23:e mars...
Den 23:e mars är min födelsedag och råkar också vara den dag John Filip Nordlund föddes på 1875 i Säter, Dalarna.
John hade en yngre bror, Rikard och en äldre bror, Joel, som var döv. 1882 flyttade familjen till Falun där John gick i skola. Under 1886 rymde han hemifrån med en hemlös vän och drev runt i Dalarna under en tid innan han återvände hem en kort period under 1887. John var en ganska kraftigt byggd man och kunde lätt få arbete på ett sågverk i Korsnäs där han arbetade en tid innan han sparkades efter en förfalskad räkning.
Vid denna tid hade hans föräldrar flyttat till Gävle och John flyttade hem igen.
1891 dömdes Nordlund till tre års fängelse för första resan stöld, dessa år avtjänades på länsfängelset i Malmö. John hade dessutom redan avtjänat fyra månader för kreatursstöld i Ljusdal.
!895 var det dags igen då han dömdes till tre års frihetsberövande och tre års förlust av medborgerliga förtroende. Han fördes till Långholmen i början av 1986 med nummer 2. Han blev kvar där i fyra år och han började nu planera sin framtid.
Den 20 april 1900 var det så dag för John att återse den fri världen utanför murarna och begav sig hem till Gävle med hjälp av brodern Rikard som vid tiden bosatt sig i Stockholm.
John försökte under en tid att skaffa ett hederligt arbete men lade ner planerna och bestämde sig för att i fortsättningen leva på rån och plundring.
Herr Nordlund
Den 17 maj 1900 avgick ångaren Prins Carl från Arboga mot Stockholm. Kaptenen på ångaren var Olof Rönngren som hade seglat linjen i fyra år.
Med på båten var John Filip Nordlund, han hade kvällen innan löst en biljett till Stockholm, packat sin väska full med hänglås, en kniv och en revolver.
Under natten sköt Nordlund kaptenen för att skapa kaos ombord, därefter skjuter han drängen Julius Åkerlind när han sov, Lovisa Carlsson var det tredje offret och hon höggs ner framför sina två söner med sådant våld att bladet lossnade från kniven och blev kvar i henne. Hennes söner skadades.
Kohandlare Lars-Erik Falk från Arboga blev skjuten i huvudet och avled efter en vecka på sjukhus, slaktare Carl-Henrik Holmér från Kungsör skjuts i bröstet och avlider innan hjälp kommer.
Styrman Emil Julin och rorgängare Gustaf Hellström skadades efter att ha jagats runt i båten av Nordlund.
Fyra andra personer skadades under dådet.
Med fem döda, åtta skadade och 800 kronor i byte flyr Nordlund i en av livbåtarna efter att ha försökt skjuta mot båten Köping som några av passagerarna lyckats signalera till.
Hänglåsen han hade med sig skulle användas till att låsa maskinrummet efter att ha rånat så många som möjligt. Därefter sätta båten i brand för att dölja brottet.
Han lyckades ta sig iland med livbåten utan att bli sedd, tog sig till Eskilstuna där han köpte nya kläder och klarat sig undan polisen. Med siktet inställt på Göteborg och Köpenhamn tog Nordlund sig till Skogstorp men greps där av tre poliser.
Nordlund tycks ha varit en mörk själ då hans ord vid gripandet skall ha varit "Detta var min hämnd på mänskligheten" och "Tur för er att jag inte kom med tåget för då hade många fler dött"
I ett brev till sina bröder skrev Nordlund att det var han som utfört dådet de läst om i tidningarna och att han hade behov av att lätta sitt hjärta för någon och att de inte skulle sörja honom och att han välkomnade döden som ett slut på utanförskapet han känt i livet. Han önskade sina bröder all lycka och välgång i livet.
"Många äro de som för bödelns yxa fått låta sina liv. Många goda och ädla människor, sköna kvinnor ja, till och med många drottningar och kungar har fått sluta sina liv så. därför är mitt sista ord till er, min sista bön är att ni ej tager det för hårdt. Gråt gärna litet, det skadar ej, men förtvifla icke."
Nordlund visste redan innan han greps att det inte skulle gå att komma undan en dödsdom. Han visade därför ingen ånger utan besvikelse över att inte lyckats döda flera. Han försökte hugga ned två vakter i ett misslyckat flyktförsök, med en slipad hasp, vilket fick hans åtal att växa med två mordförsök till. Han var en våldsam fånge och vakterna ska ha utryckt en lättnad efter avrättningen.
Nordlund ansökte aldrig om nåd men bestred däremot domen för ett rån han inte ska ha gjort.
Hans mor besökte honom flera gånger på Långholmen och pastor August Hylander ska även han ha haft flera möten med Nordlund.
Den 5 december skrev Nordlund sitt sista brev till sin familj.
Den 10 december klocka 0800 står skarprättare A.G. Dalman på Västerås länsfängelse med handbilan i handen. Detta var Dalmans femte och näst sista avrättning.
Nordlund begravdes i vigd jord vilket var ganska ovanligt även efter då det blev lagligt under 1860-talet.
Stockholms Dagblad skrev den 10 december om avrättningen:
"Mångmördaren Nordlund afrättades strax efter kl. 8 i morse å fängelsets gård härstädes. Närvarande voro länsnotarien B. Hendeberg, fängelsets direktör, predikant och läkare, magistratens ombud rådman V. Ödman, professorerna J. A. Hammar och V. Hultkrantz samt f. d. professor E. Clason, Upsala, professor E. Holmgren, Stockholm, tre medicine amanuenser, tre ombud för Vesterås stadsfullmäktige samt representanter för stadens båda tidningar. Länsnotarien Hendeberg uppläste domen, fången utfördes, fängslad och med bindel för ögonen. Han åtföljdes af fängelsedirektören på ena och fängelsepredikanten på andra sidan. Han bad så en bön och sjöng en sång, hvilken han ännu fortsatte, då han nedlade hufvudet till stupstocken. Ett enda hugg af bilan skilde hufvudet från kroppen. Liket öfverlemnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökningar."
Nordlunds brott och straff fick efterskalv i samhället. Var brottslighet grundat på arv eller inte.
Nu var det ju faktiskt så att Nordlund själv aldrig haft några problem inom familjen som också visat honom stöd intill slutet. Hans föräldrar kom från en ärlig och arbetande släkt. Dödsstraffsmotståndarna ansåg att det var olyckligt att Nordlund blivit frisläppt. Nordlunds straff ska också ha försvårat för Lars Nilsson och Theodor Sallroths nådeansökningar efter att ha blivit dömda till livstid.
I efterhand framkom studier att Nordlund lidit av konstitutionell styvsinthet, impulsivitet och grymhetsnjutning och man beklagade samhällets oförmåga att fånga upp personer med problem...
Vi har många vansinnesdåd i dagens tid men tycks hela tiden prata om hur det var bättre förr. Det har aldrig varit bra, folk har alltid kommit i kläm mellan människor och deras sinnen, det har aldrig varit bra och kommer nog inte heller att bli bra.
SD klagar över invandringens inverkan på brottsligheten och även om jag själv anser att det kan finnas fog i deras...ehh...påhitt(?), så kan man aldrig skylla allt på invandringen även om vi nu återigen ska ha haft ytterligare en krigsförbrytare ibland oss...
Sjuka människor finns överallt och det är ett gissel i samhället, vad gör man med en sjuk person som inte kan hantera sina demoner ibland oss vanliga?
Jag själv ser fortfarande handbilan som en bra lösning, dessutom tär den inte på våra svenska älvar...
