Retro: Kotor 1 och 2

Jag har spelat Steamversionen av båda spelen. Ettan spelades med vaniljsmak, inga mods eller fixar. Tvåan spelades med The Sith Lords Restored Content Modification och M4-78 Enhancement Project installerade via Steam Workshop.

Lite tankar om nostalgi

Nostalgi är en kraftfull känsla. Den dras ner som ett draperi framför våra ögon och gömmer allt negativt, samtidigt som den riktar en kraftfull spotlight mot allt det positiva. Allt var inte bättre förr, vi har bara paketerat allt det dåliga i ett inbrottssäkert kassavalv och stuvat undan det i den mörkaste, dammigaste vrån av vår minnesbank. Kvar finns allt positivt, och i vårt nostalgiska rus inbillar vi oss att det är hela bilden. Själv minns jag Knights of the Old Republic som fullständigt magiskt. Det gavs ut när Star Wars för mig hade tappat lite av sin charm. Den fruktansvärda första episoden hade mördat filmmagin bara några år tidigare, och Attack of the clones hade inte gjort saken mycket bättre. Så spelet blev en nytändning på många sätt, det gjorde Star Wars bra igen, läkte några av såren. Men frågan är ju om spelet håller än idag, eller om mitt nostalgiska filter döljer något för mig. Min åsikt om retro är att det ofta krävs lite nostalgiska känslor för att uppskatta en gammal titel fullt ut. Spel utvecklas konstant, och blir (oavsett vad vi äldre gamers ibland påstår) bättre och bättre.

Knights of the Old Republic

Låt oss börja med elefanten i rummet: Det tekniska. Vi kan enas på en gång om att grafik inte är allt, men Kotor hade oturen att komma under en tråkig period i 3D-grafkens historia. Hårdvaran var tillräckligt kraftfull för att försöka sig på realism, men inte kraftfull nog att det skulle se övertygande ut. Spel från den eran tycker jag generellt har åldrats ganska dåligt. Att SNES-spel fortfarande ser vackra ut är för att de vet sina begränsningar. Simpel grafik har fördelen att vi själva fyller i luckan med vår fantasi, men om utvecklarna visar för mycket så blir fantasin lidande och istället börjar jag undermedvetet granska sprickorna i fasaden. För att jämföra med ett annat Biowarespel jag älskar, Baldurs Gate 2. När Jon Irenicus pratar så ser jag honom framför mig, inte som den platta lågupplösta modellen han är på skärmen, utan som en realistisk skapelse i min fantasi. När Bastila pratar ser jag en kantig karaktärsmodell med dålig lipsync, Legohår och döda ögon. Fantasin blir lidande för att spelet visar för mycket, och realismen blir lidande för att grafiken inte övertygar. Kotor, och många andra spel från samma era, hamnar därför i ett slags ingenmansland där ingen vill vara.

En av sakerna jag önskar mig mest av allt är en gnutta intelligens från karaktärerna. Väljer man att aktivera något av de AI-script som finns springer de ofta in i fullt synliga minor och fastnar i varandra under striderna. Och sen vill jag dessutom ha ett modernare gränssnitt för min inventory och journal. Det går i viss mån att välja vilken utrustning man vill se, men jag hade mycket hellre haft en modernare look med olika flikar för olika sorters utrustning.

Miljöerna är simpla och ganska sterila. De flesta inomhusmiljöerna är uppbyggda av ett fåtal moduler som upprepas lite för många gånger, med det finns ändå ganska stor variation mellan planeterna. Känslan av skala finns där ibland, även om spelmiljöerna i sig är ganska små. Startplaneten Taris är korridorlik men försöker ändå skapa illusionen av något större med vyer av stadens delar som du inte kan besöka. Visst saknar jag ibland möjligheten att välja riktning på kompassen och bara springa mot ett okänt mål, men samtidigt omfamnar jag den lite mer linjära strukturen på miljöerna. Tråkigast är bristen på variation i karaktärsmodellerna. Varje område har cirka tre olika modeller av statister som går runt, men till Kotors försvar är det här även ett problem i många modernare titlar. Den grafiska stilen är Star Wars, på gott och ont. Det mesta ser ut att vara hämtat från filmerna, vilket på sätt och vis ger en igenkänningsfaktor, men samtidigt känns opassande eftersom Kotor utspelar sig 4000 år innan Lukes äventyr. Det är svårt att tro att så lite förändrats i galaxen på fyra årtusenden. Det hade varit mer intressant att se Biowares fria tolkning av galaxen under en annan tidsera, istället för en kopia.

