Dragon Quest XI: Echoes of an elusive CHOICE

Medlem
Dragon Quest XI: Echoes of an elusive CHOICE

Hur kom det sig?
Det var såhär. Jag köper inte fullpris-spel så ofta, men jag hade under lång tid byggt upp ett sug efter mys-faktor och episk saga. Det var längesen jag spelade ett klassiskt jrpg. Tänk om man kunde få uppleva något som FFVII igen! Fast det kan man ju såklart inte hoppas på. Eller något som Ni No Kuni, som hade magin, men som inte nådde riktigt fram, - det hade varit helt ok!

Efter mycket googlande och läsande av recensioner stod valet mellan två spel - Ni No Kuni 2 eller Dragon Quest XI - båda med höga betyg och hyllningar. Tillslut slog jag till på Dragon Quest XI. Men himmel vilken tabbe utan dess like å herregud med skägget i brevlådan!

Ok 15 speltimmar är lite tidigt för recension men jag orkar inte längre hålla detta inom mig!

Stilrent och vackert
Positivt först. Även om spelet har en grafisk stil som inte tilltalar mig personligen så är det ändå väldigt stilrent, enhetligt och välgjort. Världen och karaktärerna är mycket fint gjorda, rörelser och animationer flyter på bra. Man kan till och med gå in i första person och ta bilder och vart man än vänder sig blir det oftast vackra teckningar. Det tycker jag mycket om.

Spelmekanik och strider
Spelmekanik och strider är egentligen inte helt fel heller. Finns inget som helst nyskapande men dom funkar ändå bra och tanken med lägret där man kan mecka med sin utrustning och prata med enskilda kompanjoner är också ganska bra - i teorin. Men kan ha en del att invända på svårighetsgraden och komplexiteten i striderna som är, ja helt enkelt frånvarande. Det bästa sättet att få striderna kul på något sätt är att undvika strid så mycket som möjligt så att du alltid har lite låg level när det kommer boss. Djupare blir det ju inte av det, men lite "svårare" blir det iallafall.

Fördummande
Spelet började ok med en spikrak tutorial i en abnormt kliche-artad chosen-one inramning (inget fel i det!) Men först trodde jag att det nog skulle öppna upp sig. Att det extremt förenklade i karaktärer och spelmekanik var ett konstnärligt och dramaturgiskt val. Men såhär en 15 timmar in kan jag bara konstatera att soppan segande ner sig åt andra hållet.

Att säga att detta spel är som ett enda långt quick time event är att vara snäll - det liknar mer en icke-interaktiv grafiskt novell, där man klickar sig framåt sida för sida. Det är som dom tror att man är en tre-åring eller att man på nåt sätt är helt dum i huvet. Spelet ger sken av att vara öppet men är egentligen bara sekvenser av korridorer. Jag har absolut inget emot linjära spel, tvärtom! Linjära spel brukar oftast vara mycket bättre på innehåll men man måste göra resan litegrand intressant. Vill du hitta en kista? Japp. Finns det en sidogränd? Ja där var en. Kan du gå bakom huset? - Å kolla en till! Kan du klättra upp på taket - Ja men vad har vi här! Frånvaro av något som helst val (och konsekvenser) blir efter ett tag halsbrytande när jag träffar prins Faris i Gallopolis.

Illusionen av val
I dialoger med karaktärer man stöter på får man ofta svarsalternativen ja/nej. Oftast handlar det om man vill hjälpa till med nåt sido-quest. Såklart trycker man alltid YES, vilket egentligen bara innebär att ifall man skulle råka på det man skulle hämta, döda det man skulle döda, eller samla det man skulle samla, så kan man gå tillbaka å få nån belöning. Så långt allt väl. Men YES/NO kommer även upp i story-relaterade filmsekvenser.

Pytteliten spoiler varning följer!!! Hoppa till nästa rubrik nedan om du är extremt känslig!

Huvudstoryn leder till staden Gallopolis och till en prins som sitter inne på information man behöver. Prins Faris, en bortskämd odugling som låtsas vara modig och kunnig inför folket och kungen, vill i utbyte, att man ska låtsas vara honom och rida som honom i en ridtävling. Visst tänker man, jag kan väl ställa upp, han verkar ju rätt snäll, det kan bli kul och man trycker rutinmässigt - YES.

Av olika anledningar får man efter denna tjänst ändå inte informationen och prins Faris hamnar i ett nytt dilemma när han måste rida ut och döda ett monster som härjar utanför staden. Faris ballar ur fullständigt, är jätterädd och ber på sina knän om att man återigen ska ta rollen som honom och döda monstret. Denna gång tänkte jag efter lite grand.... hm är det verkligen en tjänst jag gör honom nu? Är det inte bättre för honom själv i långa loppet att stå upp för sig själv och sluta spela charader och ljuga? Kanske spelet lurar mig att göra ett "sämre" val genom att locka med en monster fight som alla spelare oftast väljer, eller?

