Resfeber

Jag håller på att bli galen. På nätterna drömmer jag att jag irrar runt på en stor tågstation och försöker hitta rätt tåg och jag skojar inte när jag säger att jag vaknade snyftande i morse. På dagarna har jag ångest och ont i bröstet. Allt bara för att det snöar och jag skall ut och resa på fredag. Jag skall på styrelsemöte och pepparkaksträff med Catahya och det är något jag har sett fram emot länge men det är några faktorer som gör att jag oroar mig utöver den vanliga resstressen.

Vädret är en. Min sambo är en sådan där som spår olyckor och katastrofer så fort det snöar. Blir den två centimeter snö så är det omöjligt att ta sig någonstans och det är bara dårar och folk utan vett som åker någonstans, påstår han. Som den där gången jag fick gå tre kilometer med tunga matkassar i snöväder. Jag mötte grannen som var på väg till bingo så jag antar att han var en av de där dårarna som trotsar alla varningar. Jag har i viss mån vant mig vid att klara mig själv men ibland så behöver jag skjuts och av någon anledning blir det alltid oväder vid de tillfällena. Jag är övertygad om att det blir snöstorm natten till fredag.

Det där skulle inte vara ett problem om jag inte skulle åka så tidigt. Redan tio i sju går bussen från stationen så jag kan inte ta skolbussen. Skulle det snöa lite så är det ingen som har hunnit skrapa vägen så tidigt. Dessutom oroar jag mig för att jag skall försova mig. Jag planerar att låna sambons mobil som en reserv om vi skulle få strömavbrott, något som är vanligt här ute så här års. Det är dock tveksamt om jag får låna den med tanke på min historia med mobiler.

Åtminstone en stressfaktor har försvunnit. Vi får två nycklar till lokalerna vi hyr och jag har bara hand om den ena så skulle jag inte komma fram betyder det inte att alla får övernatta i parken. Det är dock en liten tröst om jag själv missar träffen.

När blev jag en sådan som oroar sig för allting?

#blogg