Trimma hela tiden
Igår blev det väldigt mycket med hunden, den behövde trimmas och det tog sin tid, så jag fick endast ihop fyra timmars spel, jag köpte bl.a. ett enkelt småtrevligt tennisspel på PSN för 12 kr, w00t jag har ett spelberoende!!1! Dessutom var jag tvungen att förbereda en föreläsning som jag ska hålla i veckan.
Igår skrev jag om flygplanssimulatorer och oj vad skoj de är! Jag sa dessutom att jag skulle ta upp min första kontakt med strategispel. Tidigt i mitt finniga tonårsliv fick jag tag på ett bordsstrategispel, det var massor av små kartongbitar med små bilder av infanteri o.s.v. Men för en grabb som växte upp i ett område som kallades för käppastaden i en storstad, så fanns den närmaste kamraten ca 1 km från där jag bodde och han var absolut inte intresserad av strategispel, det blev liksom inte så mycket av varan sitta ner och spela en kväll/natt. Men jag fick tag på ett spel som förändrade hela min syn på strategispel Combat Leader. I spelet så fanns allt; infanteristridsvagnar, stridsvagnar, pansarvärnsskyttar, granatkastare o.s.v. Tänk att man 1983 kunde köra ett taktiskt strategispel utan de förhatliga hexagonerna och tärningskasten. I min mening var denna en föregångare till de RTS som vi spelar idag. Jag hade som taktik att köra ut en granatkastargrupp som sedan släpte rökgranater därefter skickade jag upp infanteri som gav stöd till pansarvärsskyttarna, det var enkla grejer, infanteriet var max fyra pixlar.
Här tänker jag göra en avvikare. Igår skrev jag att jag måste spela min rogue i 20 år, men tänk nu hur mycket spelen har utvecklats, Combat Leader är just 20 år. Spelen har verkligen utvecklats på den tiden. Tänk vad skoj jag ska ha när jag gått i pension om 25 år.
Efter Combat Leader blev det Dune 2000 på amigan. Det spelet tog mig till nya höjder, jag kunde bara sitta där och hitta på strategier för att krossa de förhatliga Harkonnen. Spelet gjorde att jag faktiskt läste Dune - Ökenplaneten, fast det var kanske inte så bra, plötsligt framstod spelet som en skymf mot en bra bok. Efter Dune 2000 kom de i en strid ström, C&C, C&C Red Alert o.s.v. Tills det en dag kom ett spel som åter fick mig att krossa all form av sömn, hunger m.m.
#Close Combat kom 1996 och inte bara på PC utan även på Macintosh, så där försvann några MVG på Universitetet och jag fick en omtenta. Vilket spel, soldaterna var plötsligt inte några hjärndöda zombies som sprang rakt in i fiendeelden. Mina kära soldater fegade ur så fort någon skramlade med en burk. Det spelet var hur bra som helst. Flera uppföljare kom och jag anser fortfarande att #Close Combat III: The Russian Front var höjdpunkten i spelserien trots att den fortsatte i ytterligare två spel. Därefter tog en trogen skara fans över. I CC3 så kunde man kombinera ledarskap och maffiga artilleridueller, just nu fnittrar jag som en liten skolflicka. Idag är det #Empire: Total War som tar min tid och mitt hårddiskutrymme, det spelet har många intressanta spelmoment, fast jag tycker fortfarande att CC3 var bäst.
Nu får man inte tro att jag hatar de hjärndöda zombiesoldaterna i C&C, tvärtom. När jag kom hem från skolan och var allmänt nere så kunde jag sitta och producera mängder av infanterister som sedan stormade ett kanontorn. Vissa smiskar väl sin hamster när de kommer hem efter en misslyckad dag på jobbet (referens till en Dilbert-strip).
<a href="http://www.flickr.com/photos/dunechaser/3688025489/" title="TATRA Dráček (5) by Dunechaser, on Flickr"><img src="http://farm3.static.flickr.com/2467/3688025489_ab3b07aaac.jpg" width="250" height="187" alt="TATRA Dráček (5)" /></a>
PS
FZ har angett att Close Combat är turbaserat!!! Hädare! Hela serien är s.k. RTT (Real Time Tactical).
DS