30 timmar med Ni No Kuni II

Jag har väldigt blandade känslor efter drygt 30 timmar med Ni No Kuni II: Revenant Kingdom. Det är stundtals lika magiskt som de bästa av Studio Ghibli-filmer, men ibland himlar jag med ögonen i frustration och undrar varför jag inte stängde av mitt Playstation för flera timmar sedan.

Grafiken är underbar - hälften av tiden. Delarna av spelet som utspelar sig i tredjepersonsvy är inget annat än magiska. Level 5 förtjänar högsta betyg för såväl estetik och partikeleffekter som ljussättning och karaktärsmodeller. Därför känns det så synd att man alldeles för ofta skuttar runt som små chibifigurer i en platt spelvärld som känns plockad från PS2-eran. Varför snuva spelaren på en av spelets starkaste aspekter i tid och otid?

Striderna är snabba, spännande och oväntat taktiska - om (om!) vi pratar om de som, igen, utspelar sig i tredjepersonsvy. Siffror flyger över skärmen, karaktärernas förmågor är härligt köttiga och fienderna jävlas tillbaka lagom mycket. Det är ofta lätt men sällan tråkigt. Sedan har vi spelets andra strider, de som utkämpas mellan små förband på öppna fält. De är roliga till en början men blir snabbt uttjatade. Som tur är går de flesta att undvika.

Likadant känner jag om kungadömesbyggandet. Jag var väldigt engagerad till en början, men över 50 invånare och ännu fler byggnader senare känns det mest som ett ambitiöst flashspel signerat Zynga. Det är förvisso kul att uppgradera sina byggnader för att få tillgång till bättre föremål och förmågor, men de flesta forskningsmöjligheterna tar tid att slutföra. Det påminner mig om problemen jag hade jag med “War Table”-uppdragen i Dragon Age: Inquisition. Jag hade föredragit om allting kostade mer men slutfördes direkt. Spelet tarvar tillräckligt med tid som det är.

Den centrala handlingen är fin och genomarbetad, men många av sidouppdragen är fantasilösa och består till stor del av att jogga fram och tillbaka för att hämta saker eller klicka sig genom tröttsam dialog utan tyngd. Jag brukar aldrig skynda genom dialogen i rollspel, men i det här fallet har triangelknappen på min kontroll gått varm. Att mycket av dialogen inte är röstsatt hjälper inte heller till.

Ni No Kuni II känns nästan som två spel i ett. Å ena sidan har du det fantastiska rollspelet i tredjepersonsvy med förtrollande grafik och spännande strider. Å andra sidan har du det isometriska basbyggar-resurshanterar-pikmindoftande lapptäcket av halvgräddade spelsystem med platt grafik. Det ena spelar jag med glädje, det andra känns mest som en syssla.

Lite finess finns det, men eftersom man måste lita på AI-förbanden att slåss själva blir det lite myntkast varje gång man brakar in i fienden. Jag undrar om ett turbaserat system eller större fokus på förmågorna hade gjort upplevelsen bättre.

Ja, att skutta runt i världen är nog det jag stör mig mest på. Det känns taffligt gjort på något sätt. Jag håller med om basbyggandet, där är det nästan trevligare att gå runt som en chibifigur än att klicka sig runt.

Mina roligaste strider har varit mot drakar nivå ~70 när min grupp var 45. Men det var inte heller toksvårt.