Musiken är naturligtvis enastående. Den var bra när spelet släpptes och har inte åldrats på samma sätt som grafiken i spelet. Ljuden av blasters och light sabers går inte heller att ta miste på. Röstskådespelet är bra för det mesta, men de utomjordiska språken har alldeles för få inspelade meningar. Ofta hör man samma ”Dabba dabba chup chup!” flera gånger i samma dialog, trots att texten med översättningen helt klart säger något annat.

Jag försöker ofta vara lite småond i RPG, men det brukar gå sådär. Oftast slutar det med att jag antingen helomvänder en bit in i spelet, eller att jag går fullt ut och blir den elakaste saten i hela spelvärlden. Min kvinnliga protagonist med det Star Wars-klingande namnet Sera Taanis dras redan från början mot den mörka sidan. Moralsystemet i Kotor är tveklöst ganska svartvitt. Visst kan man balansera lite i mitten, men forcekrafterna blir dyrare om du är längre ifrån den motsvarande sidan av kraften. Dina kompanjoner som du samlar på dig är också snabba att presentera sin syn på saker du gör. Carth kan vara en riktig gnällspik när man vill pressa någon på lite extra credits som belöning för ett uppdrag, medans HK-47 inte har något emot ett par döda köttsäckar.

Striderna är lite action, lite tärningskast och lite Star Wars. Det skaparna försöker göra är att mixa ett bakomliggande system med tärningskast och hit checks med ett snyggt animationssystem som ger känslan av filmiska strider med lightsabers och blasters. Det fungerar för det mesta OK. Någon gång då och då dör en fiende utan förvarning och utan att mitt vapen vidrört honom, men för det mesta går det att tyda när en runda börjar och se resultatet av den med animationer som åtminstone visar vad som sker, även om de är lite stela med dagens mått mätt. Karaktärsutvecklingen är det som känns mest begränsat. Det finns egentligen bara tre specialattacker – en som gör mer skada, en som anfaller en extra gång per runda och en med högre critical chance. Var och en av de tre attackerna finns i en närstridsvariant och en för avståndsvapen. Lägg till energisköldar och granater så kan man variera sig lite mer, men det känns ändå väldigt basic. Dina Jedikaraktärer är mycket roligare eftersom de även har force powers, men lite mer variation hos de övriga karaktärerna hade ändå varit uppskattat. Gränssnittet under striderna känns också ganska föråldrat. Tre ikoner med alla tillgängliga attacker dyker upp ovanför en fiende när denne markeras. Det fungerar, men det blir onödigt mycket bläddrande. Det finns en ikon för attacker, en för krafter och en för granater. Vilken attack/kraft/granattyp du ska använda får du scrolla dig fram till. Samma med defensiva och helande krafter. Alla är samlade under en ikon och du bläddrar fram den du vill använda. En hotbar nertill på skärmen hade varit smidigare, men jag gissar att Xbox-versionen är orsaken till den här lösningen.

Den stora anledningen till att man väljer att spela Kotor idag är självklart storyn. Den börjar med en text av den klassiska scrollande varianten som förklarar lite snabbt vad som hänt. Direkt när du får kontroll befinner du dig på ett skepp som långsamt sprängs sönder av en övermäktig flotta med Sithskepp. Det känns väldigt Star Wars redan från början och den känslan tycker jag håller i sig genom hela spelet. När storyn väl tar fart efter den första planeten utforskar man sitt eget förflutna samtidigt som kriget mellan Sith och Republiken pågår runt i galaxen. Storyn är som förväntat i Star Wars en fråga om gott mot ont. Att det utspelar sig så långt innan filmerna gör att man aldrig möter några bekanta ansikten, men det känns skönt. Jag hade upplevt det som ganska påtvingat om Darth Vader eller Luke varit inklämd i manuset som någon slags cameo, eller kanske till och med i en större roll. Jag stör mig en del på hur dina karaktärer ibland kan välja de mest idiotiska tillfällena att berätta sin bakgrundshistoria. Rätt som det är, ibland mitt i en fientlig situation, kan spelet stanna upp och dialogskärmen dyker upp med texten ”Mission ser lite ledsen ut. Kanske borde du prata med henne”. Dessutom är huvudskurken Darth Malak en ganska ointressant antagonist. Han känns som en riktig budgetskurk vars enda syfte är att vara så ond som möjligt.

Det har varit kul att återuppleva Knights of the Old Republic. Det är många år sen jag spelade, men jag har haft väldigt positiva minnen. Den tekniska biten har kanske inte åldrats så väl, men kan man bortse från det och gillar Star Wars kan jag ändå rekommendera att man plockar upp spelet på nån Steamrea eller på GOG. Spelet har som alla förstår inga systemkrav, du kan spela det på en överklockad brödrost om du vill. Mitt enda problem var att upplösningen var lite svår att få till. Ursprungligen hade spelet stöd för max 1280x1024. Jag testade lite knep från olika källor på Internet men fick inget att fungera, så jag valde att spela i den upplösningen. Jag har bara stött på en större bugg på min moderna dator med Windows 10. Ibland när filmsekvenser startar minimerar spelet, och när man växlar tillbaka till spelfönstret är ljudet borta. Enda sättet att få tillbaka ljudet verkar vara att starta om spelet helt. Men det här hände ett fåtal gånger under mina 40 timmar, så det är inget som stör hela tiden.

