[Spoilers] The Last of Us 2 - Två-tre timmar in och helt knäckt...

Medlem
[Spoilers] The Last of Us 2 - Två-tre timmar in och helt knäckt...

Jag brukar inte bli arg när jag spelar spel. Inte annat än om de är riktigt dåliga eller riktigt svåra. Men att någonting i spelets story gör mig rosenrasande? Jag vet inte om det har skett förut. Inte på det här viset i varje fall.

Efter dryga veckans längtan efter ensamtid började jag hur som helst spela imorse. Äntligen. Och nu, bara några timmar senare, får jag plötsligt se Joel misshandlas till döds. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Mina händer darrar på tangentbordet och jag känner mig helt tom inombords. Men inte helt. En del av mig är förbaskat mordlysten. Vilket är helt olikt mig.

Min första tanke var att sluta spela. Att jag avskyr spelet och Naughty Dog för att de tog livet av Joel. Sedan inser jag att hur mycket jag än avskyr spelet avskyr jag Abby och The Fireflies ännu mer. De förtjänar inte att leva. Så, kanske kommer jag i slutändan att ge spelet en etta för att det krossat mitt hjärta. Men först måste jag krossa Abby och allt vad hon står för.

Någon som reagerade på samma sätt som jag? Och, utan att spoila, finns det utrymme för gruvlig hämnd? (Helst så mörk att den är PG 65)

... ....

Nej, nu ska jag återvända till spelet och försöka mörda någon. Sedan kanske jag återvänder hit för att ventilera mig igen (som något slags terapeutisk loggbok).

Diskutera gärna i tråden, men låt gärna bli spoilers om vad som sker längre fram i spelet. Det finns ju en hel TLOU2-tråd bara för det


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem

Hela spelet är byggt för att väcka känslor, både bra och dåliga. Jag tänker inte spoila något för dig och tror det är klokast av dig att inte ens läsa vad folk skriver i denna tråd. Låt spelt leda dig genom storyn...

Medlem

Spelade lika mycket igår kväll och fick stänga av för att bearbeta det som hände. Först kände jag sorg och ilska (där får man ju säga att de verkligen lyckas väcka känslor med sitt spel!) och framförallt en stor besvikelse. Jag hade ju sett fram emot att följa relationen mellan Ellie och Joel, karaktärerna som man verkligen gillar och som man följt när de gått igenom så mycket. För mig är det just deras relation som är grejen. Känns väldigt snopet att få se så lite av dem tillsammans efter alla dessa år (får hoppas på flera tillbakablickar senare i spelet).

Jag tvivlar inte på att det är ett fantastiskt spel, men det är tydligt att det inte är samma spel som jag förväntade mig och därför behöver jag nog ”ställa om” för att kunna uppskatta det när jag spelar vidare.

Medlem
Skrivet av Nomman:

Och, utan att spoila, finns det utrymme för gruvlig hämnd? (Helst så mörk att den är PG 65)

Sätter svaret inom spoilertags för känsliga personer.

På sätt och vis, men lika mycket handlar om förståelse - Varför gjorde hon det? Hade du gjort likadant? Är Ellie annorlunda än Abby?

Medlem

Tog och köpte spelet trots allt men nu känner jag likadant. Stannade upp och ville inte fortsätta och då hade jag även spoilat spelet för mig själv. Länkade en tråd från reddit (spoliers i den så läs den sen) där alla lugnt pratar om vad man gillar och ogillar. Nu ska ettan spelas om helt innan jag fortsätter i tvåan då det är över 3 år sen jag senast spelade ettan. På något vis känns det som händer i tvåan och det jag minns från ettan kolliderar och inte riktigt går ihop. Som att något har ändrats storymässigt.

Medlem

Har inte spelat klart ännu men visst blev väldigt chockad och grymt sårad jag med. När man går runt i Joels hus efteråt så kändes det nästan som man mist någon på riktigt. Dock har ingenting ändrats i storyn, Joel var ingen bra människa, visste han älskade Ellie som sin egen dotter och skulle göra vad som helst för henne, varav konsekvenserna.

Han är ingen hjälte, han är en människa precis som alla andra i denna apokalyptiska värld. Åren gick, han mjukna upp i närvaron av Ellie, sin bror och andra i Jackson. Han gick från att inte lita på någon till att kunna förlita sig på andra. Därmed misstaget när konsekvenserna av hans tidigare handlingar kom ikapp han. Han litade på fel människor.

