Kvällssnack: Vilka spel har de bästa stridssystemen?
Jag är nog en av få som älskade stridssystemet i Mass effect andromeda.
Spelet i sig hade väldigt många brister men friheten och utvecklingen de gick jämfört med tidigare spel fick mig älska hur striderna var.
Aha! Kom för att skriva det Allt var skit och mög med Andromeda förutom just combat! Det var det som fick mig att hålla ut till slutet, mycket tillfredsställande! Speciellt jämfört med de äldre spelen.
Dessutom anser jag att allt blir bättre med handkontroll, förutom precision då. Känslan av "jag styr/skjuter/vadsom" blir så mycket skönare än mus & tangentbord som blir för "jag sitter och trycker på en skärm" för mig. Jag föredrar tom att spela FPS på konsol...haha. Tyngd och feedback ska det vara!
Jump in.
Svårt att bara nämna ett med så många olika kategorier så här kommer några.
Black Desert Online - Bästa stridssystemet i ett MMO till dags dato. Eventuellt delat med Blade & Soul.
Fallout 2 - Oöverträffat i sin kategori
Dead or Alive 3 - Ett av de snabbaste fightingspelen i en full 3D miljö. Genialiskt stridssystem som är mycket lätt att komma in i men svårt att bemästra
Dragon age origins.
Yes!
Ett bra stridsystem för mig är när jag känner att en förlust triggar mig att testa igen och att det känns kul.
Det är också viktigt att spelet är uppbyggt så att man kan inse sina misstag.
Jag minns Dragon Age (1) var väldigt bra på detta.
Varje förlorad fight var på grund av att jag inte planerade tillräckligt och inte använde alla mina vapen och skills i min arsenal.
Jag tycker Batman Arkham City hade ett grymt bra system. Det började mer Arkam Asylum men slipades till i City.
Man kunde få till grymma combos när man fick in flytet.
Gillar att andra spel som Shadow of mordor samt Mad Max kopierade flitigt från Arkham.
Jag håller också med om att Mass Effect Andromeda hade ett roligt system för striderna.
Ett annat spel som inte nämnts är nya Tomb Raider spelen. Förutom ett sunkigt system med quicktime för boss-fighter så är resten av stridssystemet mycket responsivt.
Yes!
Ett bra stridsystem för mig är när jag känner att en förlust triggar mig att testa igen och att det känns kul.
Det är också viktigt att spelet är uppbyggt så att man kan inse sina misstag.
Jag minns Dragon Age (1) var väldigt bra på detta.
Varje förlorad fight var på grund av att jag inte planerade tillräckligt och inte använde alla mina vapen och skills i min arsenal.
Precis. Slår också ett slag för cuphead.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro |
Det finns väl två favorittyper för mig:
1. Souls-spelen tack vare sina exakta och verklighetstrogna kontroller.
2. Neverwinter Nights och Baldur's Gate med sitt strategiska men ändå levande system av pausning och klickning.
Det allra viktigaste är nog att det inte ser barnsligt och övercoolt ut, att man inte gör helt overkliga grejer översållat med effekter, att gubbarna inte skriker "hayaaaa!" och tjoar under tiden m.m. Vill inte få en massa tips under slagsmålet, att det saktar in och det står "execute a kill move using X" osv. Och en mycket viktig grej är att striderna ska kunna placeras i vilken kontext som helst och ändå funka likadant. Hatar då man inleder en strid i ett spel och så plötsligt så används miljön på ett scriptat sätt, typ att man dunkar in nåns huvud i en spegel på väggen eller att taket rasar ner. Då tänker man "jaha, kommer NÅNTING att vara 'faktiskt upp till mig' i det här spelet?"
Ett annat fantastiskt stridssystem är Worms från 1995, även om det nu tjoas en del i det. Där kan man verkligen snacka ett genialiskt slutet system som försörjer sig självt, genom varje slumpgenererad bana, genom årtiondena.