Så hur mycket nostalgi krävs för att uppskatta Kotor? Ja, det är svårt att svara på för mig eftersom jag var med när det kom ut. Vad ska jag jämföra spelet med? Är det orättvist att jämföra Kotor med The Witcher 3 som har bättre narrativ, bättre teknik och bättre gameplay, men samtidigt helt andra förutsättningar och mer än ett decennium av tekniska framsteg? Jag sätter självklart ett högt betyg, men inte bara baserat på det jag upplevt idag utan även på minnena jag har. Jag kan bortse från de tekniska bristerna, jag kan bortse från det som känns gammalmodigt, men jag förstår samtidigt att spelet känns lite för stelt och lite för gammalt för alla tonåringar där ute som kanske till och med är yngre än det här spelet. Till alla er kan jag bara ge ett råd: Testa, försök ta er igenom de första timmarna, försök vänja er vid spelets uråldriga yttre och stela kontroller. Försök, så kanske ni får uppleva en av de bästa historierna Star Wars kan erbjuda. Kan ni inte se bortom rynkorna och det grå håret på den här gamlingen, då kan ni definitivt dra av en pinne från betyget.

Knights of the Old Republic II: The Sith Lords

Kotor II har blivit känd lite som en oslipad diamant. Obsidian utvecklade, men fick inte all tid de behövde. Spelet släpptes bara ett och ett halvt år efter föregångaren vilket är en väldigt begränsad utvecklingstid för ett fullstort RPG, och spelet som gavs ut var buggigt och saknade en hel del innehåll. Men Sith Lords har en stor fördel mot föregångaren – modstöd via Steam Workshop. Installera spelet och släng in de två mods jag nämner i första stycket så är spelet i princip vad det borde varit vid release. Utöver de moddarna har jag undvikit texture packs och andra grafiska uppdateringar för att komma så nära Obsidians vision av spelet som möjligt.

För att summera Sith Lords i en mening: Mer av samma, men bättre på alla punkter. En del av det jag klagar på om föregångaren är fixat i Sith Lords. Grafiken har fått sig ett litet lyft, men vi pratar evolution snarare än revolution. Trots allt är det samma motor, och som jag nämnde tidigare, väldigt kort tid mellan spelen. Animationerna i strid känns lite mer flytande och mer varierande. Det finns fler AI-script att välja för att få dina karaktärer att agera på ett visst sätt i strid, och det är lättare att växla mellan dem. Tyvärr är intelligensnivån fortfarande i klass med en encellig organism, så alla springer in i minor och verkar inte veta hur man helar sig, så det blir trots allt en hel del micro management i striderna. Jag har inget emot det egentligen, jag gillar taktiska spel där man måste tänka till, förflytta sina karaktärer till strategiska positioner och planera varje litet drag i detalj, men det här är inte den typen av spel. Stridssystemet är så simpelt och actionorienterat att det hade mått bra av en riktigt bra squad AI. Systemet för att uppgradera utrustning har expanderats, och ett craftingsystem finns. Spelmekaniskt finns det inte så mycket att säga som inte redan sagt om första spelet. Det spelas på samma sätt och har samma otympliga gränssnitt för att välja krafter och attacker under striderna. Systemet har blivit lite roligare tack vare mer variation i karaktärerna, till exempel Bao-Dur som undviker vapen och istället får några unika förmågor kopplade till obeväpnad strid. Man kan även välja en Prestige Class en bit in i spelet för att specialisera sin jediträning lite mer. Skills är också kopplat till craftingsystemet. Ska man tillverka bättre granater krävs det till exempel en högre Demolition-skill, och några av de bästa uppgraderingarna i spelet kräver en ganska stor investering. I grund och botten är det dock samma spel med en ny story.

Storyn, ja! Den tar sin början efter det första spelet och följer helt andra karaktärer, men det finns trådar som knyter ihop de två spelen. Jag spelar som en före detta jedi, jag kämpade tillsammans med Revan i the Mandalorian wars, men har levt åren efter det i exil. Det är den tydligaste kopplingen mellan de två spelen. Några karaktärer återkommer och det pratas en del om det som hände i första spelet, men utöver det står storyn i uppföljaren på egna ben. Karaktärsgalleriet är bättre än i första spelet. Till exempel Atton, som först upplevs som en variant av Carth från första spelet, men när man gräver djupare inser man att han har fler lager i sin historia. Mycket av karaktärernas tankar och personlighet visas inte bara genom samtal som du inleder med dem, utan även i dialogsekvenser som de har med varandra med jämna mellanrum ombord på Ebon Hawk.