Jag tyckte det var väldigt välgjort och känns helt rätt i denna brutala värld. Mitt enda klagomål är att det kändes som att det gick för fort, tänk om vi hade fått spendera mer tid i Jackson med Joel. Gå och jaga, spela musik, patrullera, lära känna staden och invånarna innan detta hände. Då hade det känns mer "naturligt".

Medlem

Det är väl tur att det inte är förutsattbart, älskar att 2an har sådana vändningar.

Fragtjuv

Jag blev naturligtvis chockad över vad som hände men nu när jag är färdig så är jag för det mesta nöjd med storyn. Sen kan man ju behöver smälta något sådant här ett bra tag också men jag tycker ändå att ND har lyckats göra en bra uppföljare.


signatur

Xbox Series X
Playstation 5
AMD Ryzen 7 7700 CPU
MSI GeForce RTX 4060Ti VENTUS 2X OC
Kingston M.2 NV2 PCIe 4.0 NVMe SSD 2TB

Medlem

Tror dom flesta reagerar på samma sätt, ilskan man får går såklart till Abby och dom andra, man vill hämnas, det var de som fick mig att fortsätta spela.
Jag tycker spelet är helt fantastiskt nu i efterhand, dom ville ge spelaren och Ellie en anledningen till att ha en tvåa, det lyckades dom med, många tycker nog att dom skulle kunna göra detta bättre, men att ha något som "oftast" händer i slutet av ett spel efter bara 3-4 timmar ger ju ett speciellt "krut" på att fortsätta tänker jag.
Absolut en av de bästa spel upplevelser jag varit med om.

Ett litet tips, utforska musikaffären.

FM-guru
F.d. Sisyr

Själv suckade jag mest. Hade lite på känn att något sådant skulle hända (även om jag trodde det skulle vara längre in i spelet) med tanke på allt rabalder som varit innan release. I min värld är ju Joel en betydligt mer intressant, "verklig" och mångfacetterad karaktär än Ellie, så att nu behöva spela som henne och ersätta Joel med denne Dina i någon krystad tonårsromans... blir sömnig bara jag tänker på det.

Men jag ska träla mig igenom skiten - "efter regn kommer solsken" brukar det heta, och kanske växer spelet efter hand. Skulle kanske kunna vara lite skoj om man får lira som Tommy senare i spelet - eller i alla fall se mer av honom - då det var en rätt outvecklad karaktär i ettan med potential för mer.

It's not a lake, it's an ocean

Jag drog parallellen till cliffhangeravslutningen av säsong 6 av The Walking Dead där AMC tog livet av inte mindre än två väldigt omtyckta karaktärer och detta på ett synnerligen grovt sätt som fick det att vändas i magen. Det följdes sedan av en helt becksvart säsong där allt kändes hopplöst. Samtidigt inser man där, precis som här, att de flesta människor är ungefär likadana i denna postapokalyptiska värld. I The Walking Dead mördade ju "hjältarna" andra människor på löpande band enbart för att klara livhanken själva eller vinna fördelar. Nu är jag inte klar med TLOU2 än, så jag vet inte ännu vilka bevekelsegrunder som fanns för att döda Joel. Men poängen, misstänker jag, är snarlik. Den enes hjälte den andres onding.

Jag ser det som Naughty Dog gjorde på samma sätt som AMC. De exploaterar spelarens känslor för en karaktär. Berättelsen i TLOU2 är egentligen är simpel hämndhistoria som hade fungerat som ett fristående spel, men just genom att vi redan lärt känna Ellie och Joel i ett helt spel sedan tidigare startar vi inte från noll utan har redan känslor för karaktärerna när vi inleder resan.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem
Skrivet av Ruffles:

Jag drog parallellen till cliffhangeravslutningen av säsong 6 av The Walking Dead där AMC tog livet av inte mindre än två väldigt omtyckta karaktärer och detta på ett synnerligen grovt sätt som fick det att vändas i magen. Det följdes sedan av en helt becksvart säsong där allt kändes hopplöst. Samtidigt inser man där, precis som här, att de flesta människor är ungefär likadana i denna postapokalyptiska värld. I The Walking Dead mördade ju "hjältarna" andra människor på löpande band enbart för att klara livhanken själva eller vinna fördelar. Nu är jag inte klar med TLOU2 än, så jag vet inte ännu vilka bevekelsegrunder som fanns för att döda Joel. Men poängen, misstänker jag, är snarlik. Den enes hjälte den andres onding.

