Vilken era romantiserar ni mest och varför?

Medlem
Vilken era romantiserar ni mest och varför?

Nostalgin spelar en ofta ett spratt och få spel eller filmer är egentligen så bra som man minns dem. De subjektiva känslorna som man upplevde där och då är dock 100% äkta, så objektivitet kanske inte är så viktigt när det kommer till rent nöjesbaserade upplevelser.

Jag befinner mig för tillfället i min hemstad under sommaren och blev idag översköljd av en nostalgivåg när jag promenerade förbi en barndomsväns föräldrars hus. Vågen av nostalgi drog med mig till åren 1995 - 2000.

Varför 1995 - 2000?

Utvecklingen känns nästintill overklig när man tittar tillbaka på den. 1995 satt jag på pojkrummet och spelade plattformsspel och äventyrsspel i ganska enkel 2D på Snes. Två år senare satt man där med Golden Eye och Ocarina of Time i 3D och steget mellan de två konsolerna var så stort att man i stort sett fick lära sig att spela tv-spel på nytt. Jag minns att killen som jobbade i spelbutiken sa att N64 hade nått gränsen. Spel kunde aldrig bli snyggare än såhär. Det är kanske svårt att tro när man tittar tillbaka på hur N64-spel ser ut idag, men om man jämför med grafiken på Nintendos tidigare konsol Snes så kanske det inte var så konstigt ändå. Vi trodde honom i alla fall.

Några år senare så blev vi dock motbevisade. Den lokala spelbutiken hade smällt upp en dreamcast med Sonic på en storbilds-tv. Våra hjärnor exploderade under pottfrisyren. Hur var detta möjligt? Samtidigt började det viskas om PS2 som skulle ha så bra grafik att det såg ut som på riktigt.

Framtidstron var enorm. Vart skulle detta sluta? I en tid där det känns som att det händer allt mindre mellan generationerna så är det häftigt att inse vilken enorm utveckling man fått uppleva.

Medlem

Vissa tekniska framsteg gjorde helt klart att grafiken utvecklades så pass mycket jämfört med föregående spel att det nästan kändes obegripligt. Minns specifikt när man spelade första Cinemaware spelet (man ser ju inte ens pixlarna!), 7th Guest (fotorealism med riktiga skådespelare!) och Outcast (helt mjuka landskap i realtids 3D!).

Medlem

Jag tycker PC-spel hade sin peak runt år 2000.

1998-2002 släpptes:
Half-Life, Starcraft, Quake 3, Unreal Tournament, Thief 1&2, System Shock 2, Deus Ex, Jedi Outcast, Mafia, Operation Flashpoint, Fallout 1&2, Baldur's Gate 1&2, Diablo 2, Warcraft 3, The Sims, Rollercoaster Tycoon, No One Lives Forever, Counter-Strike, Max Payne, Shogun & Medieval: Total War, Battlefield 1942, Return to Castle Wolfenstein plus en massa annat.

Det kom nya spännande spel hela tiden, länge sedan man kände så.

Medlem
Skrivet av Pecman:

Jag tycker PC-spel hade sin peak runt år 2000.

Amen! Så jäkla många bra spel den perioden.
Rainbow 6 (innan Tom Clancys namn hädades), Swat 3, Star Trek Elite Force, Ground Control, Red Alert 2.


Ryzen9 3900X - RTX 2080 Super

Medlem

Jag tror det var Tobias Bjarneby som i det sista numret av SP sade att perioden mellan mitten på nittio-talet och början på 2000-talet var den mest progressiva och experimentella perioden i spelens historia. Dels hade vi en ny spelare med i bilden (Sony) som testade helt nya grepp (marknadsföring framförallt), dels steget från 2D till 3D som var enormt och dels hade branschen börjat växa upp, men visste inte riktigt åt vilken riktning.

Han jämförde tiden med musikens sena 60- / tidiga 70-tal då musikerna i större utsträckning fick tillgång till elektriska instrument, mer professionella studiomiljöer och effekter som de bara kunde drömma om. Han menade på att den perioden och spelens sena 90-/tidiga 00-tal går att jämföra med varandra. De tekniska landvinningarna var så många, samtidigt som du aldrig riktigt visste vad som fanns runt hörnet. Utvecklarna överraskade varandra gång på gång.

Så ur det perspektivet var det nog mest spännande egentligen, inte självklart "bäst", men mest spännande kan jag nog hålla med om. Vi ser ju inte sådana kliv idag som från 2D till 3D.

Trodde ett tag att det Wii skulle göra 2006 var nästa steg som skulle påminna om det steget, men den gissningen blev något skamfilad.

Med det sagt, jag tror inte någon era var bättre än den andra. Bara annorlunda. Jag som spelar mycket retro märker väl hur många spel som åldrats riktigt illa, så nostalgin spelar spratt ibland.

Själv så är jag nog mest tänd på det tidiga 90-talet, men det har ju att göra med pixelgrafik. Är sedan gammalt.


