The Last of Us: Part II

FM-guru
F.d. Sisyr
The Last of Us: Part II

En liten men viktig varning: Det är snudd på omöjligt att göra The Last of Us 2 rättvisa i en recension utan att avslöja handlingen (jag avundas dig inte, Jocke), och därmed riktar sig min recension till folk som redan har avklarat spelet (eller inte har några planer på att så göra): förbered er på mastiga spoilers.


Det finns mycket att gilla med The Last of Us 2, och inte så lite av det hemmahör i det visuella. Seattle må vara en regnig, grådaskig stad, men det är den vackraste regniga, grådaskiga staden jag sett porträtteras i ett spel. Liksom i föregångaren har Naughty Dog gjort ett makalöst jobb med att ingjuta liv i den i spelet numera glest bebodda staden, där naturens intrång allt som oftast känns just naturligt och övertygande. Det förekommer någon I Am Legend-referens med flyende rådjur, men annars har man i mångt och mycket satt sin egen prägel på postapokalypsen där det förstås inte bara är människan som fallit offer för naturens nyck.

Svepande stadsbilder växlar med oerhört detaljerade kontorsmiljöer, övervuxna hem och vidrigt svampinfesterade avkrokar. Naughty Dog har på ett minst sagt effektfullt sätt skapat miljöer och banor som är ömsom actionfyllda, ömsom beundransvärda, samtidigt som man slängt in rena rama skräckscenarion (nämnde någon ett sjukhus?). Detaljnivån är helt fenomenal, så till den grad att det är lätt att missa diverse finurligheter i myllan. Eller som Pekka så träffande svarade på frågan om huruvida han kunde se skogen; "Nä, alla träden är i vägen!"

Tjock-Steffe var inte nöjd över att behöva resebiljett.

Gameplay då? Jovars. Gillade man föregångaren bör även detta gå hem i stugorna. Är det revolutionerande? Knappast. Är det väldesignat? Jajabjörn. Det är i allmänhet stealthunderordnat krypande som gäller där man successivt i tysthet lönnmördar sig fram genom nivåerna. Visst finns alltid valet att leka Rambo, men med begränsad ammunition och såväl pricksäker som relativt klyftig AI (som älskar att flankera!) är risken överhängande att man gör processen kort med sig själv snarare än fienden när allt brakar loss - i alla fall på högre svårighetsgrader. Vad gäller fiender så förekommer det i regel tre olika typer; de svampinfesterade, zombieliknande smittade, Washington Liberation Front (WLF) och Seraphites (Scars). Den första kategorin känns igen från The Last of Us, med några nya tillägg av supersvampzombies. WLF liknas bäst vid en paramilitär organisation med utrustning därefter, medan Scars är religiösa fundamentalister som ofta förlitar sig på mer primitiva vapen (och gärna använder visslingar för att kommunicera, medan WLF gapar högt).

Det finns förstås problem också. Företrädesvis alla QTE-liknande dörröppningar som sker i tid och otid. Gud bevare mig. Eller det smått bisarra gitarrminispelet. Likt ettan försöker man även att få fienderna att kännas lite mer levande än spelaren är van vid, och det funkar allt som oftast bra för inlevelsen. I alla fall i början. De första tjugo gångerna man hör hur fienderna förfasas över att man berövat Shannon, Mike eller Peter livet så kan man känna något, men när det sedan fortsätter grinas när man har ihjäl Daniel, Gus och Brenda så faller ögonlocken. Någonstans här hittar jag även ett av TLoU 2:s största problem; dissonansen mellan vad du själv åstadkommer som spelare och vad som porträtteras i (otaliga) mellansekvenser. När jag för den hundrafyrtioelfte gången kallblodigt skurit halsen av en intet ont anande människa är det nämligen svårt att acceptera att min karaktär, Ellie, plötsligt drabbas av akuta PTSD-liknande symptom när hon i en mellansekvens i självförsvar dödar narrativt relevanta karaktärer.

Förtvivlad försöker Ellie få till en vettig norsk popdänga medan jag putsar min kontroll.