Dark Souls (1) har enligt mig bäst tyngd samt en underbar timing på parry & ripost-systemet. Håller ändå Bloodborne lite högre eftersom spelet belönar dig för att våga ta risker och spela mer aggresivt.
Håller med om att ettan har bäst tyngd och timing på parering, det är det enda av spelen där jag verkligen tyckte om att parera alla möjliga fiender; i de andra spelen fick jag liksom ingen lust att utveckla det eftersom det kändes som för knasig timing.
Jag tycker att 2:an var bättre i avseendet att faktiskt ha kontroll över sin karaktär och vad den gör, hur man går, så att man inte ramlar utför ett stup osv. Där var också PvP-kontrollerna som bäst. Däremot lite för "mjuk" känsla överlag.
3:an kanske man kan säga kombinerade det bästa med 1:an och 2:an men utan att excellera så att man tänkte på det. Däremot fortfarande sämre PvP-kontrollkänsla än 2:an.
Bloodborne har väl härliga egenheter på sitt sätt om man är på det humöret men själva Souls-spelens ridderliga tyngd tilltalar mig mer.
(och även om nåt benämns som "dåligt" så är det i en Soulsborne-kontext och fortfarande många nivåer över andra spel)
Skulle behöva dela upp det i genre först för att ens kunna greppa frågan, men till och med då så kan spel vara så olika i utförande att det inte direkt går att mäta mot varandra.
Men i grova drag så är det en blandning av variation, personlig utvecklingsmöjlighet, rättvist utmanande och bestraffande, responsiva kontroller samt utförande i form av ljud/grafik/animation.
Men ibland är det lika kul med ren "power fantasy" med, då kan man slänga iväg hälften av dom kraven.
Håller med om att ettan har bäst tyngd och timing på parering, det är det enda av spelen där jag verkligen tyckte om att parera alla möjliga fiender; i de andra spelen fick jag liksom ingen lust att utveckla det eftersom det kändes som för knasig timing.
Jag tycker att 2:an var bättre i avseendet att faktiskt ha kontroll över sin karaktär och vad den gör, hur man går, så att man inte ramlar utför ett stup osv. Där var också PvP-kontrollerna som bäst. Däremot lite för "mjuk" känsla överlag.
3:an kanske man kan säga kombinerade det bästa med 1:an och 2:an men utan att excellera så att man tänkte på det. Däremot fortfarande sämre PvP-kontrollkänsla än 2:an.
Bloodborne har väl härliga egenheter på sitt sätt om man är på det humöret men själva Souls-spelens ridderliga tyngd tilltalar mig mer.
(och även om nåt benämns som "dåligt" så är det i en Soulsborne-kontext och fortfarande många nivåer över andra spel)
Håller med om det mesta du skriver och Dark Souls (1) samt Bloodborne är hittills de enda spelen där parering är en så stor del av min spelstil (nästan ännu mer i Bloodborne).
Körde nyligen om första Souls och spelade två tredjedelar utan sköld (eftersom det är så sjukt effektivt att tvåhanda sina vapen) men det kändes som om jag saknade något och började parera igen mot slutet. Sjukt tillfredställande.
Ska som sagt bli spännande att känna på hur From fått till det i Sekiro när du inte kan hålla inne block hela tiden, utan måste tajma en parering för att den ska bli effektiv.
Die By The Sword.
Med musstyrning på svärdet :D:D:D Avskyvärt
If the left one isn´t right, right is the only one left, right?
Nioh har väldigt bra system. Batman som någon nämnde är väldigt automatiskt, räcker med att spamma en knapp i princip.
En gammal favorit är Blade of Darkness.
Oj ser ut som en Rune kopia fast tuffare combat eller?!? Helt missat det spelet
If the left one isn´t right, right is the only one left, right?
Oj ser ut som en Rune kopia fast tuffare combat eller?!? Helt missat det spelet
Skulle väl kunna säga att det är brutalare och svårare Combat än Rune. Helt klart ett av mina favoritspel. Värt att lira, vet inte om där finns någon GFX mod för spelet har inte åldrats så bra