Macbat 64 - Ett kärleksbrev till en bokstav och två siffror

Medlem
Macbat 64 - Ett kärleksbrev till en bokstav och två siffror

Den här retrovågen som sköljt över oss det senaste decenniet har, i min bok, för det mesta bara fört med sig positiva saker. Någonstans i slutet av 00-talet slutade jag att vara intresserad av spel. Det blev ett klimat av titlar som såg ungefär likadana ut och kom i genrer som inte intresserade mig. Unreal-bruna FPS-spel var helt enkelt inte min kopp te och uppenbarligen var jag inte ensam. Indieutvecklare världen över verkade ha samma typ av bakgrund som mig, med förkärlek för plattformsspel i pixelgrafik, något som länge hade varit en bristvara sedan det glada 90-talet.

Plötsligt exploderade både indiespel och pixelgrafik ungefär samtidigt. Dagligen släpps det nya titlar som ser ut att vara utvecklade till Amiga, Super NES eller Sega Saturn. Även om kvalitén många gånger går att ifrågasätta så sitter jag ändå och myser vid min digitala brasa. Äntligen hade spelen som JAG ville spela kommit tillbaka.

Då hade jag inte riktigt räknat med ett överslag åt andra hållet.

Macbat 64 är ett spel som, på mer än ett sätt, försöker härma stilen och känslan från tidiga 3D-spel. Då mer specifikt till den första low poly-generationen av konsoler och ännu mer bestämt till Nintendo 64. Det är, som ni kan se på bilderna, lågupplösta polygonmodeller (som omöjligen kan bestå av mer än åtta trianglar... Sammantaget) istället för utsökta pixlar vi har att göra med här. En del av spelhistorien som av många beskrivs som den direkt fulaste och som rent grafikmässigt har åldrats sämst. Där många ändå kan finna en charm i gamla 8-bitarsspel så är det få som vurmar för utdragna texturer, kantiga hjältar och sockerkubsmodeller.

Att det var det här som indievågen skulle leda fram till var jag, så att säga, inte riktigt beredd på.

Referensmaraton
Siactro, utvecklaren bakom spelet, har valt att fokusera sin portfölj på att göra så kallade low poly-spel. Uppenbarligen har jag och skaparen växt upp med ungefär samma titlar, vilket jag märkte när jag testade deras första riktiga spel vid namn Kiwi 64 (vad annars?). I denna titel iträdde jag mig rollen som en kiwi med en röd ryggsäck (förstås) vars uppdrag var att hindra den onda Kung Melon att ta över världen genom att i bästa Super Mario 64-anda hoppa mellan plattformar och på fiender. På en öppen 3D-bana á la Banjo Kazooie fick jag samla på kiwis, ge en jättemask ett äpple att kalasa på samt, givetvis, samla guldskimrande noter.

Om det inte var uppenbart vad som var referenspunkten så kan jag tillägga att melonen rimmade och bodde högst upp på ett berg.

Dessvärre var Kiwi 64 ingen angenäm plattformsupplevelse. Spelet var inte bara kort (ca 5 minuter) utan också alldeles för enkelt. Dessutom utan möjlighet att använda en handkontroll, vilket ju känns obligatoriskt i just ett plattformsspel. Lägg därtill en kamera som gjorde sitt till för att ha ihjäl mig (vilket ju förvisso är en realistisk throw back, men ändå...) . I bästa fall kan Kiwi 64 anses vara en demo för att testa utvecklarens färdigheter, i sämsta fall som en dåligt gjord parodi på tidiga 3D-plattformsspel. Charmigt, absolut, men fullständigt ospelbart.

Därför var det givetvis med stor misstänksamhet jag bestämde mig för att ladda ned Macbat 64 på Steam. Det såg ju trevligt ut på bilderna och kanske hade Siactro lärt sig något? Inte för att jag förväntade mig ett mästerverk, men jag var svältfödd på mysiga plattformsspel i tre dimensioner. En chansning, helt enkelt.

Dessvärre började det inte bra. Precis som i Kiwi 64 finns inte möjligheten till handkontroll. Efter ett mindre svärande mappade jag om min egna handkontroll till de kontroller som spelet anvisade om, vilket är en direkt nödvändig tröskel att ta sig över. Att spela plattformsspel med mus och tangentbord är för mig lika konstigt som att hoppa på uppåtknappen på ett styrkors. Dessutom var spelet förinställt på tyska, vilket inte runnit som rinnande vatten sedan sisådär 20 år tillbaka.

Efter detta mindre debacle vecklar Macbat 64 bokstavligen talat ut sig till en hel fantastisk spelupplevelse. Där Kiwi 64 kändes som ett hån mot den gamla skolans spel så känns hela det här äventyret som en enda lång hyllning till inte bara Banjo Kazooie, utan allt som Nintendo 64 stod för. Om du någon gång har ägt eller spelat på denna svarta konsol kommer du att känna igen alla referenser som det dräller av i spelet. Eller vad sägs som att du besöker ett spökhus med fixerade kameravinklar (Resident Evil), letar upp ett svärd och en sköld i en skog och klurar ut pussel i ett tempel (Zelda) eller att du åker go kart (Mario Kart)?