// Johan Solinger

Medlem
Skrivet av Gubbgamern:

Jag tror det var Tobias Bjarneby som i det sista numret av SP sade att perioden mellan mitten på nittio-talet och början på 2000-talet var den mest progressiva och experimentella perioden i spelens historia. Dels hade vi en ny spelare med i bilden (Sony) som testade helt nya grepp (marknadsföring framförallt), dels steget från 2D till 3D som var enormt och dels hade branschen börjat växa upp, men visste inte riktigt åt vilken riktning.

Han jämförde tiden med musikens sena 60- / tidiga 70-tal då musikerna i större utsträckning fick tillgång till elektriska instrument, mer professionella studiomiljöer och effekter som de bara kunde drömma om. Han menade på att den perioden och spelens sena 90-/tidiga 00-tal går att jämföra med varandra. De tekniska landvinningarna var så många, samtidigt som du aldrig riktigt visste vad som fanns runt hörnet. Utvecklarna överraskade varandra gång på gång.

Så ur det perspektivet var det nog mest spännande egentligen, inte självklart "bäst", men mest spännande kan jag nog hålla med om. Vi ser ju inte sådana kliv idag som från 2D till 3D.

Trodde ett tag att det Wii skulle göra 2006 var nästa steg som skulle påminna om det steget, men den gissningen blev något skamfilad.

Med det sagt, jag tror inte någon era var bättre än den andra. Bara annorlunda. Jag som spelar mycket retro märker väl hur många spel som åldrats riktigt illa, så nostalgin spelar spratt ibland.

Själv så är jag nog mest tänd på det tidiga 90-talet, men det har ju att göra med pixelgrafik. Är sedan gammalt.

Intressant!

Det jag saknar mest är väl den där känslan av att vad som helst kan vänta bakom hörnet.

Nu för tiden blir väl att köpa en ny konsol lite som att köpa ett nytt grafikkort och lite mer minne för att sedan kunna fortsätta spela sina spel, men lite bättre och snabbare.

Kan tycka att det är lite deppigt att vi typ 20 år (galet!!) senare sitter och väntar på ett nytt Halo.

Medlem
Skrivet av N0S4A2:

Intressant!

Det jag saknar mest är väl den där känslan av att vad som helst kan vänta bakom hörnet.

Nu för tiden blir väl att köpa en ny konsol lite som att köpa ett nytt grafikkort och lite mer minne för att sedan kunna fortsätta spela sina spel, men lite bättre och snabbare.

Kan tycka att det är lite deppigt att vi typ 20 år (galet!!) senare sitter och väntar på ett nytt Halo.

Jag kan på ett sätt känna att det är uppfriskande.

Minns att jag under många år kände att spelutvecklarna bara tävlade i att göra mest "häftig" (vad som nu menas med det) grafik, men att spelupplevelsen försvann på vägen. Det är MÅÅÅNGA spel från den här tidsepoken som är totalt ospelbara idag, MÅÅÅNGA av dem anser vi av någon outgrundlig anledning fortfarande vara några av världens bästa spel. Om en påstår att titlar som The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Half-Life och Halo fortfarande är det bästa som sett dagens ljus behöver en nog byta ut de rosaskimrande glasögonen, för det är helt enkelt inte sant. Historiskt viktiga, absolut, men har blivit omsprungna flera varv av andra titlar, ofta av uppföljare i samma serier.

Med det sagt så var det en annan tid och annorlunda på så vis, och på det sättet var det lite häftigare då. När Resident Evil kom var det ju en veritabel bomb för vi hade inte sett något liknande, till exempel. Idag är det svårare att överraska eftersom mycket är uppfunnet redan och utgivarna vill ha säkra kort. Lägg därtill att sent 90- och tidigt 00-tal innebar internets födelse på många sätt och vis och vi kunde börja följa spelbranschen på ett annat sätt, ofta genom gryniga videosnuttar, men ändå. Det var mer än innan. Idag är det svårare att göra nytt, det handlar mer om att öka decibeltalen.

Samtidigt så skrev jag här inledningsvis att vi lever i en uppfriskande tid också. Med det menar jag att jag då längtade till en tid då vi kommit så långt i utvecklingen att grafiken blir en mindre faktor och att det faktiskt blir spelupplevelserna som står i centrum. Och till viss del har det besannats.

Visst, vi har de säkra AAA-titlarna som, med några få undantag, för det mesta satsar säkert. Men så har vi en indiemarknad där det fullkomligen dräller av intressanta spel som testar nya grepp. Det lyckas inte alltid, men många gånger får jag samma aha-upplevelse som jag fick då. Och som bekant lyckas även AAA-titlar blåsa mig av stolen, även om det inte är lika ofta.

Min första flickvän hade en pappa som var tokinne på musik. Han hade en diger skivsamling och jag minns att han berättade att när en är ung så har en inte så mycket preferenser. Att det där som egentligen bara är en typisk "tre av fem"-konsert blir en "fem av fem" eftersom du inte har så mycket annat att jämföra med. Du är ung och påverkbar på ett annat sätt än när du är 30+ och har sett det mesta. Du är lite mer selektiv, helt enkelt.

