior inför den stundande omvälvningen, men folk var väl tillräckligt rädda för bomben innan att det inte behövdes andra påfund att oroa sig för. Och visst har världen gått bakåt, åtminstonne bland de med makten. De tongivande för tusen år sen och de idag påminner mycket om varandra. Rädslan, tydligen behövs den där i bakgrunden, eller så vänjer man sig inte helt lätt av med den. Ryssens påfund kräver kanske viss uppmärksamhet, man vet ju aldrig, men knappast mer än så. Muselmannen däremot, honom ska ni frukta, så även hans frus kläder planeten där du bor. Bomben också, för säkerhets skull. Ät pannkakor.
3. Armbandsuren är på väg bort
Tänkte avsluta lite glatt. Jag hatar klockor, i synnerhet tickandet, eller egentligen bara tickandet. Det driver mig till vansinne när tystnaden tar vid, följdaktigen äger jag ingen klocka som inte är digital och tyst. Det var när jag konsulterade en av dem, den på mp3spelaren, jag till min stora glädje upptäckte att jag faktiskt, på sätt och vis, använde mig av fickur, och trots allt är mer van vid den rörelsen än att lyfta armen och skaka den en aning när jag vill veta tiden. Därför tänker jag nu lansera ett digitalt fickur, går under arbetsnamnet fick dich, bör finnas på marknaden lagom till julen 2012. Den yttersta tiden bör ju mätas noga.