Jag ser det som Naughty Dog gjorde på samma sätt som AMC. De exploaterar spelarens känslor för en karaktär. Berättelsen i TLOU2 är egentligen är simpel hämndhistoria som hade fungerat som ett fristående spel, men just genom att vi redan lärt känna Ellie och Joel i ett helt spel sedan tidigare startar vi inte från noll utan har redan känslor för karaktärerna när vi inleder resan.

Jag tycker att man vågar ta livet av huvudkaraktärer m.m är sunt, de värsta som finns är en evighetsresa där alla vet vilka som klarar sig från början till slut, finns alldelse för mycket sånt skit i både film & spel.

Därav uppskattade jag Game of Thrones något enormt, grymma vändningar och ingen gick säker.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av heady89:

Jag tycker att man vågar ta livet av huvudkaraktärer m.m är sunt, de värsta som finns är en evighetsresa där alla vet vilka som klarar sig från början till slut, finns alldelse för mycket sånt skit i både film & spel.

Därav uppskattade jag Game of Thrones något enormt, grymma vändningar och ingen gick säker.

Jo, jag är med på det. Det är bara en fråga om hur det hanteras efteråt. Där tycker jag att TWD gick helt vilse (vilket gjorde att jag slutade titta).


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem
Skrivet av Lasrod:

Hela spelet är byggt för att väcka känslor, både bra och dåliga. Jag tänker inte spoila något för dig och tror det är klokast av dig att inte ens läsa vad folk skriver i denna tråd. Låt spelt leda dig genom storyn...

Jag följer ditt råd och återvänder hit till tråden när jag är färdigspelad. (Och det innebär att alla som har skrivit smarta saker här i tråden får sina +1 och svar senare 🙂)


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem

Sorry att bumpa min egen tråd, men jag känner mig tvungen att skriva en uppdatering.

Har nu kommit så långt att jag ska påbörja dag ett i Seattle med Abby. Har just fått se en tillbakablick till då hennes pappa dog.

Nu förstår jag henne. Men den det påverkar inte mina känslor nämnvärt. Jag avskyr henne fortfarande som pesten, hur rättmätig hennes hämnd än var.

Misstänker och hoppas att hennes del av spelet är lika lång som Ellies, eller åtminstone nästan. Hoppas också att få uppleva fler känslor därigenom. Kanske rent av att sympatisera med henne. Så att det känns riktigt mattsvart då jag tar livet av henne. Om tillfälle ges, vill säga.

Är väldigt nyfiken på hur allt ska slutas. Hoppas att det blir mörkt och hemskt. Inte för att Ellie inte förtjänar bättre, men för att jag inte ser någon annan utväg.


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Nomman:

Sorry att bumpa min egen tråd, men jag känner mig tvungen att skriva en uppdatering.

Har nu kommit så långt att jag ska påbörja dag ett i Seattle med Abby. Har just fått se en tillbakablick till då hennes pappa dog.

Nu förstår jag henne. Men den det påverkar inte mina känslor nämnvärt. Jag avskyr henne fortfarande som pesten, hur rättmätig hennes hämnd än var.

Misstänker och hoppas att hennes del av spelet är lika lång som Ellies, eller åtminstone nästan. Hoppas också att få uppleva fler känslor därigenom. Kanske rent av att sympatisera med henne. Så att det känns riktigt mattsvart då jag tar livet av henne. Om tillfälle ges, vill säga.

Är väldigt nyfiken på hur allt ska slutas. Hoppas att det blir mörkt och hemskt. Inte för att Ellie inte förtjänar bättre, men för att jag inte ser någon annan utväg.

Jag kände lika. Abby gjorde inget för mig känslomässigt, även om det var manusförfattarnas avsikt och även om jag förstår hennes motiv. Och ja, det kommer bli riktigt mörkt mot slutet.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Tråddemonen
Testpilot

@Nomman: Meningen är att få spelare att bli arga och vilja ta hämnd vilket är Ellies mål. Men fortsätt spela det, det ligger mer saker bakom allt som har hänt och det kommer att ändra hur din uppfattning om vad som är rätt och fel i storyn.

Spelet är oerhört bra.

It's not a lake, it's an ocean

Huruvida de lyckas är ju uppe för diskussion. Här råder det vitt skilda meningar. Jag tillhör dem som blev besvikna på storyn, så pass att jag har väldigt svårt att se att jag någonsin kommer återvända till Part II igen. Dessvärre gör det även att jag känner en motvilja att spela det första spelet också. Det har blivit "förstört" på något sätt.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Frilansare

Spännande tråd, @Nomman! Kommer följa dina reaktioner här.