Jag tror många skulle må bra av att botanisera mer i indiefloran när en känner speldepression, då brukar lustarna växa till liv igen. Och att prova genrer som du inte brukar spela.

Men det är ett inlägg för en annan tråd.


// Johan Solinger

Medlem
Medlem

Jag började spela under NES-eran (1987 började jag spela), älskade SNES-eran men den era jag håller högst är ändå Playstation-eran främst åren 1996 till 2000. Köpte playstation 1995, men det tog fart på allvar 1996. Den kan sägas börja med släppet av Resident Evil och under de följande åren kom flera av tidernas bästa spel i strid ström. Och framför allt var de japanska rollspelen så bra som de var de här åren: Suikoden, Suikoden 2, Final Fantasy VII, Final Fantasy IX, Final Fantasy Tactics, Xenogears, Chrono Cross, Parasite Eve, Wild Arms, Grandia, Vagrant Story, Vandal Hearts, Brave Fencer Musashi osv. Det var en sanslöst stark era. Jag var dessutom i perfekt ålder, född 1979, för den här eran.

Jag vet inte om jag romantiserar särskilt mycket om det förgångna när det kommer till själva spelen. Det jag saknar mest är glädjekicken av att få ett nytt spel och sen spela skiten ur det. Det får jag inte idag när jag kan köpa spel lite när som helst och utan att behöva tänka alltför mycket på ekonomin.

Idag krävs det rätt mycket för att jag ska ha tålamodet att ens köra igenom spel innan jag biter tag i något annat spel.


Viam inveniam aut faciam

Medlem
Skrivet av Gubbgamern:

Jag kan på ett sätt känna att det är uppfriskande.

Minns att jag under många år kände att spelutvecklarna bara tävlade i att göra mest "häftig" (vad som nu menas med det) grafik, men att spelupplevelsen försvann på vägen. Det är MÅÅÅNGA spel från den här tidsepoken som är totalt ospelbara idag, MÅÅÅNGA av dem anser vi av någon outgrundlig anledning fortfarande vara några av världens bästa spel. Om en påstår att titlar som The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Half-Life och Halo fortfarande är det bästa som sett dagens ljus behöver en nog byta ut de rosaskimrande glasögonen, för det är helt enkelt inte sant. Historiskt viktiga, absolut, men har blivit omsprungna flera varv av andra titlar, ofta av uppföljare i samma serier.

Med det sagt så var det en annan tid och annorlunda på så vis, och på det sättet var det lite häftigare då. När Resident Evil kom var det ju en veritabel bomb för vi hade inte sett något liknande, till exempel. Idag är det svårare att överraska eftersom mycket är uppfunnet redan och utgivarna vill ha säkra kort. Lägg därtill att sent 90- och tidigt 00-tal innebar internets födelse på många sätt och vis och vi kunde börja följa spelbranschen på ett annat sätt, ofta genom gryniga videosnuttar, men ändå. Det var mer än innan. Idag är det svårare att göra nytt, det handlar mer om att öka decibeltalen.

Samtidigt så skrev jag här inledningsvis att vi lever i en uppfriskande tid också. Med det menar jag att jag då längtade till en tid då vi kommit så långt i utvecklingen att grafiken blir en mindre faktor och att det faktiskt blir spelupplevelserna som står i centrum. Och till viss del har det besannats.

Visst, vi har de säkra AAA-titlarna som, med några få undantag, för det mesta satsar säkert. Men så har vi en indiemarknad där det fullkomligen dräller av intressanta spel som testar nya grepp. Det lyckas inte alltid, men många gånger får jag samma aha-upplevelse som jag fick då. Och som bekant lyckas även AAA-titlar blåsa mig av stolen, även om det inte är lika ofta.

Min första flickvän hade en pappa som var tokinne på musik. Han hade en diger skivsamling och jag minns att han berättade att när en är ung så har en inte så mycket preferenser. Att det där som egentligen bara är en typisk "tre av fem"-konsert blir en "fem av fem" eftersom du inte har så mycket annat att jämföra med. Du är ung och påverkbar på ett annat sätt än när du är 30+ och har sett det mesta. Du är lite mer selektiv, helt enkelt.

Jag tror många skulle må bra av att botanisera mer i indiefloran när en känner speldepression, då brukar lustarna växa till liv igen. Och att prova genrer som du inte brukar spela.

Men det är ett inlägg för en annan tråd.

Jag håller med till 100%

Rent objektivt så tänker jag ofta att spel på det stora hela är bättre än någonsin.

Samtidigt så kan dock jag inte skaka av mig känslan av att jag önskar att det skulle ha hänt mer inom vissa genrer.

Medlem
Skrivet av Pecman:

Jag tycker PC-spel hade sin peak runt år 2000.

1998-2002 släpptes:
Half-Life, Starcraft, Quake 3, Unreal Tournament, Thief 1&2, System Shock 2, Deus Ex, Jedi Outcast, Mafia, Operation Flashpoint, Fallout 1&2, Baldur's Gate 1&2, Diablo 2, Warcraft 3, The Sims, Rollercoaster Tycoon, No One Lives Forever, Counter-Strike, Max Payne, Shogun & Medieval: Total War, Battlefield 1942, Return to Castle Wolfenstein plus en massa annat.

