Flykten från Fort Kastav - Iris Ninha's äventyr i Skyrim

Medlem
Flykten från Fort Kastav - Iris Ninha's äventyr i Skyrim

Jag hade precis varit hos general Tullius i Solitude. Han var nöjd med mig från mitt tidigare uppdrag och jag blev befodrad och fick ett svärd som belöning. Svärdet kunde jag visserligen inte hitta, jag undrar om generalen verkligen gav mig det, om jag drömt, eller om det kanske låg i slottet någonstans för mig att leta upp, men det var en fin gest iallafall.

General Tallius hade gett mig i uppdrag att inta Fort Kastav. I närheten av fortet skulle jag möta upp med en handfull män, hitta en väg in i fortet osedda, befria våra soldater som hölls fångna där, och tillsammans med dem slå oss ut och överta fortet. Det var ingen lätt uppgift men generalen hade tilltro att jag kunde lyckas.

Jag sålde av lite prylar på "Bits and pieces", tills affärsinnehavaren fick slut på guld, allt för att jag skulle kunna färdas så lätt som möjligt, och gav mig sedan av på min häst i riktning mot Winterhold, halvvägs genom landet. Jag hade ingen mat och hade inte sovit, men jag orkade inte gå hem till Proudspire Manor och hälsa på min fru. Hon hade ändå blivit så tråkig och hade oftast inte så mycket och komma med annat än en nybakad paj och några nya guldmynt som jag ändå hade i överflöd.

Först skulle jag hitta ett hemligt läger och prata med Legate Rikke för mer detaljerade instruktioner. Jag måste ha slumrat till på hästryggen, drömt om en liten text, lite dimma och snurrat på en arbetshäst, när jag vaknade till av ett vrål. Över mig stod en sabeltandad tiger och bakom den ett frost-troll. Jag fick panik, rädd för att min häst skulle bli dödad av vilddjuret, drog mitt lysande eldgivande svärd, Dawnbreaker, som givits till mig av Meridia, sprang runt tigern för lagom avstånd så jag inte av misstag skulle skada min häst. Ett par mäktiga svep med Dawnbreaker så var striden över. Tigern och trollet låg brinnande på marken och min häst hade tack och lov klarat sig. Jag satte upp och red vidare.

Snart kom jag fram till lägret och pratade med legate Rikke. Hon undrade om jag verkligen vill göra uppdraget nu och det ville jag såklart. Hon visade vart jag skulle möta upp männen på kartan och jag fortsatte min färd. Snart kom jag till ett träfort, med pålverk, och boningar insprängt i berget. Enligt pilen på kartan skulle mina män befinna sig på andra sidan fortet. Jag steg av och lämnade hästen bakom några klippor, ungefär 50 meter från pålverket. Jag tänkte smyga runt längs med den västra sidan, förbi vad jag antog var huvudporten, för att få överblick över situationen, fiendens styrkor och träffa mina män.

Jag hann nog inte mer än tio meter när jag såg ett par gestalter utanför pålverket med två vita pilar ovanför sina huvuden. Jag antog att det var mina män men tyckte det var lite märkligt att de stod så öppet och så nära fortet. Orädd gick jag fram för att prata med dom. Då började dom helt plötsligt skjuta pilar på mig. Jag var lurad!

Jag rusade framåt, tog ett par pilar i skölden och ett par i min läderrustning men fortsatte framryckningen. Väl framme vid männen insåg jag mitt misstag till fullo. Det var fienden. Sturmcloaks! Och de hade kallat på förstärkning. Jag började svinga Dawnbreaker. Ett par, tre föll men ut ur porten kom ett tiotal, kanske tjugotal råbarkade krigare med vita pilar på huvudena.

Då jag ville öva mig på sköld ställde jag mig i försvarsposition. Yxor, svärd, hammare och pilar sköljde över mig. Tillslut tappade jag tålamodet och började svinga Dawnbreaker frenetiskt. En trumvirvel kom och jag kände plötsligt att jag blev bättre på att bära lätt rustning. Efter några minuters vevande låg dom där utanför porten i en stor hög. Fiendevågen var slut men jag hade fått blodad tand och rusade blint in genom porten. Inne på borggården var det ganska tomt men en och annan pil visslade förbi.

Intill pålverket stod tre fyra män, jag rusade mot dem och högg frenetiskt. En efter en föll, alla utom en som bara hukade sig ner. Blind av stridens hetta fortsatte jag att hugga, krigaren fattade eld men vägrade dö. Han bara satt på huk som ett barn, brinnandes. Han ville prata. Det var ingen fiende. Jag hoppades jag inte gått för långt i mitt ursinne men snart reste han sig, verkade må bra och sa att det måste finnas fler fiender. Han hette Hadvar.

Tillsammans gick vi runt och letade. Hadvar började skjuta pilar upp emot taket på fortet. Jag rusade upp längs en trappa, mötte en pilbågsskytt men trillade ner mitt i mitt hugg och träffade en häst. Jag sprang outtröttligt upp igen och den här gången lyckades jag göra slut på de återstående Sturmcloaks som fegt hade gömt sig och sköt pilar på oss.