Medlem

Nu är jag tjugofyra timmar in i spelet, i speltid räknat. Abbys Seattle-historia är färdigberättad och mötet med Ellie har klarats av. Därtill har jag spelat färdigt vad jag fruktade skulle vara spelhistoriens sämsta epilog, men vilken visade sig vara något slags mellanspel. Stängde därefter av när Abby och Santa Barbara(?) tog vid.

Känslorna har varit många även denna spelsession, om än inte fullt lika heta som vid de inledande Ellie-timmarna. Mot slutet hettade det dock till så pass att jag svor åt både Dina och Ellie, men det är att gå händelserna i förväg.

Gällande Abbys historia tycker jag på det stora hela om den. Men känslan är att jag skulle ha uppskattat den mer om jag inte inlett alltsammans med ett avgrundsdjupt hat gentemot huvudpersonen. Stundom glömmer jag emellertid bort hatet, och då händer det att jag ler åt fina scener eller rolig dialog. Så snart jag kommer på mig själv återvänder emellertid avskyn. Det spelar nämligen ingen roll hur många zebror och bortsprungna barn hon räddar. För mig är hon ändå en skurk. (I bakhuvudet noterar jag, om än motvilligt, att hon kanske är en bättre person än Ellie. Hon dödade trots allt bara Joel, Ellie dödar allt och alla. Men kärleken är blind, så Ellies val förlåter jag. Men inte Abbys.)

Oavsett vilket, mycket av spelets bästa gameplay, såhär långt, är med Abby. Inte minst i sjukhuskällaren. Herregud så svettigt. Glömde rent av att fira de (tiotal) gånger som Abby dog i monstrets svampiga klor.

Och duellen mellan Abby och Ellie? Den kändes oerhört märklig eftersom jag inte ville gå segrande ur den. Nu kanske någon invänder att man alltid kan rollspela, men att rollspela mord av dotter? Det förmår jag inte. Därför lät jag också Ellie döda mig otaliga ohyggliga sött innan finalen, vilken kändes som ett något av ett antiklimax. Särskilt som den tog abrupt slut och följdes upp av något som kändes som en epilog.

Och nu till gården, och epilogen som inte var någon epilog. Direkt när jag såg miljön vände det sig i magen på mig. Inget mer om Abby? Kom hon bara undan sådär? Eller, resonerade jag, hade hon kanske blivit infekterad av Ellies bett? (Ellie skrämde ju David i ettan genom att säga att hon smittat honom.) Bestämde mig för att så måste vara fallet. Lite som en försvarsmekanism, för att försöka rädda spelupplevelsen.

Därefter mötet med Tommy. Ellie som sade att hon inte vill jaga efter Abby mer, vilket föranledde kvällens första svordom gentemot TV:n. Nog för att ett slut på mördandet är vadd alla skulle ha mått bäst av. Men det här spelet handlar inte längre om att må bra. Inte för mig. Det handlar om hämnd.

Därefter skällde Dina på Tommy, vilket fick mig att svära åt henne också. Kanske vae hennes reaktion var rimlig, rent av logisk. Liksom hennes argument. Men det var inte vad jag ville höra. Verkligen

Tack och lov var det inte vad Ellie ville höra heller.

Och... ja, nu sitter jag här. Fortfarande lite ilsken eftersom jag verkligen trodde att spelet skulle avslutas riktigt dåligt. Men också aningen hoppfull, eftersom slutet tycks dröja ännu en stund. Mer om det imorgon, om jag hinner spela. Hoppas.

(Skrivet på mobilen, så grammatik och ord kan vara knas. Liksom sammanhang. Läs då andemeningen xD Återkommer som sagt med svar i tråden när eftertexterna har rullat.)


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem

Jag tyckte tyvärr att delen i Kalifornien kändes lite påklistrad. Som att den inte riktigt hänger ihop med resten av spelet.

Medlem

Och där var spelet slut.

Det andra och avgörande mötet mellan Ellie och Abby har kommit och gått. Även denna gång kändes det som något av ett antiklimax, men det gjorde mig inte så mycket. Tvärtom kändes det rätt så.

