Spelat: Flatout Total Carnage

Det första Flatout var fränt som fan! Jag köpte det direkt när det kom ut och njöt av det roliga bilkörandet, den omfattande skademodelleringen och det rockiga soundtracket. Nyligen läste jag Nylunds recension av Shift 2 Unleashed och förde genast upp det på inköpslistan, men så råkade jag få se uppföljaren till mitt gamla favoritrally på Steam och gjorde ett impulsköp. (Att shoppa är ju vår tids folknöje liksom, och när man shoppar online kan man få ut mycket nöje av tiden man annars skulle lagt på att vandra mellan affärer i city. Å andra sidan sker det ju anonymt framför datorn, och berövar en nöjet att demonstrativt spatsera gatan fram med alla nyinköpta varor dinglandes i påsar utmed låren.)

Nåväl, spelet rockar fortfarande, två generationer senare. Och grafiken är - så klart - snyggare än jag någonsin sett den. Men det känns lite för polerat. Inte lika mycket garage som förr. Inte lika skitigt som det borde vara. Svårighetsgraden verkar inte heller ha utvecklats något nämnvärt sedan jag sist greppade ratten. Det är ju givetvis roligare att komma vidare än att köra fast (oavsiktlig ordvits) men efter en lördagsmiddag med vin och påföljande Futuramafilm så tog jag mig vidare i tre av fyra lopp på första försöket, och på andra försöket i det fjärde loppet. Och i mitt dästa, avslappnade och avtrubbade tillstånd borde det inte ha gått riktigt så enkelt tycker jag.

För första och enda gången ska jag också påpeka en eventuellt oväntad sanning för de som läst om min inställning till konsoler här tidigare: jag saknar handkontrollen! Faktiskt. För en gångs skull. Bilspel (och BARA bilspel) avnjuts minst lika bra med en handkontroll som med en mus och ett tangentbord, vilka annars är de ultimata kontrollenheterna.

Betyg:

Smörgåstårta
Räkmacka
Ostfralla
Smörgås
Skorpa

#blogg