Bloodborne är Miyazakis favoritspel, men en uppföljare ligger inte i hans händer

Jag är enig - älskar loren och världen i bloodbourne..

Kan inte annat än hålla med. Det bästa denne man skapat hittills! Bloodborne är även den här generationens bästa spel för mig. Anar dock att Last of Us 2 tar den platsen nästa år.

Dessvärre för Bloodborne så blir nog min lista så här:

1. Dark Souls
2. Dark Souls 2
3. Dark Souls 3
4. Demon's Souls
5. Bloodborne
6. Sekiro

Det var lite för snabbt och lite för många "en oformlig massa av lemmar"-bossar samt att jag inte riktigt gillar den viktorianska stilen, men ändå ett mycket bra spel, 8,5 av 10.

Jag tror du har en extremt egen rangordning av Soulsborne-titlarna. Inget fel i det såklart.

Jag älskar DS spelen mycket för det är så fritt hur man vill köra med sin gubbe. Bloodborne var lite mer restriktivt men överlag håller jag nog med om att BB är det bästa han gjort. Gillade verkligen Sekiro men tycker ändå DS och BB är bättre. Älskar Lovecraft och finns väldigt få spel som gjort något bra med Lovecraft tema. Ser fram mot Elden Ring!

Bloodborne är det enda "Souls Spelet" jag fastnat för, de övriga känns så stela när det gäller combat, medans i Bloodborne känns det som att allt flyter på bättre.

Bloodborne var fantastiskt. Tog en platinum i både det och Sekrio

Vet i fan, jag håller nog med om den även om jag skulle flytta upp Dark Soul 2 ett snäpp eller två.

Det får du nog spela på PS now om du vill spela på PC, det är ju Sonys spel

Är fan nära att köpa ett PS4 bara för Bloodborne

Alla DS-spelen får 10 av 10, och det kan vara olika i olika perioder vilket jag gillar mest, men den listan är vilka som ligger närmast hjärtat. Då jag spelade 1:an först så blir det svårslaget inombords eftersom man blev helt tagen på sängen. 2:an är det jag har flest timmar i och haft mest kul med. Rent spelmässigt finns det inget i 3:an som direkt känns sämre jämfört med de andra, men det kanske saknar egen identitet, typ en blandning av alla Soulsborne-spel.

Det är mer eller mindre konsensus att Dark Souls 2 är sämst i souls-serien, troligtvis på grund av att Miyasaki bara producerade DS2 och var upptagen med Bloodborne. Den aspekt DS2 gjorde bra var multiplayer, men jag har nog inte lagt 50 timmar på mp i Souls ens om jag lägger ihop alla spelen, så det kan jag inte riktigt uttala mig om.

Själv håller jag Bloodborne som det bästa eller näst-bästa. Eftersom det inte finns till pc kommer den tekniska aspekten alltid ligga spelet i fatet tyvärr, annars är det ett fantastiskt spel.

Bloodborne är ett jättebra spel men jag ogillar lite de här grottorna man kan utforska som ligger utanför storyn. Mest för att jag inte orkade köra igenom dem, annars hade jag haft 100%. Kanske får bli någon gång...

Jag tycker att det saknar mystisk melankoli om man jämför med övriga spel, men man får oerhört mycket kul spel för pengarna. Det är extra allt på alla fronter. Tycker PvP funkar bäst i det spelet också. Det största minuset tycker jag är underväldigandeheten i de flesta caster-byggen.

De tycker jag är det bästa med spelet, eller iaf det som skänker mest omspelningsvärde. Riktigt härligt med det där komplicerade systemet och att det medför en aspekt av random loot som kan bli de bästa gemsen i spelet.

One man's trash is another one's treasure ;). Nej men jag fattar grejen med det såklart, men för mig kändes det som padding att man vill få spelet att vara större än vad det behöver vara. Om de hade varit mer integrerat i berättelsen hade jag varit mer nyfiken på det, nu kändes det lite för mycket "tv-speligt" för min del. Men du har en poäng i att det ger omspelsvärde.

Därför jag kanske gillar Sekiro så mycket, det är ett single player spel rakt av, inget fluff.

Om man bara går efter känslan så kan jag förstå det eftersom DS2 känns/ser lite snällare ut, men även jag som älskar DS-känslan kan helt och hållet bortse från det i 2:an då det är så mycket kul gameplay och system i det.

