Krönika - Battle Royale genom tiderna

Krönika - Battle Royale genom tiderna

Konceptet är enkelt. Sätt dig i ett flygplan eller en flygande buss med drygt etthundra andra spelfigurer i tunna kläder. Kolla på kartan; fixera blicken på en övergiven stadsdel, eller bondgård och kasta dig ut ur farkosten med fladdrande skinkor för att möta ditt öde. Landa någorlunda oskadd på marken och leta sedan reda på utrustning och vapen innan någon sätter ett skott i nacken på dig. “Battle Royale” i populärkulturen och spel har kommit för att stanna ett bra tag, men själva ursprunget till konceptet började för ett par hundra år sedan och såg ut på ett annat sätt av naturliga skäl. Det uppstod ett stenkast från något som längre fram skulle benämnas som “boxningsring” respektive “brottarring”. Jag tar mig an uppgiften att ta reda på hur det ligger till och bläddrar bland dammiga, digitala böcker för hitta samband mellan nutiden och det förgångna.

(En berömd förlaga ...)

Det har nu gått en tid (läs: år) sedan Battle Royale-konceptet gjorde sig intåg i spelvärlden. Det slog dock inte ned som en frisk fläkt och petade bort de stora speljättarna över en natt, utan växte snarare fram som en ackumulerad ansträngning från flera olika kulturella fenomen för att täcka ett odefinierat behov om något nytt och fräscht. Den uppenbara kausaliteten är tydlig med facit i hand, och har i moderna tider (slutet 1990-talet), en början i och med utgivningen av boken “Battle Royale” av den japanske författaren Kōshun Takami år 1999. I stora drag handlar romanen om ett stort gäng högstadieelever som tvingas in i en kamp mellan liv och död av en fascistisk regim (Republic of Greater East Asia). De kallar experimentet för “Battle Experiment No. 68”, och målet är, förutom att regimens fiender ska utplåna varandra; undersöka hur pass stort motstånd de kan erbjuda mot den totalitära övermakten. Regimen kidnappar femtio mellanstadiebarn och dumpar dem på en avlägsen ö där en kamp på liv och död börjar. Det är knappast någon nyhet att “The Hunger Games”-böckerna, och filmerna, blev inspirerade Takamis bok.

Vi som spelat Minecraft vet också att konceptet dyker upp i “The Hunger Games Mod”, så även i “Survival Games”, senare i zombiedoftande “DayZ”, modden “PlayerUnknown’s Battle Royale” för Arma III år 2014. Att man varit inne och sniffat på konceptet flera gånger tidigare kan också andra spel vittna om, exempelvis Counter Strike i det nedskalade spelläget “Last man standing”, men även i fanskapade “Go4TK” (Go 4 the Kill) som är lite nyare. De tidiga spelen, ofta med PUBGs skapare Brendan Greene i spetsen, byggde vidare på idéen att man som huvudmål skulle vara den som ensam stod kvar på spelfältet. Idag vet vi hur stor framgång PUBG har blivit, så även Fortnite som slår rekord efter rekord; jag är dock inte speciellt bra på det senare nämnda som videoklippet visar:

Det är fascinerande att se hur stora summorna är som trillar in i kassorna hos spelutvecklarna, men kanske än mer fascinerande hur ett par spel, på relativt kort tid, har blivit världsomspännande företeelser. Medan kvällsmedierna fortfarande har fullt sjå med att försöka övertyga allmänheten att gaming och gamers tillhör en farlig subkultur utan substans som demoraliserar barn och vuxna, förlustar sig gamers i spelvärldar som har mer historiska anknytningar än vad belackarna bryr sig om att ta reda på. Vi gör ett försök här.

(James Figg; en kille att beundra ...)

Det var den 6:e Juni år 1727, och den 182 centimeter långe, och 83 kg tunge engelsmannen James Figg förberedde sig mentalt för att möta motståndaren Ned Sutton (en rörmokare från Kent), i en upphaussad returmatch med tillhyggen på en smutsig leråker i södra London. De två kämparna skulle slåss för liv och fosterland på en liten upphöjd plattform av träd, en sorts inhägnad med rep som hölls upp av en tropp utvalda åskådare som inte var rädda för att få blodstänk på kläderna. Figg hade sedan år 1719, burit titeln som “The Champion of England”, dvs. den förste segraren i knytnävsboxning. Boxningen man refererade till, var slagsmål utan några som helst skydd på händerna eller på huvudet, och anledningen till att Figg hade hamnat på mångas läppar och beundrades av många, var för att han ansågs vara fruktlös och tuff, därtill omöjlig att besegra. Man hyllade den store Figg i folkmun, skrev skrifter i publikationer och sånger under rus för att skänka honom evig ära. Det kunde låta så här i visorna:

“The Mighty Combatant, the first in Fame.
The lasting Glory of his Native Thame!
Rash and unthinking Men at length be wise,
Consult your Safety, and Resign the Prize,
Nor tempt Superior Force; but Timely Fly
The Vigour of his Arm, the Quickness of his Eye.”