Det kom nya spännande spel hela tiden, länge sedan man kände så.

Jag fyller på lite =)...
1998-2002
Heroes of Might and Magic 3, Grim Fandango, Planescape Torment, Worms Armageddon, Clive Barker's Undying, Carmageddon 2, Commandos, Unreal, SOF, Age of Empires 2, Tribes 1-2, Rune, Morrowind, Rainbow Six, Settlers 3-4, Civ 3, Homeworld, C&C Tiberian Sun, GTA 2, Swat 3, Red Alert 2, Ground Control, Avp 1&2, Serious Sam, C&C Renegade...

Är ganska svag för perioden innan också...
1993-1997
Doom 1-2, Quake, Fallout, Duke Nukem 3D, Civ 2, Blood, Dark Forces 1-2, GTA, Heroes 2, Heretic, Hexen, Warcraft 1-2, C&C, Red Alert, Day of the Tentacle, Syndicate, X-COM, Total Annihilation, Sam & Max - Hit the Road, Star Wars: X-Wing/TIE Fighter-spelen, Wing Commander III, MechWarrior 2, Daggerfall, Sim City 2000, Dungeon Keeper, NFS 1-2, System Shock, Settlers 1-2, Diablo, Theme Hospital, Worms 1-2, Interstate '76, mfl...

Tycker även åren efter har flera guldkorn.
2003-2007
HL2, Doom3, Far Cry, UT2004, BF 2 & Vietnam, C&C Generals, Kotor 1-2, GTR2, Max Payne 2, Rise of Nations, Mass Effect, Cod 1 & 4, Rainbow Six 3, Swat 4, Sim City 4, Jedi Academy, Vampire: The Masquerade – Bloodlines, FEAR, Stalker Shadow of Chernobyl, Portal, TF2, Splinter Cell Chaos Theory, World in Conflict, Dark Messiah of Might and Magic, Supreme Commander, Bioshock, Crysis mfl...

Därefter någonstans en märker att innovation, både när det gäller idéer och tech, börjar stagnera mer och mer för varje år och hädanefter blir AAA-spelen aldrig riktigt desamma. Indie-spelen fyller en del hål senaste tiden men saknar fortfarande de riktigt ambitiösa projekt, som även har stor produktionsbudget.

Medlem
Skrivet av Pecman:

Jag tycker PC-spel hade sin peak runt år 2000.

1998-2002 släpptes:
Half-Life, Starcraft, Quake 3, Unreal Tournament, Thief 1&2, System Shock 2, Deus Ex, Jedi Outcast, Mafia, Operation Flashpoint, Fallout 1&2, Baldur's Gate 1&2, Diablo 2, Warcraft 3, The Sims, Rollercoaster Tycoon, No One Lives Forever, Counter-Strike, Max Payne, Shogun & Medieval: Total War, Battlefield 1942, Return to Castle Wolfenstein plus en massa annat.

Det kom nya spännande spel hela tiden, länge sedan man kände så.

Så sjukt vad många mästerverk av spel på så kort tid. Jämför det med de senaste åren, vad har vi haft då? Fifa 30, Call of Duty 21 och en massa battle royale spel.

Medlem
Skrivet av Kyrre:

Så sjukt vad många mästerverk av spel på så kort tid. Jämför det med de senaste åren, vad har vi haft då? Fifa 30, Call of Duty 21 och en massa battle royale spel.

Den där listan fångar precis vad jag menar. Bara några år tidigare så satt man där med sin SNES (som visserligen är en fantastisk konsol) och några år senare så pumpar spelindustrin ut dessa spel. Helt nya koncept, nya sätt att spela, snyggare grafik hela tiden osv.

Jag tycker absolut inte att spel är dåliga idag, men om man jämför utvecklingen som tog plats mellan 1995 - 2000 med typ, 2015 - 2020, så är det ju som natt och dag.

Sen är det väl orealistiskt att förvänta sig samma att samma utveckling ska fortgå...

Skrivet av Kyrre:

Så sjukt vad många mästerverk av spel på så kort tid. Jämför det med de senaste åren, vad har vi haft då? Fifa 30, Call of Duty 21 och en massa battle royale spel.

Andra tider. Idag kör vi hårt på nostalgi-spåret där vi plockar fram de gamla klassikerna (antingen genom remakes eller remasters) eller kramar ut ännu en uppföljare till folkets glada jubel. På indie-fronten osar det också nostalgi, där utvecklare drömmer om hur det skulle vara att utveckla spel till SNES och SEGA Megadrive men nu gör det till dagens konsoler och PC.

Personligen tror jag att den snabba teknikutvecklingen för PC under 00-talet bidrog till att utvecklare kände sig sporrade att utmana tekniken med nya spel och nya idéer. Det ser vi knappt längre nu när utvecklingen mattats av. Det är väl främst konsolerna som driver och därför är det framför allt på konsolerna nya svulstiga spel tar form).