Medan Ellie höll på att dränka Abby hann jag med att tänka att gud vilket meningslöst slut. Är detta allt hämnden ger? En död kropp i vattnet utanför Kaliforniens kust? Och kanske Lev en anledning att söka hämnd, några år från nu? Sedan släppte Ellie taget om Abby varpå samma tanke fort genom huvudet igen. Vilket meningslöst slut. All denna jakt på Abby, men utan någon klimax? Men jag förmodar att hämnd är sådan, den är lika meningslös oavsett om den utkrävs eller ej.

Sedan hem till gården igen, men det är inte längre något hem. Det känns i hjärtat, även på mig som aldrig föll riktigt för Dina. Men det känns också rätt. Genom att välja hämnd och har före kärlek stötte Ellie bort henne.

Och sist av allt, ännu ett minne av Joel. En slags försök till försoning dem emellan, vilken fick mig att börja störtböla. För det kändes så vansinnigt skönt att veta att han inte dog i tron att hon hatade honom.

Puh. Återkommer med kommentarer när jag har hunnit smälta alltsammans. Och kanske skriver jag en recension, för att kommentera berättarteknik, spelmekanik och temat lite bättre. Blir i sådana fall första recensionen på 15-20 år

Edit: Omdömet i en mening: Det bästa spelet som jag önskar aldrig hade gjorts.


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem

Kul att läsa din känsloresa. ^^
Något som jag tycker är intressant att tänka tillbaka på när spelet är över i sitsen Ellie själv satt sig i är ifrån Last of Us 1. Scenen då Sam frågar Ellie vad hon är rädd för. Skämtsamt säger hon först skorpioner, men där på ett allvarligare "att bli ensam". Vilket hennes hämnd nu orsakat. Joel har blivit tagen ifrån henne och likaså 'gåvan' och minnet av att kunna spela gitarr. Jesse har även han dött. Dina lämnade henne då hon inte stod ut längre med att leva med en person som inte kan släppa det förflutna och gå vidare med sin familj. Tommy? Ja, han klarade sig, men Ellie fullbordade inte hämnden som han pushade på. Så vad gör Ellie? Säger hon som det är och Tommy anser henne misslyckad, eller väljer hon att ljuga likt hon själv fått uppleva? Hur som så känns hennes sits väldigt ensam.


signatur

Twitch: DrevlinsQuestLog
YouTube: DrevlinsQuestLog
Twitter: drevlinql

Medlem

Lovade att svara när spelet var genomspelat, så här kommer en hel radda av citat.

(Har du inte spelat färdigt? Undvik att läsa mina övriga kommentarer i tråden.)

Skrivet av KalleKlopp:

Spelade lika mycket igår kväll och fick stänga av för att bearbeta det som hände. Först kände jag sorg och ilska (där får man ju säga att de verkligen lyckas väcka känslor med sitt spel!) och framförallt en stor besvikelse. Jag hade ju sett fram emot att följa relationen mellan Ellie och Joel, karaktärerna som man verkligen gillar och som man följt när de gått igenom så mycket. För mig är det just deras relation som är grejen. Känns väldigt snopet att få se så lite av dem tillsammans efter alla dessa år (får hoppas på flera tillbakablickar senare i spelet).

Jag tvivlar inte på att det är ett fantastiskt spel, men det är tydligt att det inte är samma spel som jag förväntade mig och därför behöver jag nog ”ställa om” för att kunna uppskatta det när jag spelar vidare.

Samma här, besvikelse alltså. Jag ville ju verkligen se relationen dem emellan växa och utvecklas. Vara med då sanningen om vad som hände i Boston uppdagades, osv. När Joel dog kändes det som om möjligheten att uppleva allt det försvann. Och därtill förlorade "jag" en fadersfigur. Jobbigt.

Men ja, spelet är riktigt bra. Kanske fantastisk, det kan jag inte avgöra ännu. Varför tänker jag inte säga om du kanske inte spelar färdigt än. Om så är fallet råder jag dig att inte läsa mina övriga inlägg här i tråden heller. Jag spoilar precis hela spelet

Skrivet av zevile:

Har inte spelat klart ännu men visst blev väldigt chockad och grymt sårad jag med. När man går runt i Joels hus efteråt så kändes det nästan som man mist någon på riktigt. Dock har ingenting ändrats i storyn, Joel var ingen bra människa, visste han älskade Ellie som sin egen dotter och skulle göra vad som helst för henne, varav konsekvenserna.

Han är ingen hjälte, han är en människa precis som alla andra i denna apokalyptiska värld. Åren gick, han mjukna upp i närvaron av Ellie, sin bror och andra i Jackson. Han gick från att inte lita på någon till att kunna förlita sig på andra. Därmed misstaget när konsekvenserna av hans tidigare handlingar kom ikapp han. Han litade på fel människor.