En bit in i spelet tyckte jag att det mesta var småcharmigt, men efter ett tag går det inte att värja sig längre. När jag kom till den tvådimensionella Kirby-banan med det gapande trädet och alla fluffiga moln log jag med hela ansiktet.

Jag skulle kunna sitta här och rabbla upp alla referenser som kastas fram och tillbaka i det här spelet, men det skulle också göra er som är sugna en stor otjänst. En stor del av tjusningen är att själva få se vad Siactro har att bjuda på, bli överraskad över valen, känna igen sig och skrocka i soffan.

Låt den stå kvar på vinden
Jag har knappt nämnt något om spelmekaniken. Det finns en anledning till det. Ur ett rent spelperspektiv är Macbat 64 inte mycket till spel, egentligen.

Kiwi 64 led av en bristfällig kontroll. Även med mappad handkontroll var kameran bökig och besvärlig i kombination med fiender som ville ha ihjäl en. Lyckligtvis har Siactro förstått att deras styrkor inte ligger i att göra en tajt kontroll och följsam kamera, så nu följer kameran efter dig automatiskt, vilket fungerar överraskande bra. En stor anledning till det är att fienderna lyser med sin frånvaro. Det är inte många ondingar du skall hoppa på eller slåss emot i Macbat 64. Utmaningarna består oftast i att samla på föremål (känns det igen?), lösa mindre komplicerade pussel och spela diverse minispel. Lägg därtill en handling som, precis som många andra plattformsspel från 90-talet, är rent nonsens så förstår ni att det inte finns mycket matnyttigt på denna mackan.

Allt detta kan låta torrt.
Avsaknad av fiender, löjligt enkla pussel, banala minispel... Vad finns det egentligen kvar?

Jo, charmen.

Jag förstår att detta verkligen inte är ett spel för alla. Har du aldrig ägt eller ens spelat på en Nintendo 64 kommer du bara att se ett gräsligt fult spel med ytlig spelmekanik och konstiga bongotrummor i bakgrunden. Men det är också att missa hela poängen. Tanken från Siactros sida har aldrig varit att göra "den riktiga uppföljaren till Super Mario 64", utan snarare att hylla allt som gjorde konsolen fantastisk.

Oftast när vi bedömer spel gör vi det sakligt. Det handlar om grafik, ljud och kontroll. Sällan pratar vi om hur mycket charm det besitter och hur det faktiskt kan förändra helhetsomdömet. Ibland är gul plus röd gånger trekant lika med ketchup, vilket är ett extremt mycket svårare sätt att bedöma ett spel på än 1+1 =2, men kanske säger mer om det intrycket. Det går helt enkelt inte bara att slå ihop allt till en totalsiffra. Det skulle göra Siactro orättvisa.

Hela behållning i Macbat 64 är att se alla referenserna, skratta åt allt flamsande och att få en nostalgikick.

Efter att Nintendo hade släppts sin Super NES Classic Mini höjdes röster om att Nintendo 64 skulle få samma behandling. Att samla alla klassiker på en minimaskin för att se dem på sin HDTV. Ärligt talat tror jag att de minnena mår bäst i att vara som de är och istället för att ge det rika Kyotoföretaget mer pengar kan vi pröjsa 15 :- till Siactro på Steam och få The Best of N64. Det är mindre än en timme långt, men tillräckligt för att bota ditt abstinensbesvär.

Dessutom slipper du gå upp på vinden.
Bara en sådan sak.

Medlem

Helt rätt supporta detta

Medlem

Riktigt kul när det kommer spel som ser ut som exempelvis spelen till Nintendo 64.
Har gillat denna retro våg eftersom jag själv är uppväxt med dessa spelen.

Själv har grafiken aldrig påverkat mig på hur jag ser på ett spel, det viktigaste är handlingen och hur man har byggt upp spelet förövrigt.

Jag har några Nintendo 64 spel kvar och ännu fler digitalt på mina konsoler. Det som jag dock saknar när jag spelar vissa av de digitala spelen är handkontrollen som är utformad för flera av dessa spelen.


signatur

ゼルダの城

Medlem

Nä vad härligt!

Medlem

Tack för recensionen och tipset! Hade helt missat det här spelet och köpte det baserat på din recension. Verkligen fullträff när det kommer till känslan från PS1/N64-spelen, känns som när man satt och spelade Croc på PS1 förr i tiden.

Jag vet inte om spelet har uppdaterats sedan du skrev recensionen (står inte så mycket i uppdateringshistoriken på Steam) men jag kan bekräfta att spelet var plug-and-play med Xbox 360-dosa, behövde inte lirka det minsta med inställningarna.

Medlem

Kostar 4kr nu på steam rean, bara köra på.

1
Skriv svar