Batman: Arkham Knight (PC)

Gotham City: Den stad som har flest kriminella samt skurkar i hela världen. Men som tur är så har våran gode vän till läderlapp alltid hållit ett vakande öga på oss och beskyddat oss med all sin kraft trots att det flera gånger har nästan kostat honom livet. Men den här sista delen levererar precis som den ska. Med lagom dos explosioner, härlig stridsteknik samt en kul story att följa igenom. Men lever den verkligen upp till namnet Batman? Det är vad jag har tagit reda på nu. Detta är Rocksteadys avslutande del i spelserien om vår fladdermusman. Här är Arkham Knight.

Jag måste börja med att säga att trots jag älskar MCU och DCEU och att jag är en meganörd inom det området och även fast jag vet att Rocksteady Studios vet vad dom gör med Batman-universumet, så tycker jag verkligen att det började bli för utdraget och uttjatat om att Batmans alla superfiender återvänder spel efter spel för att orsaka samma typ av kaos och förödelse som innan. Visst skulle problemen komma och gå om Batman hade slaktat såväl Riddler som Penguin, Scarecrow och Harley Quinn i det föregående spelet men när de nu åter vänder en tredje gång och kör samma slags skrämseltaktik som i Arkham City - känner jag mig en smula sömnig.

Det är just därför tur att Rocksteady fick med tillstånd av DCEU att skapa en perfekt skräddarsydd skurk för just det här spelet. Arkham Knight är en herre av det maffigaste slaget som skrämmer och hotar på ett mer robotlikt, mekaniskt sätt än skrytmånsarna Penguin, Joker och Riddler. Han är riktig tuff utmaning för Gothams svartklädde hjälte och delar av denna story är riktigt spännande. Vid spelets tredje akt så kanske det var lite väl simpelt att luska ut Arkham Knights identitet vilket förstör lite grann av sluttwisten som Rocksteady gärna vill leverera till fullo. Handlingen är tänkt att börja ett år efter vad som hände i Arkham City. (Läs gärna uberpwnage2.0 recension om det tidigare spelet här). Läderlappen plågas av otrevliga tankar angående Jokerns död, kopplingen som på ett udda sätt höll dem samman som ärkefiender samt den utmaning som den skrikskrattande galningen alltid erbjudit.

Gotham City har aldrig mått bättre. Brottsligheten har sjunkit mycket och de flesta kriminella har gripits och minskats på alla neonbelysta gator. Det är då som Scarecrow dyker upp återigen för att som alltid förpesta Läderlappens liv och leverne. Han gormar och skriker precis som i Arkham Asylum och hotar med att släppa en kemisk bomb fylld med skräckgas över staden så kraftfull att varenda kotte kolar vippen. Givetvis är det nu ditt uppdrag att för 511:e gången sätta stopp för Scarecrow och till skillnad från de två tidigare spelen i serien har Batman nya hjälpredor att dra nytta av.

Jag får både gåshud och Iron Man-vibbar av den här snubben.

När jag nämner hjälpredor så är det Nightwing och Robin som är inkluderade, ja om man räknar in Catwoman också. De dyker ibland och jag får spela som dem båda i vad som på ytan såg ut som ett crossplay-läger men i verkligheten så är detta bara en billig gimmicklösning. Men att som en dynamisk duo attackera en grupp brottslingar med Robin som partner är riktigt underhållande då tag-team attackerna erbjuder på en nivå högre av brutaliteter än vad Batmans standardsmisk brukar ge oss. Rocksteady har också inkluderat Batmans uppgraderade monstertruck/tank/batmobil och det är nämligen ett spelmässigt moment som man har öst denna spelvärld med likt galningar och en del av Arkham Knight som jag personligen, trots min enorma kärlek för bilar och bomber, gärna hade klarat mig utan. När det kommer till delarna med Batmobilen så känns de alldeles slarvigt stressade och påtvingat jobbiga, allt som oftast. Med bara en knapptryckning så förvandlas bilen till en stridsvagn och i flera timmar (egentligen minuter) ombeds jag om att patrullera längs gatorna och skjuta sönder Scarecrows drönare med antingen gigantiska, målsökande missiler eller kulsprutor. Förutom att detta blir rysligt enformigt väldigt fort, känns det lösryckt och helt korkat att ha med i ett spel som aldrig kliver utanför den logiska rutan som serietidningarna sedan länge målat upp.

Batmobil-partierna i Arkham Knight känns lite som ett nödvändigt måste för att kunna särskilja Arkham Knight från Arkham City och det blir ganska snabbt vad som jag kan beskriva som ett spelmässigt fiasko. Jag hade velat spela det här spelet utan att tvingas lösa helpuckade pussel med hjälp av bilen samt svamla runt och planlöst panga urdumma drönare i vad som känns som en smärre evighet bara för att komma vidare i själva äventyret. Men å andra sidan så är spelmekaniken finslipad och ännu vassare än i de två föregångarna. Att kasta sig ut från en skyskrapa, slå ut Batmans mantel och glidflyga fram, högt över hustaken, är en lika befriande som mäktig och hisnande känsla. Samtidigt så har slagsmålen verkligen aldrig fungerat bättre. Batmans attacker känns kraftfulla, innehåller massor av tyngd och momentum och combo-systemet liksom de våldsamma avslutningarna är finslipade till en snudd på äcklig nivå.

Även stealth-pdelarna där Batman ges möjligheten att arbeta i mörkret, ta ut sina intet ont anande fiender och passera obemärkt förbi de större samlingarna av bulkigt bökiga flintskallar till brottslingar fungerar lika tillfredsställande som slagsmålen gör och det märks att Rocksteady finpolerat på varenda liten millimeter av en redan suverän mekanik.

Det finns många skurkar i Gotham men Poision Ivy tycks vara den enda som kan prata sunt med Batman.

En annan sak det här spelet som verkligen briljerar är mellansekvenserna och på det outtröttliga sätt som själva handlingen drivs framåt. Samtliga av röstskådespelarna övertygar till fullo och trots att Kevon Conroys Batman fortfarande är lite väl krystad är den där brutalhårda attityden något som passar perfekt i Rocksteadys skoningslösa version av serievärldens häftigaste storstäder. Vi får följa med in i Batmans medvetna, se mer av de spöken han tampas med på daglig basis och de demoner som plågat rättskämpen sedan den där dagen då hans arma föräldrar blev pangade i den där regniga gränden. Grafiken är urläcker (jag har endast spelat PC-versionen), bilduppdateringen är helt otroligt stabil och ljudet/musiken kan inte blir mer strålande. Det råder ingen som helst tvekan om att detta är en bastant final på av strålande trilogi actionspel som för evigt kommer att definiera hur riktigt bra licensspel ska göras. Rocksteady återanvänder stora delar av Arkham City och stundtals känns det som samma spel fast med möjligheten att tillkalla den självkörande Batmobilen samt betydligt mer detaljerad grafik. Men det som gör mig helt knäpp är en sak: REGNET! DET FANTASTISKA REGNET!

Som final är Batman: Arkham Knight ett fullproppat actionröj, ett elva timmar långt spektakel fyllt till brädden med det bästa av vad denna allsmäktiga seriehjälte har att erbjuda. Det är dock, på grund av bilen och alla de påtvingade moment som den medför, ett aningen sämre spel än de två geniala föregångarna. Men som sagt. Detta licensspel är värdig att vara en del av DCEU och Batmans universum. Sanna mina ord.