Rakt upp och ned förkunnade vistexten att man skulle passa sig för Figg och tänka sig för om man ville möta en sådan stark och snabb motståndare.

Figg såg sin konst på ett mycket mer krasst sätt och kallade förehavandet för “The manly arts of self-defence”, något som hade retat gallfebern på Sutton en längre tid, som nu tänkte sätta mästaren på prov ännu en gång och självfallet håva in mycket pengar. De hade mötts i en match året innan som Sutton egentligen hade vunnit, men eftersom Figg uppenbarligen hade varit sjuk den gången, ogiltigförklarades matchen och opponenten fick gå hem med hängläpp.

Bland alla kända ansikten i folkmassan den här nya matchdagen, fanns författaren Jonathan Swift som bl.a. skrev “Gulliwers resor” (notera stavningen), och Georg I av Storbritannien som inte alls var främmande för blodsutgjutelse. Denne kung hade en sorts barnslig förtjusning inför slagsmål, och kanske hade det att göra med att han själv var ganska rädd för att få stryk (?)

Den första delen av matchen började med höga hurrarop från alla åskådare och de två kämparna började fäktas med varsitt svärd (det här var en kamp utan några egentliga regler). Det skulle snart visa sig att Sutton fortfarande var en farlig motståndare, men Figg (som hade slagits sedan barnsben och mött honom tidigare), var snäppet snabbare i alla utfall, och helt plötsligt hade han skurit Sutton rejält med hans eget svärd genom att parera i rätt tid och trycka tillbaka sin motståndare som började blöda ymnigt när svärdet råkade hamna snett och gjorde ett stort jack i armen. Matchen fortsatte en kort stund därefter. Efter ungefär tio minuter, när de båda var väldigt trötta efter att ha sprungit runt den improviserade “ringen” med tunga svärd, såg Figg en chans att skada motståndaren. När denne snurrade runt ett halvt varv, och höll på att lyfta armen för att ta emot ett nytt slag, fintade Figg honom och stack honom i axeln med svärdsspetsen och fick den första segern till allas glädje. Sutton lappades inte ihop på något sätt, utan tvättades bara snabbt av och så var knytnävsslagsmålet igång. Svärden hade man lagt åt sidan.

Sutton var rejält förbannad nu, vilket inte var bra för hans del i längden. Han svingade till höger och vänster med nävarna, men fick egentligen inte in några bra slag. Kanske erfor Figg något slags högmod, rätt vad det var låg han på marken och käkade damm enligt ögonvittnesskildringar. Han snurrade runt ett varv och kom snabbt på fötter och sprang mot Sutton med full kraft. Denne lyftes sedan upp från marken och kastades snett över axeln där han landade hårt och tappade andan. Sutton låg kvar en stund och fick be om en stunds respit. När han hade fått tillbaka stridsviljan varade inte knytnävsslagsmålet speciellt länge. Sutton fick in ett rejält slag som kastade ut Figg i publiken. Antagligen kände The Champion of England att han befann sig i en prekär situation och behövde nu skärpa till sig för att inte bli fullkomligt förödmjukad. Figg kom snabbt på fötter, attackerade sin motståndare tills denne låg på marken. Efter att ha överöst honom med en rad kraftiga slag över hela kroppen, tog han sedan ett kraftfullt tag om dennes nacke (en tidig MMA-variant), tills Sutton gav upp.

Matchen var inte över än! Efter någon minuts paus och återhämtning fick kämparna varsin träklubba / påk. Nu var Figg i sitt esse. Han hade åratal av erfarenhet att slåss med tillhyggen. Han angrepp Sutton på alla möjliga vis och hade övertaget från första stund. I det sista ögonblicket av matchen, riktade han sin klubba mot marken istället för mot Suttons överkropp och slog uppåt med all kraft mot Suttons ben. När det krasande ljudet överröstade publiken, visste Figg att han vunnit. Sutton sjönk ihop som en spillra med ett krossat knä.