Viam inveniam aut faciam

Medlem

Skulle säga perioden precis innan och under övergången till 3D. Dels för att de fortsatt mest imponerande 2D-spelen kom under denna period, och dels för att det väl matchar att jag då kanske hade den ålder när ”nostalgi” bäst etableras.

Syftar på spel som FF6, Chrono Trigger, Link to the Past, Symphony of the Night, Metal Slug, Monkey Island, Simon the Sorcerer, Indiana Jones, Snatcher, Red Alert, Warcraft 2, Civilisation 2, Death Rally mfl mfl.

Kunde jag bara spela spel från en tidsepok så skulle det bli denna.

It's not a lake, it's an ocean

Steget från 2D till 3D var onekligen stort. Det tror jag aldrig vi får uppleva igen (något skulle kunna sägas om att VR liknar det där steget upplevelsemässigt, men jag ser VR som en nischprodukt än så länge). Jag har starka minnen av att spela Tomb Raider till Saturn. Det var lågkonjunktur för mitt spelande, jag gick på högstadiet och hade i stort sett inga pengar att köpa spel för eller prioriterade i alla fall det inte, men Tomb Raider var bland det mest imponerande jag någonsin hade upplevt. Jag kan än i dag minnas den pirriga känslan i magen när jag hoppade mellan de höga avsatserna i något av templen. Än i dag.

Jag har massor av nostalgiska känslor för 16-biteran, dels SNES som jag körde hos en kompis men framför allt Mega Drive som jag hade hemma. Dock har jag lite svårt att komma in i dessa spel i dag, vilket jag märkte när jag köpte Mega Drive Mini och insåg att i stort sett det enda jag orkade köra igenom var spel jag hade nostalgiska minnen av. Det fanns dock så många fler där, men det visade sig knepigt att komma in i dem i dag.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

1993 - 1997. Jag fick en ny PC som sjuåring och min fritid handlade ganska snabbt om Wolfenstein, Doom, alla spelen som gjordes i build-motorn och senare Quake 1 och 2. Under den här tiden var det "mind blown" mellan varje spel som släpptes. Fantastisk tid. Så mycket mer spelglädje.

Flakmonkey

Det skulle vara intressant att veta hur gamla alla var när deras favoritperioder var, för jag tror att en hel del med valet att göra. Jag tänkte fuska och har två perioder.

1987 till 1992
Här var jag 7-12 år gammal och även om vi alltid hade haft datorer hemma i form av tidiga DOS-datorer så var det här som jag fick tillgång till C64 och Atari 1040STE i hemmet men också hade möjlighet att spela det bästa 8-bitarskonsolerna hade att erbjuda samt lanseringen av 16-bitarsmaskinerna. Jag tog in allt med en enorm entusiasm och glädje. Alla genres, alla olika handkontroller/joysticks, alla konstiga designval, alla långa laddtider (C64), etc etc. Här föddes helt klart intresset och en kärlek till så många spelserier och utvecklare (även om det då snarare var utgivarna som man kände till) och jag har så enormt många underbara minnen kring allt från när jag spelade Zelda hos min dagmamma, hur jag slog min storebror i Decathelon, hur Dungeon Master skrämde skiten ur mig och hur jag tappade hakan första gången jag såg F-Zero. Svårslaget

Andra perioden är 2001-2006
Här var det onlinespelandet som tog en enoooorm plats i mitt liv, främst i form av Unreal Tournament-serien men också annat såsom Medal of Honor. Men UT var det som tog allra mest tid och var engagerad inte bara i den klan jag spelade i utan gjorde också banor, drev communitysajt och var domare på clanbase. Det var fullt upp helt enkelt och jag lärde mig otroligt mycket av det, saker som jag har haft nytta av senare i livet. Lika lite som jag kan komma tillbaka till min barndom kan jag komma tillbaka till den här livsstilen om man vill kalla den för det .FInns inte plats helt enkelt.

Sen så ska man väl också var tydlig med att även om jag tänker tillbaka på de här perioderna och även andra perioder i mitt spelliv så skulle jag aldrig i mitt liv välja att spela de spelen framför de som släpps nu. Att det var bättre för tror jag beror på just nostalgi och att man inte "visste bättre" eller hade något annat bättre att jämföra med. SJälvklart finns det undantag från den regeln med spel som håller. Men det är många gånger man bränt sig när man tagit sig an någon gammal klassiker som inte håller på något sätt eller vis, eller jo i minnet håller det så bäst att hålla det där

KoP
Medlem

86 till 96 var fina år då man satt med C64'a och Amiga. En bra tid för spelande och för att vara kreativ på Amigan (animera och göra musik bl.a).

Medlem

Vid millennieskiftet. Datorer och internet hade börjat bli vardag. Nya spel med nya ideer och nya genres släpptes i parti och minut, det ena mer imponerande än det andra, och spelen gjordes MED HJÄRTA, och inte med plånboken som styrmedel.

Rainbow Six, Operation Flashpoint, Starsiege Tribes...Faan man blir nästan lite tårögd, nostalgin är stark från den tiden.


"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."

