Hotel Nhow
Nej, det här är inte en paradox om oändligheten (och skatten därtill), utan väldigt befintlig.
Jag har alltid varit lite sned åt tyskarna, har varit i Berlin en gång, och tyckte att staden var rätt grå och tråkig. Kanske var det vädret, och att jag inte gav staden en chans, kanske var det att jag mer tänkte på världskrigshistoria och jobbiga turister, än de som faktiskt levde i staden. Jag har däremot alltid beundrat den tyska ingenjörskonsten; Audi, BMW, Mercedes och den starka ekonomiska kraft som landet har. Trots min skepsis, så läste jag tyska i skolan, men missbrukade min studietid åt roliga ord, snarare än att lära mig språket på bästa sätt. Klassiker som Hornisse (Ett geting-släkte med bl.a Bålgetingar samt namnet på ett 88mm anti-tank fordon från andra världskriget) och Fleischwolf (Köttkvarn) var ju lite mer intressant.
Den kreativa sidan av Tyskland då? Jag har ingen uppfattning alls om konstnärer och danskonst i landet måste jag medge. Tyskland är ganska känt för sin ravepartyn, och den typen av musik, men även band som Rammstein, Tokio Hotel och Nena. Några kompositörer av nutida experimentell konstmusik finns också, om man diggar den grejen. Dom har inte hållt samma standard som på den gamla goda tiden med Bach, Brahms och Beethoven tycker jag.
Nog med sidospår, anledningen till dagens titel är att jag fick upp ögonen för ett ganska nytt hotel i Berlin, Hotel Nhow. Hotellet är på utsidan som vilken häftig tysk byggnad som helst, men på insidan är det så mycket mer.
Vad sägs om:
Gitarr och gitarrförstärkare är standard på rummen(!).
Kommer du på en bra låt i duschen? Lugnt. Hotellet har en förstklassig Studio, med ett analogt 48-kanalers Solid State SSL mixerbord (ca. 2-4 miljoner kr), Adam lyssningsmonitorer och ljudtekniker från Hansastudion.
Dagsljus.
Inredningen är också en rejäl brytning från de gråa fasaderna i området. Inte illa. Så är du rik, musikintresserad och på reshumör, så vet du vart du ska bo.