Publiken som hade fått vittra blod, svett och tårar var fullkomligt tillfredsställda. Det här var något att minnas och berätta för barnbarnen. Figg torkade bort allt blod och svett och höjde nävarna. Mästaren hade vunnit ännu en gång.

(Politiker kan visst också hamna i trångmål ...)

James Figg var onekligen en av förgrundsgestalterna som populariserade brutala matcher inför publik i västerlandet i moderna tider. Från en kulturell horisont definieras “västländer” som alla kulturer med europeiskt ursprung, och man kan undra hur allt detta relaterar till dagens kategorisering av boxning, eller Battle Royale? Det finns fler spår i det förgångna som kan hjälpa oss på traven.

Det finns ingen som helst tvekan att boxning, eller publika slagsmål med knytnävar eller tillhuggen har äldre anor. Enligt författaren Åke Jönsson var de redan etablerad under den grekiska antiken, så även den indiska induskulturen 3000 - 1500 f.Kr, och det finns tydligen en källa, en utsmyckning i en gravkammare i Egypten som är daterad av arkeologer till den 18:e dynastin när Amenhotep I regerade, som visar två figurer som uppenbarligen är upptagna med att banka varandra sandbruna och gula i en kamp mellan sina nävar. Det vi har att göra med är alltså ett nöje som är lika gammalt som civilisationen. Det som vi definierar som Battle Royale idag, att en vinnare står kvar efter en kamp, är alltså inte ett nytt koncept, även om det kanske kan uppfattas på det viset. I det antika grekland, ca. 400 f.Kr, var boxning en yrkeshantering, och boxaren “Onomatos” kunde vid de olympiska, tjugotredje spelen, koras som stolt segrare. Ett par hundra år senare (raskt räknat), när romartiden var i full rullning, tog gladiatorspelen över konceptet och man bytte fokus från att vinna, till helt enkelt att överleva. Borta var nu knytnävarna och varje man fick dödliga vapen att försvara sig med tills bara en stod kvar.

I det antika Rom, var gladiatorspelen en av de mest populära nöjesevenemangen som fanns. Colosseum kunde exempelvis rymma 50 000 blodtörstande åskådare, och de blev aldrig besvikna. När jag besökte Rom för ett par år sedan, förundrades jag över hur maffig platsen var. Varje sten berättade en historia, och när man stod långt upp på den vittrade läktaren och tittade ned mot den tomma tribunen, var det inte svårt att föreställa sig hur kampen på liv och död kunde ha utspelat sig. Dock slogs gladiatorerna, enligt historieböckerna, oftast ensamma mot en annan motståndare. Man kastades alltså inte in på den stora arenan i stor grupper utspelade stora slag på det sättet som filmer och TV-serier vill lyfta fram.

(Orden "Battle Royal" utmärker sig i texten ...)

Om vi återvänder till England ett slag. När James Figg lade knytnävarna på “hyllan”, tre år efter matchen mot Ned Sutton, fortsatte den tidiga boxningen att utvecklas mot ett säkrare håll. Den man som försökte skapa ett vettigt regelverk hette Jack Broughton och var boxare själv. Han introducerade en rad nymodigheter i “Broughton’s London Prize Rings Rules” som fortfarande existerar idag, exempelvis att slag under bältet inte var tillåtna, samt att man skulle använda boxhandskar för att inte skada motståndaren allvarligt. Broughton slog upp en amfiteater på Oxford Street i London år 1743, och på den poster han hade klistrat upp över hela staden kunde man läsa bl.a.

“At Broughtons new amphitheater, Oxford-Street, the back of the late Mr. Fig’s, on Tuesday next, the 13th instant, will be exhibited THE TRUE ART OF BOXING, by the eight following men [...]

Här radar Broughton upp boxarna som ska mötas mot varandra, och lite längre ned kan vi läsa:

N.B. (note well), that there will be a BATTLE ROYAL between the NOTED BUCKHORSE, and seven or eight more, after which there will be several BYE-BATTLES by others … [...]

Det han försöker informera potentiella besökare om, är att de bäst tränade boxarna i landet ska tävla mot varandra, och att den s.k. “noted buckhorse”, dvs. vinnaren, ska möta alla dem och undvika att besegras.

