Ständigt tillgänglig

Nej tack! Jag tröttnar allt mer på att släpa omkring telefonen vart jag än ska och vad jag än gör. Det är inte bara husnycklar och plånbok som ska få plats i byxorna, utan dessutom "den stora rektangeln", det flyttbara kommunikationsredskapet, som dessutom kräver min ständiga uppmärksamhet.

Och det är ju inte heller för min egen skull som den måste med, det är för alla andras. Alla som kanske vill få tag på mig. Jag ringer och messar knappt alls med min mobil, och jag får således inte heller särskilt många samtal och SMS i retur. Men ändå kräver omgivningen att den skall finnas där, redo att tränga sig på närhelst den får lust. Och skulle man inte svara så blängs det surt ifall man inte omedelbart ringer tillbaka.

Men var kom denna skyldighet att hela tiden vara tillgänglig ifrån? Jag har inte bett om den, och jag vill inte heller ha den. Skulle jag själv försöka nå någon som för tillfället är oåtkomlig så är det ju inte värre än att jag får försöka igen senare, eller på egen hand, om det är något jag behöver hjälp med. Eller kanske till och med avstå ifrån vad det nu är som pockar.

I dessa sociala och uppkopplade tider svär jag såklart i kyrkan med det här, men allvarligt talat, hur trött är inte du också på att bära med dig alla "nödvändiga" prylar och på att alltid finnas till hands?

Den enda gången jag är bekvämt lätt och ledig är när jag springer i skogen. Då har jag enbart dörrnycklar i fickan, och om jag bär en klocka så sitter den fastspänd på armen, och om jag lyssnar på musik så ligger spelaren i en ficka och högtalarna är fastsatta i öronen. Men ibland är jag "naken" utan annat än nycklar med mig. Det är frihet det!

Jag tror att jag helt enkelt kommer att börja lämna telefonen hemma. Då kan jag använda den när jag vill och avstå när jag vill. Skulle någon ha försökt nå mig så kommer jag att se det i efterhand. En näst intill revolutionär tanke, känns det som, eller hur?

#blogg