Jag tyckte det var väldigt välgjort och känns helt rätt i denna brutala värld. Mitt enda klagomål är att det kändes som att det gick för fort, tänk om vi hade fått spendera mer tid i Jackson med Joel. Gå och jaga, spela musik, patrullera, lära känna staden och invånarna innan detta hände. Då hade det känns mer "naturligt".

Jag instämmer verkligen. Där i Joels hus kändes det precis sådär overkligt som när man har förlorat någon på riktigt. Men jag tror inte det var förrän på museet som insikten om att han verkligen är borta sjönk in. I vart fall fall grät jag en skvätt i månlandaren. För allt som gått förorat.

Hade inte tänkt på det du säger om att han började lita på folk, och att det var vad som tog livet av honom. Tänkvärt faktiskt. Någonting säger mig dock att han skulle ha valt att börja känna igen, även om han hade kunnat förutspå vad det skulle leda till.

Skrivet av Lokander:

Tror dom flesta reagerar på samma sätt, ilskan man får går såklart till Abby och dom andra, man vill hämnas, det var de som fick mig att fortsätta spela.
Jag tycker spelet är helt fantastiskt nu i efterhand, dom ville ge spelaren och Ellie en anledningen till att ha en tvåa, det lyckades dom med, många tycker nog att dom skulle kunna göra detta bättre, men att ha något som "oftast" händer i slutet av ett spel efter bara 3-4 timmar ger ju ett speciellt "krut" på att fortsätta tänker jag.
Absolut en av de bästa spel upplevelser jag varit med om.

Ett litet tips, utforska musikaffären.

Vilken musikaffär menar du? Den i Seattle? Eller kan man på något vis komma tillbaka till den som Ellie och Joel försökte ta sig till i en av tillbakablickarna?

I övrigt håller jag med, de lyckas verkligen få till en bra story. På sätt och vis önskar jag att jag hade sluppit uppleva den, eftersom den nästan blev för mörk för mig - men utan tvekan ett bra hantverk. Älskar dessutom hur de lägger lager på lager av perspektiv. Riktigt bra.

Skrivet av Sisyr:

Själv suckade jag mest. Hade lite på känn att något sådant skulle hända (även om jag trodde det skulle vara längre in i spelet) med tanke på allt rabalder som varit innan release. I min värld är ju Joel en betydligt mer intressant, "verklig" och mångfacetterad karaktär än Ellie, så att nu behöva spela som henne och ersätta Joel med denne Dina i någon krystad tonårsromans... blir sömnig bara jag tänker på det.

Men jag ska träla mig igenom skiten - "efter regn kommer solsken" brukar det heta, och kanske växer spelet efter hand. Skulle kanske kunna vara lite skoj om man får lira som Tommy senare i spelet - eller i alla fall se mer av honom - då det var en rätt outvecklad karaktär i ettan med potential för mer.

Träla dig igenom skiten, det blir ett bra spel av det till slut

Skrivet av Ruffles:

Jag kände lika. Abby gjorde inget för mig känslomässigt, även om det var manusförfattarnas avsikt och även om jag förstår hennes motiv. Och ja, det kommer bli riktigt mörkt mot slutet.

Ja, Abby var svår att känna för. Tror det skulle ha kunnat bli bättre om man hade fått lära känna henne lite innan hela Joel-situationen. Så att man kanske hunnit fatt tycke för henne redan där. Men det skulle å andra sidan ha förändrat hela dramaturgin.

Skrivet av Ruffles:

Huruvida de lyckas är ju uppe för diskussion. Här råder det vitt skilda meningar. Jag tillhör dem som blev besvikna på storyn, så pass att jag har väldigt svårt att se att jag någonsin kommer återvända till Part II igen. Dessvärre gör det även att jag känner en motvilja att spela det första spelet också. Det har blivit "förstört" på något sätt.

För egen del tycker jag att de lyckas, även om det verkligen inte blev det spel jag hade tänkt mig. Men återvända till Part 2? Nej, det tror jag inte att jag kommer att göra. Vill inte utsätta mig för den smärtan igen.

Skrivet av Joakim Bennet:

Spännande tråd, @Nomman! Kommer följa dina reaktioner här.

Kul, hoppas att jag har berett dig och alla andra nöje med mina känsloutbrott


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem
Skrivet av Bennii:

Jag tyckte tyvärr att delen i Kalifornien kändes lite påklistrad. Som att den inte riktigt hänger ihop med resten av spelet.