Medlem

Half-Life

Jag kan inte understryka hur viktigt det spelet blev för mig, jag spelade igenom det så många gånger och analyserade leveldesignen och den välanslutna miljö. Allt kändes kopplat, spelarens framfart var fåtal gånger stoppad eller tog bort kontrollen med utdragande cinematics. Jag vill inte säga ”utvecklade” en känsla för leveldesign för det kommer av som arrogant, men ”personlig uppskattning och analys” är kanske bättre. Det är så många gånger jag stannar upp i spel och internt bryter ner vad jag ser med ”alldeles för öppet där, en onödig osynlig vägg, kontrollen borttagen där, plötslig miljöbyte på en femöring”. Jag vet att det kan låta som en svårflörtad jävel ”damned if you do, damned if you don’t” men precis när man skapar något så kommer inte en simpel streckgubbe flytta många ögon, men H.R Giger och Beksinski gör. Det är vad Half-Life gjorde med mig.

Därför kan vissa spel som Prey 2006 och 2017, Dishonored, System Shock, Deus Ex serien och Dark Souls fånga mitt intresse för dem har en välintegrerad eller välsluten leveldesign. Dem är inte perfekta och håller inte till den regeln alltid pga narration, men det är så nära man kan.


PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS4 Pro + 4TB Extern | iPhone SE 32GB Black | iPad 8th Gen | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 2700X, 16GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 2TB SSD, GTX 1660 Ti, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch

Medlem

Jag har nog tre perioder som romatiseras av helt olika skäl. Ser inte i tråden att det just måste vara själva spelen som romantiseras utan kommer att väva in allt man kände kring dem som en liten knodd.

Jag började spela i slutet av 80-talet och Amiga samt en NES fanns ganska tidigt i hushållet. Detta var visserligen revolutionerande i sig men jag kan inte påstå att det är en period jag saknar. Inte heller SNESen är något jag känner att jag romatiserar även om spel som Zelda: A Link to the Past eller Double Dragon spelades friskt med vänner vid varje tillfälle som gavs. Den första perioden är istället övergången till 3D. När jag och mina syskon fick välja mellan N64 eller PS1 blev valet N64 och känslan när man för första gången startade Super Mario 64 och bara satt och drog i Marios ansikte på startskärmen i timmar var helt överväldigande. Inom kort hade man Mario 64, Ocarina of Time, Goldeneye 007 m.fl. och spel hade gått från en underhållningsform man såg på utifrån till en som man kunde bli helt uppslukad av.

Den andra perioden är slutet av 90-talet till början av 00-talet då onlinespelandet inleddes. Man fick bättre internetuppkoppling, program som Teamspeak och Ventrilo, ICQ, ICR, MSN Messenger och liknande började poppa upp lite varsom. Jag började spela en massa Q3 och UT99, och innan jag visste ordet av var jag med i en ganska bra svensk UT99-klan och tävlade på Clanbase. Vi vann Div 1 iCTF ett par gånger och möttes upp för en klanträff en gång. Väldigt kul period i livet som dock tog slut när....

...World of Warcraft släpptes! Jag var redan då en fantasynörd och hade lagt ner otaliga timmar på Warcraft, Warcraft 2 och Warcraft 3. Jag läste mycket fantasy och hade kommit upp i åldern där loren började intressera mig och jag längtade efter att få ta del av den här världen ur ett nytt perspektiv. Jag och min dåvarande närmsta vän förbokade, tog oss in i såväl den koreanska som amerikanska betan av spelet och var helt hänförda. Jag hade spelat lite Runescape och Lineage 2 tidigare men annars var vi båda, samt de 4-5 till som anslöt från vår UT99-klan helt gröna när det kom till MMORPGs. I samband med detta började jag även gymnasiet; en friskola med dator- och programmeringsinriktning. Av ~25 killar i klassen spelade säkert 20 av dem WoW vid release. Lektionerna utfördes vid datorer och då satt vi halva tiden på Thottbot samt chattade om vad vi varit med om i spelet kvällen före samt vad vi ämnade göra kommande kväll. När man kom hem kastade man i sig middagen och utförde eventuellt skolarbete och därefter satte man sig vid datorn igen, upp på TS2 och in i WoW och man lät sig helt uppslukas av den här världen.

Jag har skrivit det i någon tidigare tråd gällande WoW men det här är fullt möjligt den lyckligaste perioden i mitt liv. Alla jag kände och umgicks med hade samma intresse, det sociala trädde över till nya områden och sätt att interagera på. Fenomenet MMORPG var helt nytt för oss alla och vi spelade det som det "var tänkt" med kompletterande klasser, professions och grindade resistance gear även för femmannadungeons o.s.v. av ren ungdomlig naivitet. Livet upptogs helt av WoW och jag gick ett steg extra genom att läsa samtliga böcker som skrevs om universumet, läste lore om alla områden, städer och karaktärer jag stötte på på wowhead och wowwiki som då började växa fram. I takt med att man blev äldre och spelet samt de som spelade det ändrades kände jag att glädjen försvann och jag började spela alltmer sparsamt. BfA är den enda expansion jag inte har köpt men redan när jag lade datormusen på hyllan i början av Legion hade de flesta av mina bekanta lagt av sedan länge. Cross-realm hade många år tidigare säkerställt att man inte längre kände de som man hamnade i party med och LFG-/LFR-mekaniken möjliggjorde att man inte ens behövde prata med dem innan man kastades in i samma raid, en raid som dessutom inte krävde någon typ av resistance gear, koordination eller grundläggande stats.

