Transporter, trafik och terapi

Ambassadör
League of Legends
Transporter, trafik och terapi

“Eh...Breaker 1-9, this here is the Rubber duck. You gotta copy on me, Big Ben, come on?” C.W. McCall:s låt Convoy börjar spelas i hörlurarna. Jag introducerades till den via GTA V och den spelades intensivt under sommarens tre veckor långa roadtrip utmed den amerikanska västkusten. Det var även den tredje låten på min repertoar under midsommarafton som firades på en karaokebar, ledd av en Elviskopia, i en liten by mellan Los Angeles och San Fransisco. Låten går in på refrängen och jag återgår till verkligheten, körande i 80 km/h utanför Bremen. Jag har tagit mig an en riktig långkörare till Prag. 60 mil framför mig på tyska och tjeckiska vägar. Jag sätter farthållaren på 80 km/h. Nej förresten, idag är jag en rebell. Idag är jag en utmanare av ödet. Struntar i regler. Struntar i den fara det innebära att föra ett, över 50 ton tungt, fordon på vältrafikerade vägar. Jag sätter farthållaren på 82 km/h.

“Eh… You wanna give me a 10-9 on that, Pig Pen?” Andra refrängen är över och jag tar en titt på gps:en och resan framför mig. Det är en lång väg kvar och avslöjar vilken sorts dag det har varit. Det började med 2 timmar av ångestfyllt möte där jag förväntades tillföra med min “expertkunskap”, därefter ytterligare 6 timmar av hård hjärnknådning, jobbiga kunder som vill ha svar igår samt dåligt formulerade mail som skulle besvaras. Efter det tog jag t-banan hemåt fullpackad med folk som utstått samma slit. Många av oss tar vägen förbi affären och införskaffar de förnödenheter som krävs för ett behagligt liv i lyx. Mina polare frågade om vi inte skulle bli “sylta i Mylta” men idag krävs det mer avkoppling än så. Jag bläddrade igenom steam-biblioteket för att hitta den digitala motsvarigheten till en återställare. Nej, det är inte civilization som kräver tankekraft. Nej, det är inte Divinty Original Sin 2 vars värld och karaktärer ger mig verklighetsflykten jag eftersträvar men bör avnjutas med någon form av känslonärvaro. Vid nästa bokstav hittar jag det oförklarliga mästerverket som jag letar efter, Euro Truck Simulator 2.

“We’ll catch you on the flip-flop. This here’s the Rubber Duck on the side.” Med en spotifylista spelandes i öronen, rumsbelysningen neddimmad till halvstyrka och en kopp te framför mig, byter jag form från mörkblond kille som jobbar på ett medelstort konsultföretag till en rödhårig kvinna som är arbetande chef på en liten transportfirma i expansionsfasen med sina fyra anställda. Till skillnad från de flesta andra spel följer jag trafikregler, jag använder blinkers och jag transporterar gods över hela europa med målet att utvidga min verksamhet. Inte för att ta över världen, inte för att krossa motståndare eller för att uppnå ett mål. Utan bara för att jag kan göra det. Ett steg i taget, en resa i taget, en leverans i taget.

Snart är leveransen utförd, “Convoy” har bytts ut mot “Kashmir” och teet står kallt, orört framför mig. Jag ställer mig upp från datorn som en ny man, rensad och helad. Jag drar av mig t-shirten och går mot duschen, väl ute i hallen står joggingskorna på samma plats de gjort sen helgen. En snabb joggingtur hinner jag med innan duschen. Mobilen vibrerar och signalerar att ett mail har inkommit likväl som en påminnelse om morgondagens måsten. En timme tidigare hade jag mått illa av vibrationen. Nu ger det mig ett leende på läpparna och en lugnande känsla att jag har ett jobb jag egentligen älskar.

Tänk vad en transport av en grävmaskin från Bremen till Prag kan göra för humöret.

5 + för kreativt skrivande. Mer sådant


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

1
Skriv svar