Easy, normal, hard – vilken slags spelare är du?
Du låter som en sån som aldrig pillar med EQ-inställningar, för du vill "höra musiken som den är tänkt", oavsett om det låter skit.
Nu skulle jag säga att musik och spelsvårighet är två helt olika saker.
Musik går aldrig att få exakt lika då ingen som mixar och mastrar vet hur det kommer låta när det spelas upp hemma hos någon annan. De vet bara hur det låter utifrån den uppsättning monitorer som de använder, ofta väldigt neutrala sådana. Kan även till'gga att jag är mycket noga med att EQ:n på min bas är precis som jag vill ha den när jag själv spelar. Så, tyvärr där går du bet.
Färdighet ligger hos spelaren, men det betyder inte att spelskaparen inte vet vilken upplevelse de vill förmedla utifrån sina preferenser, utifrån noga speltestande. Normal brukar vara den mest balanserade svårighetsgraden, varken fienden eller en själv blir en bullet sponge (förhoppningsvis). Jag är uppvuxen med "NES-svårt", där det sällan fanns svårighetsgrader att välja bland. Då får spelaren se till att lära sig spelet om denne är intresserad av att fortsätta spela, men det är inte heller en godtycklig höjning av HP bara för att det SKA vara svårt. Det måste vara kul också.
Det är lättare att balansera ett spelläge än tre, eller fem, så är det bara. Klart de lägger mer krut på det de flesta kommer spela.
Dessutom sa jag min första genomspelning. VIlket inte hindrar mig att höja svårighetsgraden om jag skulle vilja spela spelet igen när jag redan vet hur det känns att spela det som det är tänkt.
Testpilot | #FZ-ambassadör #Speedrunning & #Retro | Twitter
Stora Retrotråden - Stora Speedruntråden
Dator: i7-2600K | P8P67-Pro | R9 280x | 12GB DDR3
Konsoler: NES, SNES, N64, GCN, Wii, Wii U, Switch, Genesis, PS2, PS3, (PS4), Xbox 360, Xbox One S
Brukar börja på normal. Känns det för enkelt så höjer jag svårighetsgraden. Jag spelar ofta om mina spel och då blir det oftast på hard (eller ännu högre om jag bytte till hard första genomspelningen).
Undantag är sportspel. I PES kör jag på högsta eller näst högsta svårighetsgraden och för NHL/FIFA blir det professional.
Väljer oftast Very Hard, eller vad som nu är svårast, gillar spel där man måste vara försiktig med sina resurser. Tyvärr så är många spel dåliga på att vara kreativa med svårighetsgraderna, i många fall blir det bulletsponge där fiender tål mycket och vapen inte gör någon skada, samt att protagonisten inte tål ett dugg.
Håller med. Linjära shooters tenderar att vara värst med det plus att dom ofta slänger på en grenade spam funktion.
Kör oftast hard eller högre men detta beror uteslutande på hur spelet sköter svårighetsgraden. Tex nu senast spelade jag igenom Shadow of the tomb raider där högre svårighets grad innebar att fienden lättare hittade dig och gjorde mer skada samt att du hade svårare att se dem med hjälp av survival vision. Dock kunde du ha ihjäl dem med ett skott så de gjorde att du hade en bra chans att vinna hela tiden.
Eller så kan ett spel vara som mass effect där fienden bara gör massor med mer skada och får så mycket hp att det helt enkelt inte blir kul. Detsamma gäller Wolfenstein: TNC vars första halva var hemsk att spela igenom på de högre svårighetsgraderna pga din låga hp.
TLDR: Kör hard eller högre om speltillverkaren tänkt till vad som menas med svårare och inte bara gjort det lätt för sig med bulletsponge och OHK.
Hard oftast. Det kan ge spel en helt ny innebörd. Typ lirar alltid Diablo i hardcore numera. Skulle aldrig kunna gå tillbaks till softcore då man aldrig kan uppnå samma "rush". Så länge det inte blir så svårt att det blir frustrerande och tar bort spelglädjen kör jag gärna på hard för utmaningens skull.
Jag är näst intill i chock. Jag var helt övertygad om att 90 % av spelarna på ett spelforum körde hard som standard. Främst för att jag gör det och jag anser verkligen inte att jag är särskilt duktig.
En annan sak jag inte förstår är alla ni som säger att ni inte har ”tid” att köra på hard. Enligt mig ett riktigt ”icke argument”. De flesta spelen blir bättre på högre svårighetsgrad. Ni väljer med andra ord medvetet en sämre upplevelse för att hinna med en till sämre upplevelse på samma tid. Istället för att verkligen njuta av varje timme ni spenderar med er hobby.
Nej jag har inte "tid" att köra på hard. Man växer upp och skaffar familj, prioriterar en massa andra saker än tid framför skärmen. Att jag kan lägga 5h på ett spel och 15h med familjen istället för 15h på ett spel (där jag får spela om samma sekvens 10 ggr eller att en fiende kräver 30 träffar istället för 10 för att få känna att jag har en större e-balle) och sedan spendera enbart 5h med familjen är för mig ett väldigt enkelt val.