Har svårt att se att en period i mitt liv återigen ska kunna definieras så tydligt av just spelande även om det fortsatt är min största hobby. Jag spelar så gott som varje dag men det är numera mest att likställa med att dra på en serie på Netflix samtidigt som man lagar mat; hjärnan är inte helt där och jag är inte tillnärmelsevis lika uppslukad eller intresserad av vad jag egentligen pysslar med. Ibland känns det mest som ett tvångsmässigt beteende, jag spelar för spelandes skull och för att jag inte hittat någon annan hobby som får mig att nå de höjder som gaming en gång fick... :/

Medlem

Jag kommer ihåg hur besviken jag kände mig när Playstation 3 kom. Visst är det stor skillnad mellan Playstation 2 och Playstation 3 med, men jag jämförde det med hur det var när Playstation 2 kom. Skillnaden mellan Playstation och Playstation 2 var enorm i mitt tycke, något som man aldrig mer får uppleva.

Annars så kommer jag faktiskt inte på något specifikt era som jag romantiserar. Många gånger kan det ju vara att man gillade ett spel mer förr än vad man gör idag.

Kommer ihåg att det var någon en gång i tiden som tyckte att jag romantiserade Nintendo 64, problemet där är att jag fortfarande spelar dessa spel och tycker fortfarande att de flesta spelen är kul att återvända till.

Dock romantiserar jag nog oftare relationer som jag har haft med andra människor och glömmer bort det dåliga med dessa.

Men skulle jag romantisera någon era i framtiden så skulle det nog vara den här eran. Eftersom jag gillar mini konsoler och många spel, framförallt sådana spel som original inte har så att man kan spara på de har jag märkt är roligare att spela på en mini konsol än vad de är original. Men i framtiden så kan jag säkert glömma bort att det var så tråkigt att behöva vänta på att en ny mini konsol skulle släppas.

Medlem

För mig var det tiden 2002-2006 när jag identifierade som "Trek Gamer"
Älskade spel som Star Trek: Bridge Commander och Elite Force.

Medlem
Skrivet av Kyrre:

Så sjukt vad många mästerverk av spel på så kort tid. Jämför det med de senaste åren, vad har vi haft då? Fifa 30, Call of Duty 21 och en massa battle royale spel.

Förstår poängen, men FIFA har väl släppt ett spel varje år sen -94 eller något.

OT: Började spela 89 när jag fick ett NES i julklapp. Men mina bästa spelminnen kommer långt senare, nämligen i samband med N64. Jag ägde aldrig konsolen själv, men hade en nära vän som hadde ett. Spelade alltid hemma hos honom. Han var så pass snäll att jag fick ha en egen sparfil på Mario 64, Zelda och Golden eye. Det var det mysigaste som fanns att sitta hemma hos honom (Johan) och rida omkring på epona och dricka black cola. Men roligast hade vi nog dom kvällarna när vi var flera kompisar som sov över där och spelade golden eye hela natten.

Jag vet inte varför man inte upplever spel på samma sätt längre. Jag blir inte lika uppslukad av spelen längre. Just nu spelar jag igenom Zelda Botw för första gången och det är självklart en rolig upplevelse. Men det kan inte mätas med första genomspelningen av ocarina of time. Lite likt hur heroinberoende pratar om hur dom vill få samma rus som första gången.

Medlem

Hela mitt spelande brukar jag se som ett före och ett efter World of warcraft.

Resan fram till World of warcraft har vart en spännade resa med många aha upplevelser.
Som att gå från NES fram till och med PS2 och Xbox efter dom är det egentligen bara Wii som vart lite nytänkande och spännade på så vis.
Jag säger bara Duke nukem 3D hur coolt var inte det.
Första gången man fick se Super mario i 3D på N64 eller när GTA 3 kom och även det blev 3D, tyckte dock bättre om Vice city.
Sitta fyra polare ihopträngda framför en liten tv och lira Golden eye.
Kör känslan i Colin Mcrae fick alla gamla bilspel att kännas som ett skämt.
Efter att ha nött sönder warcraft 2 och 3:an äntligen kom vilket äventyr och film sekvenserna som kom i storyn får mig att dregla än i dag när jag tänker på dom.
Ett spel jag avskyr i dag men som jag älska när det kom är The sims.
Berättelsen i Mafia.
Turtles 2, Half-life,Red alert, Red alert 2, CS, Unreal tournament, Tony hawk, Max Payne, battlefield 1942, Doom 3, Starcraft 2, Diablo 2, Everquest och många fler alla har dom gett mig riktiga kickar.