Nej dendär går jag inte på! - för första gången i spelet såg jag en anledning att säga NEJ. Det kanske skulle innebära att det blev mycket svårare att gå vidare med huvudstoryn, men jag kände att det helt klart var värt det. Det var det rätta att göra. Och särskilt intresserad av att döda monster var jag ändå inte. Äntligen tog jag ett eget beslut och med spänning om vad nu skulle ske, tryckte jag - NO. Vad händer då?

Filmsekvensen där Faris slänger sig ned på marken och ber om hjälp återupprepas exakt likadant och dialogrutan YES/NO kommer upp igen!!! Dom hade lika gärna kunnat haft en knapp - nästa sida, alternativt INGEN KNAPP ALLS.

Om situationen när Aeris dör i FFVII, eller Cloud hamnar i coma fortfarande hör till spelhistoriens högsta, tävlar detta om nåt slags historiskt anti-klimax. Äntligen hade dom chansen att göra spelet pyttelite intressant, att få det gnuttans djupare eller ge spelaren något slags val - men nä - istället avslöjar vi att varje YES/NO-val hittills varit RENT HITTEPÅ och mitt lilla hopp om att spelet någon gång skulle växa, förvåna mig, öppna upp sig, engagera - grusas helt å hållet.... hädanefter börjar jag spela mer eller mindre som en robot - helt utan engagemang eller hopp.

The luminary
Jag har inget emot det traditionella eller klichéer. Man behöver inte alls bana ny mark eller vara nyskapande för att göra något bra men det måste finnas något slags motstånd, något slags komplexitet ljus och mörker inom karaktärer och story. De flesta sagor innehåller väl ändå ganska mycket mörker? Men varken mörkret eller i ljuset i detta spelet förstår jag alls. Dom bara är. Kanske måste jag spela klart spelet för att förstå, men jag tycker ändå att man borde kunna ana ett djup, att man ska kunna begära att storyn i ett spel ska vara tillräckligt intressant för att jag ska vilja spela vidare efter 10 timmar. Det måste finnas en mystik, frågor jag vill ha svar på, områden jag vill utforska, karaktärer jag vill lära känna, något jag vill kämpa mot och något jag vill kämpa för. Jag vet att jag är "The chosen one" - "The luminary", men jag är helt ointresserad av att veta vad det innebär.

Gullighet in absurdum
Jag har inget emot gullighet, tvärtom - det var det jag ville ha, och i detta spel är allting jättegulligt, även alla monster är jättegulliga. Men det måste finnas en anledning till varför man gör något. Jag måste känna någon form av motivering varför jag slår ihjäl oändlig antal jättegulliga varelser som bara finns ute på stäppen. Det räcker inte med "det är så det fungerar i jrpg". Däremot räcker det med en ondskefull mystisk dimma, förtrollning, företag eller vadsomhelst. Och när de skitgulliga hororna som efter ett tag dyker upp i gränder, barer, badhus erbjuder lite "puff puff puff", vilket jag såklart gärna köper (eftersom inlevelsen, och därmed olika former av resonemang, vid det här laget ändå är helt utraderade), och sen gladeligen ber en komma tillbaka för lite mer gulligt "puff puff puff" så vet jag inte vad jag ska tänka... Jag får en klump i magen och ser framför mig en utvecklare med en på något sätt skadad verklighetsuppfattning.

Lathet
Snyggt och stilrent i all ära - men när jag kommer till min första nya stad så tänkte jag - hm, har jag inte träffat dendär personen förut? Och dendär känner jag också igen!? Sen när jag kom till en folksamling blev det smärtsamt uppenbart. Det finns bara cirka 10 personer i hela spelet. En folksamling är bara copypastad, och personerna upprepas med jämna mellanrum med eventuellt lite olika färger på kläderna. En av karaktärerna tex är ett muskelberg med en märklig huva framför ansiktet och horn på huvudet. EN sådan karaktär kan mycket väl vara motiverad - men jag vill inte att VARENDA blacksmith eller armorer eller var fjärde bar-besökare ska se ut så! Till och med i filmsekvenser är det likadant! Visst lite återanvändning är väl förståeligt men dethär är ju otroligt slappt!

