Giana Sisters: Twisted Dreams avklarat
Det går bra nu. Jag påbörjade #Giana Sisters: Twisted Dreams innan ledigheten och kom så pass långt att jag kunde slutföra det under gårdagen. Skulle nog uppskatta att det tog mig drygt nio timmar totalt där en hel del av tiden las på spelets bossar som var riktigt knepiga på Hard. Inte för svåra utan snarare en rätt perfekt svårighetsgrad vilket är genomgående och ett av spelets styrkor.
För den som inte känner till Giana Sisters sedan tidigare vilket nog borde vara de flesta som inte ägt en C64 då det var maskinen originalet släpptes till så kommer här en kort beskrivning. Originalet var en kopia (eller hyllning om man vill lägga en mer positiv spin på det hela) av Super Mario Bros som var så pass lik att Nintendo tvingade utgivaren att dra tillbaka det. Detta tillsammans med det faktum att det är ett otroligt bra plattformsspel har gjort till en av av C64 största klassiker.
Det #Giana Sisters: Twisted Dreams har gemensamt med originalet är att det är ett plattformspel, att det är två systrar och att det är grymt. På ytan framstår det som ett klassiskt tvådimensionellt plattformsspel och till stor del är det också just det. Du hoppar, du klättrar, simmar och allt det där andra som vi vant oss vid. Spelet har dock en egenhet och det har att göra med systrarna. Du kan växla mellan dem när som helst vilket är ett måste då de färdas i vad som nog bäst kan beskrivas som olika världar i världen. Den enas värld är ljus medan den andras är mörk och de öppnar även upp olika passager och får plattformar att åka åt olika håll. Låter kanske inte så intressant, men att bemästra detta växlande är både ett måste och underhållande. Speciellt då kontrollen är precis sådär tight som den måste vara i ett plattformsspel.
Vackert är det också. Inte det mest tekniskt avancerade som fallet brukar vara med spel från mindre studios men det finns som bekant andra kriterier som kan göra ett spel vackert. Det är också något som är subjektivt så ni får kolla på den inbäddade filmsnutten helt enkelt. Om du minns originalet så minns du säkerligen att det hade också fantastiskt musik komponerad av legendaren Chris Huelsbeck och det är ett arv som hedras. Självklart finns en version av den klassiska originalmusiken som jag gärna hade haft genom hela spelet, men de helt nya kompositionerna håller även de hög klass.
Tight gameplay, härlig grafik, fantastisk ljudbild och lagom utmaning alltså. Vad kan man mer önska av ett plattformsspel? Inte särskilt mycket tycker jag och uppskattar du genren tycker jag definitivt att du ska ge det en chans. Det lär däremot inte frälsa någon som har svårt för tvådimensionella plattformare.