Amfiteatern blev snart en välbesökt plats och man kallades tillställningarna för “Broughton's Battle Royals”. Själva företeelsen och sporten, ansågs fortfarande vara något som bevittnades och uppskattades av människor av lägre klass, eller som helt enkelt inte visste bättre (känner vi inte igen det resonemanget när det handlar om spel (?). Jack Broughtons förehavanden följdes dock av många beundrare, bl.a. fick han sponsring av det engelska kungahusets tronföljare i hemlighet, och det uppstod en möjlighet för lukrativa affärer i och med att man kunde slå vad om matchernas utgång. Den som satsade på rätt man kunde tjäna en förmögenhet, men inget av detta varade speciellt länge. År 1750 miste Broughton sin mästartitel i boxning, och det var som om luften gick ur ballongen. Efter många missförhållanden, och ett regelverk som alltjämt började slira tillbaka till James Figg sätt att slåss: “rough and tumble”, förbjöds den offentliga boxningen helt. Det kunde ha slutat där, men irländska emigranter och nybyggare som hade bott i England tog med sig sporten över havet till de Förenta Staterna där den fick nytt blod i de s.k. “Antebellum Southern States”. Antebellum eran var en period i sydstaterna som sträckte sig från slutet av 1700-talet fram till det amerikanska inbördeskriget år 1861. Det var en period i den amerikanska historien som var präglad av mycket hög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare det omfattande bruket av slavar. Som bekant handlade inbördeskriget mycket om att USA:s federala regering ville avveckla slaveriet helt och hållet och förbjuda det inom landet, men Sydstaterna som bildade Amerikas konfedererade stater, vill behålla det.

(Vykort från Watonga, Oklahoma. Vad står det ovankanten?)

Vad hände då med boxningen som följde med från England till slavkolonierna? Man kan läsa ett par intressant kapitel i boken: “Slave Narratives: a Folk History of Slavery in the United States”.

“A ring was drawn on the ground which ranged from about 15 ft. to 30 ft. in diameter depending on the number of contestants who engaged in the combat. Then the two antagonist would stage a battle royal and would continue in the conflict till one was proclaimed victorious. Very often, as many as 30 darkies of the most husky type were engaged in these battles, and the contests were generally attended by large audiences.”

Det stora publikdraget intresserade sig för dessa slagsmål där man slogs man mot man tills en stod kvar, och det är inte svårt att dra paralleller till hur det ser ut i de mest populära spelen just nu. Även om skådeplatserna är annorlunda (en Ö, en leråker, en plantage), handlar det fortfarande om att plocka ut den bästa, den som klarar att stå pall trycket, slåss för sitt “liv” och stå som vinnare.

Battle Royale-konceptet har en brokig historia som vi kan se, och dess inflytande sträckte sig över hela världen. Grunderna i “Vale tudo” (brasiliansk jiu-jitsu), MMA (Mixed Martial Arts), kan spåras tillbaka till James Figg, som i sin tur säkerligen inspirerade den japanska puroresu-scenen (proffsbrottning) och kanske författaren Kōshun Takami som skrev boken Battle Royale. Hur man än vrider på temat, eller spårar dess ursprung, leder det tillbaka till samma kärna; den som handlar om att överleva och stå ensamma kvar. Populärkulturen har ständigt perpetuerat temat, för det är ett spännande sådant. Vare sig det handlar om att gissa vem som står kvar i brottarringen på en “Wrestling Royal Rumble”, eller på “Dusty Depot” i Fortnite, kittlar det nerverna på ett sådant sätt att det skapar mersmak.

Just nu pågår det en gissningslek om Battle Royale-konceptet är på väg att dö ut. Jag har svårt att tro det. Kanske kommer intresset svalna om ett tag, men det kommer dyka upp igen, i en eller annan form.

Jag själv har en idé om en variant där det faktiskt inte handlar om att slå ned eller skjuta sin motståndare på det klassiska sätt vi nu förknippar med konceptet, snarare försöka överleva på samma plats som hen (ja, jag skrev höna). Jag skulle nog vilja kalla varianten: “Battle Royale Darwin”, men kanske påminner det för mycket om livet självt (?)

#walter_iego #blogg #kronika


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Tråddemonen
Testpilot

@Walter S.A. Iego: Oj jäklar vilken research, nu vart man impad Walter!