I viss mån kan jag hålla med. Den är väldesignad och bra, men den känns något malplacerad. Kanske för att det hunnit gå något drygt halvår eller mer? Skulle gärna ha sett det kapitlet något köttigare.

Skrivet av DrevSpieg:

Kul att läsa din känsloresa. ^^
Något som jag tycker är intressant att tänka tillbaka på när spelet är över i sitsen Ellie själv satt sig i är ifrån Last of Us 1. Scenen då Sam frågar Ellie vad hon är rädd för. Skämtsamt säger hon först skorpioner, men där på ett allvarligare "att bli ensam". Vilket hennes hämnd nu orsakat. Joel har blivit tagen ifrån henne och likaså 'gåvan' och minnet av att kunna spela gitarr. Jesse har även han dött. Dina lämnade henne då hon inte stod ut längre med att leva med en person som inte kan släppa det förflutna och gå vidare med sin familj. Tommy? Ja, han klarade sig, men Ellie fullbordade inte hämnden som han pushade på. Så vad gör Ellie? Säger hon som det är och Tommy anser henne misslyckad, eller väljer hon att ljuga likt hon själv fått uppleva? Hur som så känns hennes sits väldigt ensam.

Just ja, den scenen minns jag. En av mina favoriter från det första spelet. Sorgligt att hon nu har försatt sig i den situationen. På sätt och vis är hon på väg att bli den som Joel var då han fann henne. Ensam, vilsen och bitter. Det är nog inte det liv som han skulle ha önskat henne ...

Jag undrar också hur relationen med Tommy kommer att utvecklas. Men jag undrar om han inte kommer att förstå. Han var alltid den mer empatiske av de båda bröderna. Nog för att han lär svära och förbanna henne en tid, men sedan? Jag tror att han kommer att smälta det.


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem
Skrivet av Nomman:

Just ja, den scenen minns jag. En av mina favoriter från det första spelet. Sorgligt att hon nu har försatt sig i den situationen. På sätt och vis är hon på väg att bli den som Joel var då han fann henne. Ensam, vilsen och bitter. Det är nog inte det liv som han skulle ha önskat henne ...

Jag undrar också hur relationen med Tommy kommer att utvecklas. Men jag undrar om han inte kommer att förstå. Han var alltid den mer empatiske av de båda bröderna. Nog för att han lär svära och förbanna henne en tid, men sedan? Jag tror att han kommer att smälta det.

Fast det är en annorlunda Tommy vi ser i slutet. En som försökt hämnas sin bror men misslyckats och blivit svårt skadad, nästan dödad. Precis som Ellie. Varken han eller hon kunde gå riktigt vidare. Enda som stoppar Tommy är hans skador.

Tommy börjar slutscenen också med att säga att han och Maria "tagit en paus". Min tanke är att det är samma sits som han sen sätter Ellie i. Han förklarar för Maria att han har ett spår och sin plan. Jag tror hon, likt Dina, bara vill att han ska släppa det. Det blir gräl. De 'tar en paus'. Så jag tror tyvärr den sympatiske Tommy vi lärt känna också gått lite förlorad. Iaf i min tolkning utav slutet. ^^


signatur

Twitch: DrevlinsQuestLog
YouTube: DrevlinsQuestLog
Twitter: drevlinql

Medlem

Hatade också Abby tills scenen där hon sprang in i rummet och såg sin mördade far. Då tänkte jag: vem är den onde här, egentligen? Vem fan av oss hade låtit någon som mördat ens pappa, som försökte hitta ett botemedel för mänskligheten, leva vidare?

Betoning: jag älskade Joel och stod alltid bakom hans val. Det som är grejen, båda "gjorde rätt" men ändå verkligen inte.

Flera tankeställare som man fått av spelet. Sjukt bra.


signatur

I'm like you, I have no name.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Dohman:

Hatade också Abby tills scenen där hon sprang in i rummet och såg sin mördade far. Då tänkte jag: vem är den onde här, egentligen? Vem fan av oss hade låtit någon som mördat ens pappa, som försökte hitta ett botemedel för mänskligheten, leva vidare?

Betoning: jag älskade Joel och stod alltid bakom hans val. Det som är grejen, båda "gjorde rätt" men ändå verkligen inte.

Flera tankeställare som man fått av spelet. Sjukt bra.