Alla har sina prioriteringar. Mina ligger verkligen inte i extra utdragna strider eller sekvensomspelningar. Jag spelar mycket hellre igenom tre spel på 5h styck på Easy än ett av dessa på Hard som tar 15h och inte ger mig något extra i utbyte utöver trasiga spelkontroller.
Edit: Såg att du hade lagt in ett nytt inlägg senare med din livssituation. Jag kan hålla med dig till viss del. Men jag kör oftast FPS och där är ju oftast svårigheten att fienderna är starkare och man själv är svagare. Just sådana ändringar ger mig ingenting i utbyte då det gott räcker att skjuta 10 kulor i en fiende för att den ska dö, man behöver inte tömma 5 magasin för att känna sig bad ass. Kör man ett äventyrsspel så är det oftast storyn man vill uppleva och inte svårare strider (som oftast känns väldigt påklistrade och tjatiga ändå, typ Uncharted-serien).
Brukar oftast börja ett snäpp upp från standard och om jag gillar spelet och framför allt trivs med spelmekaniken och hur spelet blir svårare vid högre svårighetsgrader så blir det en vända till på svåraste. Exempelvis så körde jag först igenom God of War (2018) på GMAC och sedan blev det New Game+ på GMGOW.
NG+ GMGOW gör för övrigt några av valkyriorna riktigt jäkla svåra, IMO.
Sen finns det ju andra exempel som Metro-spelen där Ranger ofta gör spelet mer realistiskt och skillbaserad - fienderna är mindre bullet spongey men slår mycket hårdare, etc. Spel där högre svårighetsgrad innebär att man faktiskt behöver vara bra på spelet och inte bara att allt tar längre tid att döda gillar jag.
H-How can she slap, kupo!?
Jag har inga problem med att folk vill spela sina spel på easy, hard eller nailpulling-torture-hard, det är helt upp till var och en men den här svårighets-snobbismen att shama de som väljer att spela spelet på det sätt de vill känns bara så plågsamt patetiskt..
"Jo, men jag börjar alltid med att lyfta alla vikter samtidigt på gymmet, annars få man inte den kompletta upplevelsen"
"Jag startar alltid på högsta växeln ilagd med bilen, annars är det ju fusk!"
Time flies like the wind
Fruit flies like bananas
Jag brukar börja på normal, men byter ofta till easy. Jag gillar inte att bli utmanad i ett spel, det är inte därför jag spelar. Jag vill bli underhållen, få bra flyt och få ta del av en berättelse och allt det får jag lättast ta del av på en lätt svårighetsgrad. Svåra spel har inte tilltalat mig sedan NES-tiden. Eller jag tilltalades väl inte av svåra spel då heller, men det fanns ju inte så mycket att göra, många spel var helvetiskt svåra.
Sen finns det ju andra exempel som Metro-spelen där Ranger ofta gör spelet mer realistiskt och skillbaserad - fienderna är mindre bullet spongey men slår mycket hårdare, etc. Spel där högre svårighetsgrad innebär att man faktiskt behöver vara bra på spelet och inte bara att allt tar längre tid att döda gillar jag.
Metro är ett exempel på bra svårighetsdesign. Är man bara någorlunda bra på att sikta och smyga så blir det nästan enklare på ranger-nivåerna. Spelen är dock väldigt dåliga på att förklara det dör och om man inte letat på nätet så är det lätt att tro att normal är enklare.
Om jag inte minns fel så verkar det senaste spelet i serien, Exodus, inte ha samma design gällande svårighetsgrader.
Börjar på svåraste och jobbar mig nedåt om det behövs för att spelet ska kännas bra. Det har inget att göra med prestige eller att knäcka det svåraste motståndet, utan mer att det allra bästa spelande man kan få (enligt mig) är när man spelar mot motstånd som känns utmanande, och har en chans att få en att misslyckas. Det känns på något sätt mer logiskt och en del av resan - värt att tilläggas är att jag oftast spelar story-fps, rpg eller strategi-kampanjer.
Ett exempel när jag ställer ned svårighetsgraden är vissa Final Fantasy-spel, där frekvensen random encounters är så irriterande att jag bara vill ha dem ur vägen. Då får det bli ett snäpp lättare, mest för att balansera ett dåligt designval. Går det att justera utan att börja om så är det lätt hänt att det ändras nu och då i ett sådant spel.
Värt att tilläggas kanske är att modifikationer till spel ofta kan ge en ännu bättre "svårighetsgrad" som är skräddarsydd till en själv, det är något som används så mycket det bara går för mig, om det känns rätt. Skyrim som exempel, det spelet är inte speciellt balanserat och det blir ofta alldeles för lätt efter ett tag, vilket jag brukar ändra på så att utmaningen håller i sig.