Sen kom då World of warcraft och inget skulle bli sig likt. Jag blev helt trollbunden utav spelet, aldrig har jag längtat efter att spela så mycket som då. Och den där kicken och känslan som Wow gav mig har inget spel gett mig sen dess.
Det har kommit massa bra spel efter men inget som gett mig den känslan. Risken är nog tyvärr rätt stor att det inte kommer hända igen heller. Som 16-åring är man lättare att köpa, hade Wow kommit idag hade jag säkert tyckt att det var ett riktigt bra spel men inte alls på samma vis.
Därför säger jag slutet utav 90-talet fram till 2005 som den bästa eran.

Problemet idag tycker jag är att de flesta spel är ganska lika inte så mycket nytänk i mekaniker. Det körs alldeles för ofta på säkra kort, sen blir det väl som med allt svårare med tiden att komma med nyskapande idéer. Därför är det nästan bara storyn som avgör om ett singelplayer spel är bra eller inte för min del. I muiltiplayer avgör mer vilka som spelar, med rätt folk blir dom flesta spelen roliga.

Medlem
Skrivet av confal:

Hela mitt spelande brukar jag se som ett före och ett efter World of warcraft.

Resan fram till World of warcraft har vart en spännade resa med många aha upplevelser.
Som att gå från NES fram till och med PS2 och Xbox efter dom är det egentligen bara Wii som vart lite nytänkande och spännade på så vis.
Jag säger bara Duke nukem 3D hur coolt var inte det.
Första gången man fick se Super mario i 3D på N64 eller när GTA 3 kom och även det blev 3D, tyckte dock bättre om Vice city.
Sitta fyra polare ihopträngda framför en liten tv och lira Golden eye.
Kör känslan i Colin Mcrae fick alla gamla bilspel att kännas som ett skämt.
Efter att ha nött sönder warcraft 2 och 3:an äntligen kom vilket äventyr och film sekvenserna som kom i storyn får mig att dregla än i dag när jag tänker på dom.
Ett spel jag avskyr i dag men som jag älska när det kom är The sims.
Berättelsen i Mafia.
Turtles 2, Half-life,Red alert, Red alert 2, CS, Unreal tournament, Tony hawk, Max Payne, battlefield 1942, Doom 3, Starcraft 2, Diablo 2, Everquest och många fler alla har dom gett mig riktiga kickar.

Sen kom då World of warcraft och inget skulle bli sig likt. Jag blev helt trollbunden utav spelet, aldrig har jag längtat efter att spela så mycket som då. Och den där kicken och känslan som Wow gav mig har inget spel gett mig sen dess.
Det har kommit massa bra spel efter men inget som gett mig den känslan. Risken är nog tyvärr rätt stor att det inte kommer hända igen heller. Som 16-åring är man lättare att köpa, hade Wow kommit idag hade jag säkert tyckt att det var ett riktigt bra spel men inte alls på samma vis.
Därför säger jag slutet utav 90-talet fram till 2005 som den bästa eran.

Problemet idag tycker jag är att de flesta spel är ganska lika inte så mycket nytänk i mekaniker. Det körs alldeles för ofta på säkra kort, sen blir det väl som med allt svårare med tiden att komma med nyskapande idéer. Därför är det nästan bara storyn som avgör om ett singelplayer spel är bra eller inte för min del. I muiltiplayer avgör mer vilka som spelar, med rätt folk blir dom flesta spelen roliga.

Jag tror en stor del av problemet med AAA-industrin senaste 15åren, kan spåras tillbaks till hur spelbolagen enda sedan WoW, på olika vis försökt kopiera dess framgång och affärsmodell.

Medlem

Tror när bredbandet kom till vårt hus sommaren 2006.
Första gången att spela mot andra spelare i battlefield 2 var en väldigt speciell upplevelse, även att utforska Tolkiens värld i lord of the rings online. Good Times,


3440x1440 100hz
2080, 9600k, 16gb bling ddr4

Skribent

Ser tillbaka på början av 90-talet med fina minnen, då jag introducerades till spelen via familjens NES. Blev snabbt en supernörd som lade alla pengar på att köpa eller hyra spel, och drömde om att en dag bli spelskribent...

Tycker också att indieboomen år 2008 var en trevlig tid med spel som Braid, Spelunky och några år senare även Super Meat Boy, To the Moon med flera.

Men gulderan är helt klart åren 1995-2000.

Jag gick i mellanstadiet och högstadiet och det fanns så jäkla mycket olika spännande saker i spelväg just då. Jag slukade verkligen allt. Peka-och-klicka (Simon the Sorcerer, Monkey Island), RTS (Warcraft 2 och Starcraft), onlinepangare (Quake 3, Team Fortress Classic), mmo (Ultima Online). På konsolfronten var det mycket Nintendo 64 med kompisar/bröder och Playstation för ensamspelande med bland annat Final Fantasy VII. Jag är inte superintresserad av att återvända till de spelen idag, men minnena från de här åren är oslagbara. Jag hade vansinnigt kul! Och blir jag någon enstaka gång nostalgisk över dåtidens spel så är det oftast just den här tidsperioden jag drömmer mig tillbaka till.


Klent byggd och mentalt ofullständig.

12
Skriv svar