Fallen London
Jag brukar tro att det är jag i familjen som håller spelfanan högst och som läser om och provar nya (och gamla) spel, både storsäljare och okända indieprodukter. Men härom dagen sa frugan till mig att "Hey Fallen London looks interresting". Hon hade fått bilder och hört om det via sin syster, som mig veterligen varken har intresse för datorspel eller datorteknik. (Dessutom har hon tre små pojkar, så tid till någonting alls har hon inte heller.)
Och härom dagen skrev Jonas Thente en artikel i DN om gratis browserspel i allmänhet och Fallen London i synnerhet.
Nu har jag dock ramlat ner i underjorden och brutit mig ut ur fängelset, skaffat mig ett rum hos en äldre dam, köpt lite anständiga kläder och hjälpligt lärt mig hitta i den fallna staden. Jag som trodde mig vara snabb på bollen har slutligen lyckats ta mig in i matchen.
Jag har provat några varianter på konceptet gratis browserspel förut, och alltid tröttnat ganska fort. Då har det emellertid handlat om strategi, medan Fallen London är mer av en äventyrsberättelse som utspelar sig i ett gotiskt viktorianskt steampunk-London förlagt till helvetets regioner, långt ner under marken. Och hittills är jag glatt överraskad och väldigt förtjust i världen och spelet. Det blir till en interaktiv roman, eller ett textbaserat äventyrsspel där historien faktiskt fungerar riktigt bra trots att den fogas samman av mer eller mindre slumpartade - och korta - delar. Viss handgjord stillbildsgrafik existerar också, även om det är orden som är det viktiga i detta spel. Beroende på slump och valda karaktärsdrag tar sig sedan historien vidare och formar en unik spelupplevelse för varje smaskig deltagare.
Själva spelandet går till så att man genom att spenderar upp till 10 Actionpoints på olika handlingar, och när man förbrukat dem tvingas man vänta på att de ska regenerera för att kunna fortsätta. (Det går också att köpa en större pott, men den måste fortfarande återhämta sig innan man kan fortsätta.) En Actionpoint behöver 10 minuter för att återställas, och självklart kan man vänta framför skärmen, men bäst blir spelet om man avnjuter det i små munsbitar under lunchrasten, bussturen, toalettbesöket eller liknande. Sedan kan man fortsätta 10-15 minuter igen vid ett senare tillfälle. Tempot är lågt, och mår bra av att vara lågt. Det långsamma framskridandet gör sitt för att skapa en känsla av djup och få spelet att kännas som en berättelse.
För de som vill spela socialt och med medhjälpare så går det att bjuda in vänner och bekanta, särskilt från Twitter och Facebook, och även att posta information och framsteg i spelet till dessa sidor. Själv skyr jag alla sociala sammanhang online, och kan spela utan att ha med ovan nämnda siter att göra.
Avslutningsvis vill jag uppmana till ett besök i den störtade storstaden. Allt som krävs är att man registrerar sig, vilket bara innebär att man uppger sin epostadress, och sedan är det bara att tuta och köra. I ca 10 minuter åt gången då alltså.
Last one to heaven is a loser!