Jag gjorde det förra året. Visserligen begagnat för 2000 men jag ångrar mig inte.

/m

1. Bloodborne älskar den viktorianska stilen, mystiken, musiken, det gråa filttret..
2. Dark souls
3. Demons souls
4. Dark souls 3
5. Dark souls 2
6. Sekiro japanska medeltiden är verkligen inte min grej, hade samma bekymmer i Nioh.

Vill gärna ha en Bloodborne uppföljare men bara om om Miazaki och fromsoft gör den, annars får det va.

Njae, jag tror inte bara det är känslan som många kritiserar DS2 för. Det är snarare att världen inte är sammanhängande och integrerad på ett trovärdigt sätt. I de andra spelen (Dark Souls, Bloodborne och Sekiro) är världsbygget helt fenomenalt. Du får varierade miljöer och stor variation utan att det känns ologiskt.

Ibland får du känslan av att du rört dig långt långt bort från respektive spels "hub-område" eller "stadskärnan" som Yarnham utgör i Bloodborne, men plötsligt låser du upp en genväg och är tillbaka där du började. Många gånger har Souls-spelen gett mig en "aaaah, det är så det ligger till-känsla" som är oöverträffad. På den punkten misslyckades DS2 fullständigt enligt mig. De olika områdena saknar logik och det känns väldigt "ny level" ála vilket spel som helst.

Sen är bossarna klart tråkigast i DS2 där du möter alldeles för många reskins och "humanoider". Det finns dock några bossar som är riktigt bra enligt mig, men överlag är de sämst i serien även på den punkten (tycker jag bör kanske tilläggas). Sen är det alldeles för OP att göra en hex-build.

::UPPDATERING::
Vill bara poängtera att jag tycker att DS2 är klart bättre än de flesta spel, det är bara det svagaste Soulsborne-spelet enligt mig. Det finns flera saker jag älskar med DS2, exempelvis tycker jag att Majula är supermysigt och jag tycker även att rustningarna är bäst i serien.

För mig var det bara DS1 som skänkte den där geniala bandesignen, alltså att det faktiskt var riktigt bra och viktigt för vilka rutter man tog i spelet. Alla spel efter dess så var det, förvisso ibland aha-upplevelser men som inte gav mer än eventuellt en kortare springning till ett nytt bossförsök. Det fantastiska med DS1:s bandesign tycker jag är – och detta är ur perspektivet att man spelat spelet förut ett par gånger – att man kan göra ruscher till olika ställen och komma åt önskad utrustning väldigt snabbt, och börja bygga sin gubbe. Ofta med stora insatser, som t.ex. att springa ner till Ash Lake för att sedan bone:a tillbaka till Firelink.
Bloodborne hade bra banor, men världskonstruktionen tycker jag inte påverkade mitt spel. I det avseendet ser jag DS2 som lika bra/dåligt som alla andra som inte är DS1. I DS2 har man ju till och med ett par rejäla vägval redan från början vilket man inte har i vare sig BB eller DS3 (om man inte räknar en tidig Dancer).
Själv gillar jag humanoida bossar mest, då deras attacker känns mer relaterbara att lära sig att undvika. Har oerhört svårt för att få min hjärna att reagera korrekt när man inte vet vad en boss gigantiska, oformliga kropp är på väg att göra med sina hundra lemmar.
Tycker att hexes inte kändes så op efter nerfningen, samt att det blir så många stat-investeringar att det mer känns som en NG plus-grej.

Jo det är väldigt roligt med rustningarna, att det är många olika rustningar som kan ha unika egenskaper samt att de går att uppgradera, det är något jag saknar enormt i de senare spelen. Tycker också det är roligt med de mångtaliga uppgraderingsvägarna man kan ta med både vapen och katalysatorer, som redan sedan innan gör elementär skada osv.

En annan grej jag inte gillar med BB är att det i högre grad än andra spel är så att man gör bäst i att bestämma sig för ett enda vapen; man känner sig lite låst på den fronten.

Jag hade helt missat Playstation Now! Ska försöka spela igenom Bloodborne på Playstation Now under gratisveckan man får.
Ser bara rätt förjävligt ut med videoartefakterna och 30 fps. Men man vänjer sig nog.