En hyllning till Bioshock 2 och Minerva’s Den

När den fenomenala Bioshock-serien diskuteras brukar första spelets briljanta narrativa vändning vara den givna fokuspunkten, och en diskussion om huruvida Infinite är bra eller ej förekommer också ofta. Bioshock 2 lyfts däremot sällan fram, och när det gör det brukar det benämnas som seriens minst minnesvärda del. Jag skulle vilja kontra detta med att Bioshock på flera sätt är en minst lika bra och minnesvärd upplevelse, och att spelets nedladdningsbara tillägg Minerva’s Den utan konkurrens erbjuder det bästa berättandet Bioshock-serien har att erbjuda, och faktiskt bland det bästa berättandet jag upplevt i spelväg.

Den otacksamma uppföljaren

Bioshock var ett fenomenalt spel på många sätt. Allt från det visuella, tekniskt såväl som designmässigt, var mästerligt utfört och imponerade stort när Xbox 360 och PS3 var det senaste heta. Musikspåren med tidstypiska låtar från 30-talet skapade tillsammans med art deco-stilen en otroligt stilsäker audiovisuell upplevelse, och berättelsen om det misslyckade sociopolitiska experiment som utfördes nere i Rapture gav spelet ett intressant filosofiskt djup som få andra titlar erbjudit. Men det var den stora narrativa vändningen, den berömda frågan ”would you kindly?”, som verkligen gjorde Bioshock så ikonisk för berättande i spel.

Just detta tror jag är anledningen till att Bioshock 2 inte riktigt uppskattas så mycket som det borde. Det var helt enkelt inte möjligt att en narrativ vändning skulle få samma effekt eftersom publiken väntade sig en sådan efter första spelet. Berättelsen i Bioshock 2 utspelar sig efter händelserna i första spelet och i rollen som en Big Daddy ska du jaga efter den manipulativa psykologen Sofia Lamb vars dotter, din Little Sister-kompanjon, väckt dig till liv efter flera år i koma. Sofia Lamb har dock släppt lös Big Sisters, snabbare och farligare versioner av den sortens fiender som Big Daddies var i första spelet.

Skräckblandad förtjusning

Bioshock 2 tillförde en del spelmekaniska förbättringar jämfört med föregångaren. Det är möjligt att kombinera plasmid-förmågor med vanliga vapen, och uppgraderingarna av plasmider är mer givande och skapar fler strategiska möjligheter än vad första Bioshock erbjöd. Men det som verkligen gav upplevelsen mer intensiv och minnesvärd än den i föregångaren var just det ovan nämnda, ständigt närvarande hotet från Big Sisters.

När du utforskar spelets omgivningar kommer du efter ett tag höra ett varnande ljud som signalerar att en Big Sister snart kommer leta upp och göra livet surt för dig. Big Sisters är snabba och tål en hel del stryk, och dessa striderna blir ganska svåra framför allt i början när du inte hunnit samla på dig en massa ammunition och plasmiduppdraderingar. Det ger ett rejält adrenalinpåslag när varningssignalerna börjar lyda, och det gjorde varje spelsession minnesvärd på ett sätt som första spelet inte lyckades med på samma sätt.

Mästerverk som extramaterial

Jag gillade alltså verkligen Bioshock 2, men det som verkligen gjorde spelet till en större upplevelse än föregångaren var extramaterialet Minerva’s Den. Anledningarna till det är flera. Den största är att berättandet här är fenomenalt bra. Du spelar återigen en Big Daddy, men till skillnad från resten av Bioshock-upplevelserna ligger fokus här inte på de filosofiska meningsskiljaktigheterna mellan olika ledarfigurer i Rapture.

Här ska du istället utforska nya delar av Rapture i jakten på en AI-dator på uppdrag av vetenskapsmannen C.M. Porter som skapade den tillsammans med kompanjonen Reed Wahl. AI-datorn skapades som ett system som skulle styra Raptures många delsystem. Systemet sitter på viktig information, något som herr Wahl vill utnyttja till egna syften. Jag ska inte gå in på mer detaljer än så, men handlingen är verkligen otroligt gripande och intressant. En del av utvecklarna hos 2K Marin gick sedan vidare till att bilda utvecklaren Fullbright Games som skapade det fenomenala Gone Home, så Minerva’s Den var ett tidigt exempel på deras narrativa expertis.

Men storheten i Minerva’s Den ligger inte bara i berättandet. Temposättningen och uppdelningen mellan handling, lugna passager av utforskande av miljöerna och intensiva strider som utnyttjar de olika spelmekaniska elementen från Bioshock-spelen på ett mästerligt vis gör att den ganska korta speltiden i Minerva’s Den är djupt engagerande från första till sista minuten.

Berättande du inte får missa

Jag hoppas att detta brandtal för Bioshock 2 och Minerva’s Den är nog för att några av er ska ge spelet en chans, ni kommer inte ångra er. Nu när Bioshock-spelen finns tillgängliga i uppdaterad form på både pc och senaste generationens konsoler till rimliga prislappar finns det ingen anledning att inte kasta er huvudstupa in i detta fenomenala spel. När jag får sug efter att uppleva lite Bioshock-magi igen är det alltid del två och dess suveräna tillägg som lockar allra mest.

@Walter S.A. Iego: Mja fast samtidigt fanns ju Big Sisters där som ett överhängande hot som man var tvungen att samla ammunition och uppgraderade plasmider för att överleva, tyckte att spelet höll mig på stolens kant genom majoriteten av upplevelsen tack vare det. Mot slutet kan jag hålla med om att man kunde vara så pass krallig att motståndet inte blev lika nervpirrande, men där fanns det fantastiskt fina slutet som en belöning istället.

@uberpwnage2.0: Jo men jag tror att många reagerade likadant för att det kom relativt snart efter första spelet och ändrade inte på formeln något enormt, även om jag tycker att Big Sisters-striderna och den uppdaterade spelmekaniken klart fick spelet att kännas uppgraderat. Men det är klart att det inte kunde kännas lika fräscht som första spelet som introducerade allt det här, och många tog sig nog inte tiden att uppskatta den fina handlingen på grund av just detta. Jag spelade tvåan ett tag efter det släpptes och det kanske gav mig möjligheten att släppa jämförelsen med första spelet och uppskatta det mer för vad det är.

Men Minerva's Den, åh, Minerva's Den! Har du inte spelat det är du skyldig dig själv att göra det, bland det finaste och bästa jag spelat. Toppklass!