18 år och kallhjärtad

"OBS! den här berättelsen har en bra vän till mig skrivit, så jag är inte författaren"
kommentera gärna åsikter om historien.:)

NU JÄVLAR RÄCKER DET! Skrek den 14-åriga, korta knubbisen med tårar i ögonen och sprang allt vad han pallade in i skolan (inte särskilt snabbt alltså).
Han sprang bort till lärarrummet och bankade på dörren. En hård snöboll i ett intet ont anade ansikte gjorde väldigt ont. Den här gången skulle de fan få betala för det.
Det gick upp för honom, då han drog i dörren, att den var låst och att hans favoritlärare inte fanns därinne. Han tittade sig omkring och sprang upp en trappa till klassrummet där läraren med störst chans skulle vara.
Va faaan. Rummet var tomt.
Han gick nerför trapporna igen och ut i korridoren. Där var han! Läraren kom gående längre bort!
Nu jävlar skulle de få.

7:an var ingen svår klass. Att ha MVG i ämnen, då man inte har betyg ännu, är skickligt. Men att ha varit mobbad i 7 år ger en viss depression. Att inte en jävel gör nånting åt idioterna är ännu sämre.

Dagen innan hade varit en hemsk dag. De fick en utskällning. Knappt det ens. En utpratning. De kom lindrigt undan IGEN! Det är nästan som om de blir bedda om att mobba andra!
Han hade gympa nu. Något han faktiskt gillade. Basket var en idrott han ville hålla på med, men
1. Han var alldeles för kort. Knappt 160 cm.
2. Det fanns ingen klubb för basket i närheten.
Han fick nöja sig med det lilla de spelade i skolan.

Nae? Nu försöker klassens bitch/snobb göra mål. I sitt eget mål. Tack och lov var hon inte i hans lag.
Haha! Och för en gångs skull lyckades hon!
-Hahahahahahaha! Du gjorde självmål!
Hon vände sig om och plötsligt satt en fot precis där den inte skulle.
Det sa klick och sen var han inte vid medvetande.
Han var inte vid medvetande, men hans kropp sprang. Det omogna barnet fanns där inte längre. Det var inte en människa som tittade ut genom ögonen.
Det enda som betydde nånting nu, var att åstadkomma så mycket skada som möjligt. Kroppen susade genom rummet efter henne, tog tag i håret och drog ner henne.
Sen kom smärtan, tillsammans med tårarna och barnet var tillbaka. Tårarna kom både från smärtan, men framförallt från ilskan som tagit över hans kropp i ungefär 10 sekunder och använt energin till 100%.
Han haltade ut ur salen med ena armen skyddande över skrevet.
Det var varken den första eller sista gången han skulle tappa kontrollen.

Han gick in mot skolan; gymnastiksalen låg i en avskild byggnad.
Någon skrek nånting någonstans.
-TJENA PISSGÖKEN!
Han tittade upp. En av idioterna tittade ut genom ett fönster på andra våningen.
Fan vad han hatade det jävla öknamnet de hade gett honom redan i första klass. Då hade han haft svårt att hålla sig. Väldigt svårt. Och därav namnet. Det gick en massa rykten om varför han kallades så, och andra hade hängt på för skojs skull.
Hade metallpinnen legat i klassrummet han skulle till, där den brukade ligga, hade han kanske varit av med en av idioterna idag.

Där fanns också en flicka i klassen. Flickan. Hon den snygga med ljuvt skratt som man bara måste tycka om. Och han hade tyckt jättemycket om henne sedan de först träffades u 6:an. Nu gick de i 9:an och hon hälsade ofta på honom och han var lycklig som det var. Idiot.

Det var precis efter skolavslutningen och han tittade i gamla klassfoton. Så tjock han varit då i 7:an. Och med den godtrogna personligheten var det inte konstigt att han hade blivit mobbad. Att han hade trott att han hade en chans på den långa, snygga flickan i klassen! Han hade bara drivit med honom hela tiden! Idiot. Han hatade henne nu, men han hatade även sig själv för att han inte sett det.

Pojken gillade att läsa. Både böcker och serier. Och nu var det sommarlov. Perfekt för att läsa!
Han läste en japansk serie och hade däri en förebild; en stolt man med kallt hjärta. Han hade också barn med en rik flicka som han bodde hos. Han var så jävla cool! Pojken ville bli precis som han och strävade efter att ändra sin personlighet, då han var alldeles för blödig. Idioterna i skolan hade också kalla hjärtan. De mobbades som om dem de mobbade inte hade några känslor.
Oooh vad han önskade att han kunde bli lika kall! Då skulle han ge igen!

Men i verkliga världen är hat och hämnd känslor som måste ut. Lagrar man dem för länge, finns det risk för att de slår tillbaka på en.
Pojken är nu snart arton och är nästan precis som mannen i serien. Han är lång, ganska smidig och har blivit av med det mesta av fettet.
Första året på gymnasiet förändrade honom för livet. Han lärde sig bland annat att ducka för snus och pappersbollar, och att inte visa sina känslor för andra.
Han visste inte vad han skulle bli och han hade inte en enda dröm att försöka uppfylla.
Han gick där ett år, sedan hoppade han av och började om första ring på en annan linje.

Någonting saknades.
Där fanns ett par jättesnygga tjejer som var jättetrevliga och så. Varför kändes det då inget då han försökte prata med dem?
Det gick ett år till, men han kände fortfarande inget.
Han var kall.
Han hade äntligen blivit kallhjärtad och det kändes? inte alls bra? Han brydde inte sig om någon längre och han var helt osocial! De flesta av hans vänner skulle kunna ha dött utan att han skulle ha fällt en tår.

Det var inte såhär det skulle kännas.
De coola killarna sågs alltid med minst en tjej bredvid sig!
Han hade önskat att han skulle bli kall. Önskningen hade slagit in och nu skulle han förbli så.

Det blev jul och även hans 18:e födelsedag. Han satt vid ett bord och såg på tårtan framför sig.
-Grattis på födelsedagen, Marcus! Blås ut ljusen och önska dig något!
Tror inte det.

av: Marcus Bildtgård. . . . .

Nej nej, Jag postade den för att jag tyckte att den var en mycket Bra och sann berättelse som Marcus har författat, ett mycket bra sätt att beskriva hur det känns att vara mobbad, att Konstant vara " hack-kycklingen" vilket inte är kul alls.

till Shrudder = det var tyvärr allt :$

Till nagash = du tog orden ur munnen på mig, och han skrev precis några korta rader här under.

"jag är killen ni just läst om. Novellen är sann och allt har hänt utom det med tårtan, då jag skrev denne innan min 18e födelsedag.
Tyvärr har jag aldrig och kommer aldrig skriva någonting lika bra."