Slut i rutan för Halo: Reach

Jahapp då var man klar med #Halo: Reach också och det tog ju slut lite väl fort kan tyckas. Satte igång i onsdags kväll, spelade lite igår förmiddag och sen nu på morgonen och vips så var man klar. Det var ju inte som att jag rusade igenom det heller utan det var bara såpass kort. Lite trist, men efter att ha tagit mig igenom #Halo 3 på en dag hos Microsoft när det skulle recenseras för FZ:s räkning så ska jag väl inte förvänta mig något annat. För många spelar det ju inte heller någon roll eftersom Halo-serien koncentrerat sig mer och mer på onlinespelandet, synd bara att jag inte skulle kunna vara mindre intresserad av just den biten

Hursom så kommer det här en kort recension.

Vad är det för något?
Det femte (jag väljer att inte räkna in RTS:et Halo: Wars) spelet i #Bungies närmast löjligt populära Halo-serie och ska enligt källor vara den sista. I tidslinjen är spelet emellertid inte sist då det utspelar sig innan #Halo: Combat Evolved på planeten Reach dit du har skickats tillsammans med dina Spartans-kollegor i Noble Team för att undersöka varför kommunikationerna med kolonin har slutat fungera. Som väntat är det Covenants som ligger bakom och du måste nu rädda det som räddas kan för att ge mänskligheten en chans att slå tillbaka vid ett senare tillfälle - då med Master Chief i huvudrollen.

Gillade
Bakgrunderna:
Normalt sett brukar jag tala om grafiken som en helhet men eftersom den på rätt många sätt är rätt medelmåttig jämfört med andra förstapersonspangare så väljer jag att lyfta fram en komponent som är visuellt slående och det är bakgrunderna. De är verkligen fantastiska och på min vandring genom spelets kampanj stannade jag upp flera gånger för att titta upp och beskåda härligheten. Det är en relativt liten sak, men det hjälper att ge spelet den där episka känslan som jag alltid uppskattat i Halo-liren.

Musiken
Bortsett från multiplayer-delen är musiken det som jag förknippar starkast med Halo. Den har ända sedan det första spelet varit något utöver det vanliga, åtminstone jämfört med andra spel, och även om Reach kanske inte når upp till samma höga nivåer som #Halo 3 där jag hade gåshud vid titelrutan så är det likväl något som även det bidrar till känslan av storskaligheten och pampigheten som jag redan nämnt.

Fordonen
"Wtf?!" tänker kanske den som av någon anledning följt den här bloggen nu. Jag har ju en historia av att racka ner på fordonssekvenser i både tid och otid så att jag ska nämna det i positiva ordalag hör inte till vanligheterna. Dock är det ju som så att hur illa jag än tycker om den så är jag inte en person som har svårt för att erkänna mig överbevisad och lyfta fram sådant som är bra även om jag i grund och botten inte gillar det. Halo-spelen har ju alltid haft rätt roliga fordon, mycket för att det inte bara förvandlas till en rälspangare, och i Reach tas det ett steg längre då du får styra både ett rymdskepp och en helikopter. Nu är det kanske inget speciellt med det, men det speciella är att det är riktigt bra gjort och riktigt kul.

Ogillade
Längden:
Som sagt, jag klarade på tre spelsessioner som varade i kanske 2 timmar vardera. Spelet bjuder således inte på alltför mycket speltid för pengarna om du likt jag bara är intresserad av enspelarläget. Jag är visserligen en stark förespråkare för kvalitet över kvantitet, men skulle inte produktionsvärdet vara så högt som det trots allt är för #Halo: Reach så hade jag nog beskyllt #Bungie för att enbart slänga med kampanjen för at kunna säga det till fullpris överhuvudtaget.

Vapnen
Få saker är lika viktiga i förstapersonspangare som vapnen och "känslan" i dem. För min del handlar känslan dels om hur de ser ut och hur de låter, att de ser ut och låter som något som kan döda dig och inte som något du köper på BR-leksaker. Tyvärr så gäller det sistnämnda för #Halo: Reach. Vapnen ser ut som vatten- och låter som ärtpistoler vilket är väldigt synd. Visst är det scifi med lasrar och allt vad det är, men det kunde ju åtminstone ha känts som att de skulle kunnat orsaka mer förödelse än ett fleshwound.

Sammanfattning
Allt som allt levererar #Bungie återigen ett välgjort spel men utan det där lilla extra för att det ska nå någon högre placering på min FPS-prispall. Jag vet att jättemånga där ute älskar allt som har med Halo att göra och svär att det är det bästa som hänt FPS-genren sedan Doom, men jag ser det inte. TIll stor del har det naturligtvis med att göra att jag inte är ute efter onlineläget som ju är en stor del till seriens framgångar, men jag tycker ändå att det skulle kunna krävas mer av Xboxens flaggskepp. Med det sagt så var det ändå underhållande och fyllde tiden mellan #Bayonetta och #Residen Evil 5 som jag ska ta mig an härnäst på ett mer än godkänt sätt

#blogg