Jag tänker ändå att detta inte direkt är ett unikt tema, ej heller särskilt ögonöppnande för berättelsen som sådan. Vi visste redan i det första spelet att Joel inte var någon ädel person. Han medgav själv att han "varit på båda sidor" och det är klart att jobbet som smugglare inte direkt var jämförbart med att jobba i ett soppkök.

Samma sak gäller gråzoner som sådana. Självklart är ingen helt ond eller helt god. Lite kan jag känna att Naughty Dog spelar luftgitarr framför vidöppna dörrar här.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Väldigt intressant att läsa era upplevelser och tankar. Nu har även jag spelat klart och hunnit samla mina tankarna något. Spoilers - Läs inte vidare om du inte är klar med spelet!

Något som är helt klart är att spelet väcker starka känslor, positiva som negativa. Jag har nog aldrig tidigare haft en lika stark spelupplevelse, på gott och ont. Som jag skrev i mitt första inlägg var jag chockad och ledsen efter spelets inledning. Men en sak visste jag: den där Abby skulle få betala dyrt för det hon gjort. När chocken efter Joels öde hade lagt sig något och några fler timmar in i spelet var det med stor tveksamhet och enorm motvilja som jag började resan ur Abbys perspektiv.

Det som följer är kort sammanfattat en resa från avsky till förståelse och sympatier för Abby. Jag kommer på mig själv att jag inte längre tänker på vad hon har gjort utan att jag istället får en förståelse för hennes motiv och positiva känslor för henne. Ju mer jag lär känna henne tänker jag att Abby och Ellie är rätt lika ändå. Båda gör det som krävs för att överleva och båda söker hämnd för att finna ro i en grym värld.

Min största kritik till spelet är att tempot ibland är lite lågt och sekvenserna mellan att handlingen får framåt något långa ibland. Jag tröttnar något i slutet av Seattle-delen fast ön var riktigt grymt och det var skönt med miljöombyte. Det som följer när jag som Abby måste möta Ellie är en emotionell berg-och-dalbana där mina sympatier för båda karaktärerna krockar. Detta fortsätter när Ellie bestämmer sig för att lämna sitt hem och familj. Då vill jag skrika ”gör det inte! Släpp det!”. Är detta vad Joel hade velat att Ellie skulle göra? Jag är inte säker på det.

I både Ellie och Abbys hänsynslösa jakt på hämnd har de förlorat i princip alla runt omkring sig. Kanske att det är vad de båda inser i slutet, att hat och hämnd är en mörk väg som inte leder till något annat än misär. De väljer en annan väg, förlåtelsen. Jag känner stor lättnad när Ellie låter Abby gå och när Ellie lägger ifrån sig gitarren ser jag det som att hon är redo att göra ett ärligt försök att gå vidare. Jag hoppas att de båda kan gå vidare i livet, förlåta och finna ro. Jag känner att jag kan göra det nu - särskilt efter den gripande tillbakablicken där Ellie och Joel försonas...

Sammanfattningsvis var jag först besviken på att spelet inte främst var en berättelse om relationen mellan Ellie och Joel, likt första spelet. Såhär i efterhand kan jag vara glad att de valde en annan berättelse denna gången. Kanske att det här var det bästa spelet jag har spelat som jag inte kommer vilja spela om igen.

EDIT: Tyckte att denna videon var sevärd: Girlfriend Reviews https://www.youtube.com/watch?v=bh5gzGs-63Y
Och denna låten har gått på repeat , ni känner nog igen den... https://www.youtube.com/watch?v=nigF1ulBCQE

Medlem

Alltså... Såhär vart det för mig: Totalt förvirrad.

Jag ser Joel få ett slag i huvudet. That's it. Vad trailerna har spikat in i mitt huvud är; det är Dina som dör och att Joel sedan hjälper med hämnden; referens "Think I'd let you do this all by yourself" (Vilket vi senare får se är utbytt emot Jesse). Här är grejjen; jag kunde inte föreställa mig att dom skulle döda av Joel i storyn. Jag satt hela tiden o tänkte att han hade överlevt slaget av golfklubban, när cutscenen med gravstenen kommer börjar jag misstänka saker. Men helt ärligt då hade hela "wtf" momentet försvunnit. Jag tänker att jag kan inte vara ensam om detta och funderade flera gånger på vad som hade gett mig ett mer tydligt direktiv; att Abby istället skjuter Joel i huvudet. Det hade för mig varit tydligt men även mer emotionellt, (även för Ellie). Tankar på detta?

12
Skriv svar