Jag väljer även den här gången att spela som kvinna, Padme Larkin (Namnen jag använt i båda spelen kommer från den inbyggda namngeneratorn), men den här gången försöker jag balansera lite på mitten av moralskalan. Min tanke är att jag inte vill vara helond, men att jag samtidigt inte är rakt igenom en godhjärtad Jedi. Jag vill uppnå en god sak, men är beredd att gå över gränsen för att nå dit. Ungefär tio timmar in i historien märker jag hur jag omedvetet börjat styra bort från den balanserade vägen när fler och fler av mina beslut istället drar åt den mörka sidan, precis som krafterna jag väljer att utveckla. Det slår mig att min resa genom Obsidians RPG kanske på många sätt speglar en jedis fall. En i grunden god människa som tror sig kunna kontrollera sina begär, men i slutändan ändå faller för mörkrets påverkan. Efter det glömmer jag bort det där med ”balans” och springer runt och kastar Force Lightning på fiender och mördar om det gynnar mitt mål. Men hela tiden maler det där samvetet i mitt bakhuvud och jag kan inte riktigt hänge mig helt åt mörkret. Här visar sig också en av de största bristerna jag ser med berättandet. Uppdragen och dialogerna är skrivna så att du ska välja sida, spelet vill helt enkelt inte att du ska balansera i gråzonen. Ur ett Star Wars-perspektiv kan ju det här kännas rätt, men ur ett RPG-perspektiv så blir det en stor begränsning av rollspelandet eftersom du uppmuntras att tidigt välja en väg och stanna på den. Jag saknar uppdragen i The Witcher 3 där varje val du gjorde ofta hade bra och dåliga konsekvenser, och att det ibland kunde handla om att försöka välja det bästa av två dåliga alternativ, inte för att det gav dig mörka och ljusa moralpoäng utan för att det var ditt val att rollspela just så. Men storyn är trots det en av mina personliga favoriter från Star Wars, oavsett om vi pratar film eller spel, framförallt mot slutet när allt eskalerar. Det finns en del tråkigare uppdrag då man får springa fram och tillbaka mellan platser och personer, men det här är mindre svackor och snabbt avklarat.

Spelet har lite fler buggar än föregångaren, men inget stort och spelförstörande om ni frågar mig. I nån quest vägrade en karaktär att följa efter mig, jag fick snabbladda en sparfil och göra om en dialog för att han skulle haka på när jag sprang iväg. Lite animationer och kameravinklar är lustiga, till exempel när kameran i ett par dialoger visar en close-up av någons hårfäste istället för ansiktet. Men som sagt, jag har inte stött på något spelförstörande.

Kotor 2 är något som alla borde spela, av samma anledningar som första spelet, för att uppleva en historia och utforska en del av Star Wars som definitivt matchar filmuniversumet. Men var beredda på att det tar med sig de flesta bristerna från sin föregångare.

Drömmen om en uppföljare
Att Knights of the Old Republic, och framförallt tvåan, är mästerverk från förr är ingen överdrift. De känns lite speltekniskt föråldrade, men vill man ha storyn så håller båda än idag. Jag kan utan tvekan påstå att en tredje del står väldigt högt upp på min lista över önskade uppföljare. Jag kan bara drömma om vad en skicklig utvecklare som t.ex CDPR skulle kunna göra. Deras förmåga att skapa välskrivna karaktärer och väva in känslomässiga beslut i sina historier visade de i The Witcher 3, och jag tror de skulle kunna göra underverk i Star Wars-universumet. Ett riktigt mörkt epos, där ett hugg från en lightsaber hade delat Finn i två delar och inte bara orsakat en kortare sjukskrivning från jobbet. Spel är, om ni frågar mig, det ultimata berättarverktyget. Det finns inget annat, varken film eller böcker, som får mig att känna inlevelse som en riktigt bra spelvärld och en riktigt välskriven spelhistoria kan göra. Star Wars har fått sig en liten törn senaste åren. Filmerna har fått kritik, 1313 lades ner till allas förtvivlan, och Disney verkar fast beslutna att investera alla pengar i leksaker och spin-offs istället för ett fullfjädrat storytungt singleplayer-RPG. Ett Knights of the Old Republic 3 kommer vi troligtvis aldrig få se, men drömma kan vi.

Kul att så många delar mina tankar om de här spelen. Det var som jag nämnde länge sen jag spelade, men det har varit ett riktigt kärt återseende.