I’m so sick it’s rad, man
Bloggen har fått silverpris, för att tala är ju guld. Jag har varit sjuk. Jag är sjuk. Näsan rinner fortfarande och yrseln verkar nu under nattetid inte ge med sig så mycket heller. Men skam den som ger sig, i vanlig takt har man lusläst Svane Nordins bok under dagen (har kurslitteraturförfattare inget liv..?).
Nej! Jag ska inte whina! Fy på dig Simon! Jag ber om ursäkt kära läsare, min bitterhet når ibland nya höjder (och den är rätt hög till att börja med) när snoret snart droppar ner över mustaschen.
Igår var det första advent. Grattis advent! Good job! Du lyckades i år igen! Juldekorationerna flög fram från förrådet (som vi delar med en fruktansvärt jobbig kinesfamilj, som verkar bosätta en stor familj på 23 kvm) och julfriden var snart till att infinna sig. Det gjorde den. Adventsljusstaken tändes, vi lärde Henning vad eld är. Fast han visste nog det redan. En gång vid juletid, när jag och sambon kom hem, satt han med tassarna över ett värmeljus och såg glad ut. Henning verkar inte ha någon smärttröskel, men verkade ändå förträffligt förvånad över att han själv haltade de närmaste dagarna efter denna nyfikna incident.
Katterna är våra barn, på ett ungefär. Eftersom vi både tycker att barn är rätt jobbiga är katter ett lika bra substitut. Även om de bara bajsar, äter och mjauar (katterna alltså) finns det rätt mycket kärlek i dessa lurviga patrask ändå. Dessutom, vi försöker och försöker, men kan ändå inte få barn (o kapadabdish, trumvirvels-humorattack!). Tror även min humor har insjuknat i denna stund.
För övrigt är denna bild någorlunda läskig. Kan bero på min sjukt stora fobi gentemot clowner.
[ia=23508; large]