Det som göms i snö

Det var vår. Solen värmde den vintertrötta marken och buskar och blad hade trevande börjat spira. Det var dessutom påsk, och jag och min kompis hade gått ut för att bränna av lite smällare och raketer. Vi befann oss i de tidiga tonåren och vi tyckte fortfarande att det var roligt att spränga saker i luften. Bakom min kompis hus låg ett grönområde, och vi visade de knorrande föräldrarna god vilja genom att avbryta filmtittandet och datorspelandet för en stunds stärkande utomhusaktivitet.

Vinterns svält och kyla höll på att övergå i en behagligare vår, och två ynglingar vandrar genom landskapet för att se vad för förändringar vintern fört med sig. Åldringarna hemmavid var fortfarande klena efter mörkret och minusgraderna, och de valde att stanna kvar inne i värmen på gården, men de insisterade på att de båda unga männen borde ge sig ut på inspektion.

Plötsligt visslar en tjutande raket genom luften i riktning mot oss och lämnar ett långsträckt moln av krutrök bakom sig, medan den försvinner strax över våra huvuden. Det är grannens grabb som kommit ut och överfallit oss med påskraketer. Han är några år äldre än vi, och betydligt större och starkare. Dessutom har han rykte om sig att vara lite vild och galen. När han tänder och siktar på oss med ännu ett par skrikande raketer så hukar vi oss för skydd medan vi stressat undrar om vad han gör är farligt eller inte.

Det är stilla. Allt ter sig likt i trakten och inga ljud hörs. Men så exploderar ett träd alldeles intill stigen och männen vräks till marken. Skräckslagna ser de sig om, och rakt framför sig vid en gärdesgård ser de en mutant stå och vråla åt dem, förbannad för att han missade sitt mål. De båda männen delar på sig och söker skydd bakom vad träd och stenar som finns att kura ihop bakom. Ingen går någonsin ut obeväpnad – naturligtvis – men nu gäller det att ta reda på vad man står inför innan en eventuellt dumdristig motattack kan inledas.

-Jävla tokdåre! ropar vi till grannen, och så tänder vi på några smällare och kastar mot honom i något slags lamt försök till motstånd. Han skrattar och fyrar av fler raketer som piper förbi på betryggande avstånd ifrån oss. Visslande påskraketer är som tur är inte särskilt stora, och så länge man inte fångar en med ögat eller munnen så lär inte ens en fullträff i bröstet eller pannan vara särskilt farlig. Däremot är det lite skrämmande att utan förvarning upptäcka att man är del av en sådan lek medan projektilen redan är i full färd mot en.

Ingen går som sagt ut obeväpnad, och efter att ha hämtat andan en sekund och överkommit chocken så svarar de unga männen på anfallet. De kastar ett antal granater mot gärdesgården medan de försiktigt avancerar på varsin flank. Mutanten bakom sitt skydd av kullersten avfyrar fler granater med sitt raketgevär, men de är alla långt ifrån att komma nära. Antagligen är han så missbildad att han inte kan se att sikta ordentligt, eller så kan han inte hålla i vapnet på ett korrekt sätt med sina klumpiga händer. Hur som helst är förskräckelsen över, och de båda ynglingarna håller på att ta överhanden i striden.

Efter något dussin raketer så tryter arsenalen för grannpojken och utan ett ord så lommar han iväg hem igen, lika plötsligt och oväntat som han först uppenbarade sig. Jag och kompisen undrar om han bara försöker hitta en ny vinkel att attackera ifrån eller om han tröttnat och lämnat oss för något roligare tidsfördriv. Vi ser inte till honom igen denna dagen.

Striden intensifieras; granater kastas och raketer skjuts i högt tempo från gärdesgården utan att åstadkomma någon skada på mer än buskar och träd. Jord och krutrök yr i luften och de två männen kastar sig platt på marken för att inte synas och utgöra måltavlor. Sedan tystnar allt. Stillheten är påtaglig, nästan fysisk, och ingen – varken djur, vind eller människor – vågar ge ett ljud ifrån sig. Ynglingarna tittar försiktigt upp, men mutantgalningen är borta och visar sig aldrig igen.

#blogg