Likgiltighet
I slutändan påverkar egentligen alla tidigare invändningar inte särskilt mycket. Det gör inte ens särskilt mycket att storyn är helt värdelös. Det är fascinerande för stommen i speldesign och grafik är ju ändå välgjord och bra. Men det spelar ingen roll när det är HUR spelet berättas och HUR karaktärerna är skrivna och HUR relationerna utvecklas, som är avgörande. Det som fäller spelet är min egen upplevelse av totalt o-engagemang. Och det är inte bara att mina karaktärer känns lite o-komplexa och präktiga, jag menar alla har ju olika smak - nej dom känns omänskliga och orealistiska. Som skal. Huvudpersonerna som det är meningen att jag ska tycka om blir i slutändan karikatyrer som får mig att må illa. Jag vill knappt ens att det ska gå bra för mitt gäng. Jag upplever dom mest som bortskämda äckliga småbarn som hellre slår ihjäl ett gulligt litet djur, och sen sätter sig och fikar, än hjälper till och bygga en bro som dom själva måste använda. (scenen med Flint The Woodcutter)

Men jag har ju lagt 600kr på spelet så jag måste ju tyvärr spela klart det. När jag gjort det kanske jag blir tvungen att komplettera mitt betyg. Just nu betvivlar jag det dock.... men man kan ju alltid hoppas.

Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive CHOICE
2
Tveksamt
+
Snyggt stilrent
+
Man kan slå läger å pyssla lite
+
Idéen att man kan prata med enskilda kompanjoner
+
Att kunna undvika strider
+
Förstapersonsvy att ta bilder med
-
Trista strider
-
Kväljande Intetsägande karaktärer
-
Dödligt oengagerande story
-
Extremt förutsägbart och fördummande
-
Fritt från val/PROVOCERANDE ILLUSION av val
-
10 olika ansikten i hela spelet
Det här betyder betygen på FZ

PS. Ett av kraven att jag överhuvudtaget köpte spelet var NATURLIGTVIS att man kunde stänga av de amerikanska pålagda rösterna, därför har jag inte kommenterat röst-skådespeleriet. D.S.

Moderator | Testpilot

Tråkigt att många här på FZ inte gillar det. För mig är det ett av de bästa JRPG-spel som kommit ut på väldigt länge. Kan vara för att jag är ett stort fan av spelen som kom till 16-bitars eran och att spelet påminner mycket om dem fast i en ny tappning.

Gällande svårighetsgrad så finns det så man kan öka den med Draconian Quest/Mode och måste då vara mer vaken i hur du slåss vilket gör dem lite roligare.


signatur

Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

Medlem
Skrivet av uberpwnage2.0:

Tråkigt att många här på FZ inte gillar det. För mig är det ett av de bästa JRPG-spel som kommit ut på väldigt länge. Kan vara för att jag är ett stort fan av spelen som kom till 16-bitars eran och att spelet påminner mycket om dem fast i en ny tappning.

Gällande svårighetsgrad så finns det så man kan öka den med Draconian Quest/Mode och måste då vara mer vaken i hur du slåss vilket gör dem lite roligare.

ok tack! ska kolla upp detdära modet... Har du spelat klart det? som du säger - är man inne i serien sen tidigare så ser man det säkert på ett helt annat sätt... Men hade ändå varit intressant höra lite mer vad du tycker om, kanske är något jag missat eller inte förstår... Jag hoppas ju fortfarande jag har fel :).... ska fortfarande ge det lite mer tid...

Moderator | Testpilot
Skrivet av Cedmoy:

ok tack! ska kolla upp detdära modet... Har du spelat klart det? som du säger - är man inne i serien sen tidigare så ser man det säkert på ett helt annat sätt... Men hade ändå varit intressant höra lite mer vad du tycker om, kanske är något jag missat eller inte förstår... Jag hoppas ju fortfarande jag har fel :).... ska fortfarande ge det lite mer tid...

Näe jag har inte spelat klart det ännu men har spelat med svåarare monster ända sedan början och fyfan vad jobbigt det har varit haha. Nästan lite orättvist svårt i början men det planar ut och blir bättre senare. Aldrig för lätt utan man måste hänga med i vad som händer vilket är roligt.


signatur

Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

Medlem

Du är inte ensam. Jag gav det också en tvåa i min recension.

Medlem
Skrivet av Bennii:

Du är inte ensam. Jag gav det också en tvåa i min recension.

ja jag såg det! Bra skriven recension. Håller med om i princip allt du skriver. Intressant å läsa då vi reagerat och fokuserat på lite olika saker...

Medlem

Fantastiskt spel, detta är ett 5/5 spel. Ska jag jämföra det med nåt, så Zelda Breath of The Wild, jupp det är så bra om inte bättre.
Det där med att striderna är trista, håller jag inte med om alls. De kan hålla på allt från 5 min till 25 min beroende va du befinner dig på för lvl, det är ju olika strategier för olika bossar. Att storyn är förutsägbar håller jag inte med om heller du kommer förstå vad jag menar längre fram i spelet.

Edit: Bild nr 3 är btw från Dragon Quest Heroes 2.

1
Skriv svar