När jag tittade ner mot borggården var Hadvar fortfarande sysselsatt med att skjuta pilar. Längs med trapporna och över gården sprang hästen jag råkat smälla till. Den skrek och gnäggade. Hadvar sköt och sköt men hästen hade blivit galen, sprang fram och tillbaka och rusade mot Hadvar och stegrade sig för att krossa honom. Under hovarna fortsatte Hadvar skjuta pilar i hästen. Jag tittade på en liten stund innan jag hjältemodigt hoppade fem sex meter ner på marken, gick fram till hästen och puttade till hästens rumpa med min sköld av glas. Psykopathästen föll död till marken. Hadvar lade ner bågen och ställde sig och glodde apatiskt. Striden var över.

Jag gick upp taket igen. Där fanns en dörr.Hadvar följde efter och vi gick in. På insidan fanns ett par olika rum och en kista vari jag hittade 53 guldmynt. I en liten korridor längst in fanns en trappstege upp till en lucka i taket. Där skulle man ju kunna ha tagit sig in, tänkte jag. Vi gick ut på taket igen hoppade ner fem sex meter ner på borggården och hittade en dörr i markplan. Utan tänka efter gick jag in. Hadvar följde efter. Vi kom in i ett litet större rum. Inga fiender syntes till. Hittade först en trädörr till ett meningslöst rum, dyrkade upp en kista, och sen ytterligare en trädörr till en korridor som ledde nedåt.

Vita pilar dök upp framför ögonen. Under mig i golvet fanns fem fängelse-celler, var och en innehållandes en fånge med trasiga kläder. Jag dyrkade upp låset till den första. "Vi har män utanför" sa jag. "Vi ska inta fortet". Jag hade inget minne att ha sett några män förutom Hadvar utanför så jag vet inte vad jag fick det ifrån, och det kändes lite som om fortet redan var intaget.

Men fången, soldaten, blev glad och rusade ut. Jag gjorde likadant med de återstående cellerna. Soldaterna sprang ut och klädde sig i full stridsmundering, Det trummade till i mitt huvud och jag kände plötsligt att mitt uppdrag var klart här. Jag sprang upp och ut på gården och gick för att leta upp min häst. Den stod där jag lämnat den. Oskadd igen tack och lov. Men sen upptäckte jag enligt mina order att jag skulle prata med Hadvar. Trevligt tänkte jag. Då kanske vi kan få tillfälle prata om det som hände. Jag kan be om ursäkt för att jag satte eld på honom och lära känna honom lite bättre.

Jag red in på gården igen, fram till honom och hans män, de fritagna soldaterna. Men min mun var som förseglad, jag kunde inte prata. Men efter hoppat av hästen gick det lite lättare. Hadvar var dock inte så pratsam. Kanske han skämdes över sitt tidigare beteende, att jag slagit honom och att han inte kunde döda en galen häst? Han sade iallafall att det var bra jobbat och att jag skulle rapportera till general Tallius. Så jag satte av mot Solitude igen med en lite märklig känsla i magen.

Efter en lång ritt var jag åter tillbaka i Solitude. Jag kikade in på "Bits and pieces" för att återigen försöka sälja drakben, rustningar och lite annan skräp som jag hade svårt bli av med. Men butiken var fortfarande pank så det gick inte. Några böcker tog dom allafall för tre guld styck. 12 guld kunde jag lägga till mina 20000.

Sedan jag gick till general Tallius för att rapportera in, han höjde min rang ytterligare, till Legate och gav mig en stålrustning som belöning. Det var lite gulligt. Denna gång fick jag faktiskt belöningen, tackade för mig, gick ut till smeden utanför, sålde rustningen och placerade några drakben i en tunna som stod längs med stenfasaden.

Det var en vacker kväll, solen höll på gå ned över Skyrim och jag insåg att jag hade möjlighet att plötsligt lära mig ännu en ny färdighet på stjärnhimlen. I den öppna och fria världen var valet bara mitt, Iris Ninhas, alldeles egna unika val. Ett val som skulle få konsekvenser för framtiden.

notis: de vackra bilderna är tagna med digitalkamera på tjock-TV och ps3, eller exporterade från Ps3an direkt... minns inte hur jag gjorde riktigt, men tjock-tv-n - jäklar vilken bild och vilket ljud! (på riktigt! )

Skägg.
10 Chambers

För en som aldrig spelat Skyrim blev man lite sugen.


signatur
Medlem
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

För en som aldrig spelat Skyrim blev man lite sugen.

Jaså?! Kul! ...Även om novellen kanske skrevs som avskräckande exempel när det begav sig, men det lyser kanske igenom lite kärlek i den ändå... Jag tror faktiskt det tog nästan ett par hundra timmar av inlevelse, innan jag tillslut inte kunde ignorera allt jag irriterade mig på - det idiotiska beteendet från npc's, vargar, levelingsystemet, looting, de innehållslösa questen... illusionen föll, jag kände mig lurad! Jag var bara tvungen att skriva något om hur bisarrt det kunde beté sig, hur inlevelse-dödande det kunde vara för den som söker lite vardag, realism och rimligt beteende i sin fantasy.

Då hade jag planer på att skriva ännu mer små episoder, som när pilen fastnade i vänstra arm, när jag träffade min fru Mjoll, eller när jag tillverkade oändligt massa knivar för att nå smithing 100 - men det blev aldrig av (som tur var)

Hade väl en helt annan bild av spelet i grunden än var det var... så det var väl nån slags hat-kärlek, potentialen var enorm. Med det sagt så hade jag ju, trots allt faktiskt många mycket mycket trevliga timmar i Skyrim, så jag kan bara varmt rekommendera det - men man måste se det för vad det är, inte vad man vill det ska vara.

1
Skriv svar