Medlem

Ja instämmer, verkligen intressant. Jag spelade arma-modden varje dag ganska länge. Den är fortfarande det roligaste LMS:et och då har jag testat de flesta kända. Låg på plats #124 på solo ranken, dödade 1080p två spel i rad samt sköt mitt bästa skott på 350m - en bil i maxfart sidledes...frosty92! 😺👍


signatur

~ spelat sedan 1979

Medlem

Intressant och tänkvärd läsning. Sitter och funderar på det fenomen där vi (jag?), tror att något nytt "uppfunnits". Bara för att inse att detta fenomen är bokstavligt talat uråldrigt, men ack så väl fortfarande aktuellt.

Vill inte låta som en messersmitter då du med all säkerhet kan mer om detta än jag någonsin kommer kunna.
Men, är det högstadie eller mellanstadie elever i boken Battle Royal?
Förmodar att det är en typo i en annars mycket välskriven text.


signatur

“All thinking people are atheists.”

Medlem

Historien upprepar sig ständigt, och att "surviving of the fittest" är något som kittlat människans hjärna länge är ju ingen nyhet. Tror att konceptet battle royale cementerat sig i spelvärlden då det har ett oslagbart enkelt, belönande och tydligt kvitto på vem som vann spelet.

Skrivet av Tassel:

Intressant och tänkvärd läsning. Sitter och funderar på det fenomen där vi (jag?), tror att något nytt "uppfunnits". Bara för att inse att detta fenomen är bokstavligt talat uråldrigt, men ack så väl fortfarande aktuellt.

Vill inte låta som en messersmitter då du med all säkerhet kan mer om detta än jag någonsin kommer kunna.
Men, är det högstadie eller mellanstadie elever i boken Battle Royal?
Förmodar att det är en typo i en annars mycket välskriven text.

Tack för att du faktakollar. Ibland missar man saker, men så vitt jag vet går eleverna i 9B vilket borde vara högstadiet.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem
Skrivet av Walter S.A. Iego:

Tack för att du faktakollar. Ibland missar man saker, men så vitt jag vet går eleverna i 9B vilket borde vara högstadiet.

Berikande text, kul Walter!

Kanske står middle school i vissa engelska översättningar, vilket kan föranleda en krock i förståelse i glappet mellan grundskola och gymnasium. Eller mellan- och högstadium. Världens länder har ju lite olika ord för olika skolåldrar. Tänker dock att högstadium måste vara rätt i en svensk kontext!


signatur

By deciding what is right you ultimately end up blind.

Medlem

Den japanska versionen av N64:ans Super Smash Bros. refererar till en vanlig överlevnadsmatch som en "battle royal" istället för det lokaliserade "free-for-all".


signatur

Gamla kära datorer som skräpar runt i huset: Gateway 2000 P5-90, Dell Optiplex GXPro, Compaq Deskpro 386, Compaq Deskpro EP 6400, Dell Dimension XPS B1000r, Fujitsu Siemens Scaleo 600 (Athlon XP 3000+) etc.

Medlem
Skrivet av Banzeken:

Den japanska versionen av N64:ans Super Smash Bros. refererar till en vanlig överlevnadsmatch som en "battle royal" istället för det lokaliserade "free-for-all".

Free for all (FFA) och Last man standing (LMS) är dock vanligtvis två helt olika spelsätt. Sen har ju artikelförfattaren på ett mycket tydligt sätt visat var benämningen "battle royal" kan bli label på lite olika typer av envig.
Ska vi enas om att låta "BR" vara ett mer lokaliserat namn som vissa upphovsmakare använt, för att benämna sin Last man standing-spelform?


signatur

~ spelat sedan 1979

Medlem

@ghostshades: Förstår inte riktigt meningen med ditt svar. Det jag sade är endast kuriosa och varken mer eller mindre än det. Allt jag nämnde var att i Japan kallas "Free-For-All" för "Battle Royal" i Smash Bros.-serien. Har inte kommit hit för att skriva om historien.


signatur

Gamla kära datorer som skräpar runt i huset: Gateway 2000 P5-90, Dell Optiplex GXPro, Compaq Deskpro 386, Compaq Deskpro EP 6400, Dell Dimension XPS B1000r, Fujitsu Siemens Scaleo 600 (Athlon XP 3000+) etc.

Medlem

Filmen är bra mycket mer känd och sedd än var boken är läst.
Det är en kultfilm och är vad som inspirerat BR inom mod/spel communityn.


signatur

"High life on low budget"

1
Skriv svar