På tal om just Ellie och narrativ är det väl även hög tid att jag ger mig i kast med spelets mest omtalade och vattendelande aspekt; handlingen. The Last of Us 2 inleder (nåja, det dröjer någon timme eller två) med en riktig smällkaramell där föregångarens huvudprotagonist Joel blir brutalt mördad, varvid Ellie svär dyrt och heligt att hämnas dennes död. Har ni hört talas om de gamla isländska vikingasagorna? Kanske till och med sett "Korpen flyger"? I så fall kanske ni anade varåt det här barkade. Att det skulle röra sig om någon form av hämndhistoria blev förstås uppenbart omedelbart, och alla vi som spelade ettan är såklart smärtsamt medvetna om hur många människor det finns där ute med god anledning att önska livet ur Joel.

Att avliva den primära protagonisten är ett vågat val som kräver sin karl. Det är inte helt ovanligt i andra medium, men i spelvärlden är det åtminstone enligt egen erfarenhet synnerligen sällsynt. Gissningsvis eftersom spelaren tenderar att identifiera sig med denne i ännu högre grad än i en bok eller i en film då man själv "är" karaktären. Framför allt krävs det ett syfte - att det inte bara görs för att chocka spelaren/läsaren/tittaren och skapa debatt utan även för att lyfta narrativet. Och det är här Naughty Dog har satt sig i skiten. Handlingen i föregångaren centrerades kring Joels grådassiga moralkompass och hans eviga inre konflikt rörande Ellies vidkommande samt hans behov av att fylla tomrummet efter förlusten av hans "riktiga" dotter. En djup konflikt som inte alltid gav utslag i det relativt ytliga manuset, men väl manade till eftertanke hos spelaren (inte minst i samband med slutet).

Sällan har Brandsta City Släckers känts så relevanta.

I The Last of Us 2 får denna historia förstås ett abrupt slut - men till vilken nytta? Ersättningen består av en slentrianmässig hämndhistoria man sett dussintalet gånger tidigare där alla väsentliga detaljer går att utröna ett antal timmar innan de sker i spelet. Det råder förvisso en viss morbid charm i hur biroller avrättas på löpande band utan pardon (i kontrast till de utdragna dödsscenerna man är van vid i spelvärlden), men annars är det i mångt och mycket en klichéfylld handling där varje vändning fick mig att sucka i tröttsam besvikelse istället för att dra efter andan. Många är dem som högljutt klagat på karaktären Abby - det är klagomål som går att förstå, men som jag samtidigt inte delar. Problemet är inte Abby, som är en vad gäller Naughty Dog osedvanligt välskriven karaktär och som får Ellie att blekna, utan sättet storyn levereras på. Jag vet inte vems idé det var att låta spelaren först spela från början fram till handlingens klimax som Ellie bara för att sedan hoppa tillbaka och göra samma sak med Abby, men vederbörande bör tilldelas en lavett. Pacing när den är som allra, allra sämst.

Jag förstår syftet; man inleder med att porträttera Abby som en brutal antagonist för att sedermera bygga upp såväl karaktär som motiv och få spelaren att undra vem som egentligen är antagonisten i berättelsen. Problemet är att allt är så fruktansvärt "on the nose" och att det verkligen inte behövdes 15h (eller vad det var) speltid som Abby för att spelaren skulle inse att Joel (och i förlängningen Ellie) inte var änglar bara för att de var protagonister. Berättarteknik, någon? Det råder dock fler problem i manus än detta. Romansen mellan Ellie och Dina, exempelvis, som kändes som något man hade lyft ur de sämsta bitarna av Friday Night Lights. Den snudd på meningslösa (och överdrivet långa) epilogen. Alla menlösa utfyllnadsbanor som inte förde handlingen någon vart. Alla flashbacksekvenser som så uppenbart skulle agera kontrasterande tårdrypare. Hur den extremt religiösa och skygga (samt fantasilöst skrivna) sekten kan ha så många lojala följare. Det bisarrt klichéfyllda lantlivet som Ellie och Dina levde efter Seattle (så bisarrt att jag länge var fullständigt övertygad om att det var en drömsekvens). Eller för all del alla sub plots som aldrig ledde någonstans mer än att ge "djup" till platta karaktärer. Till syvende och sist tappade jag helt enkelt intresse för karaktärernas öden, och det är väl tyvärr bland de sämsta omdömena man kan ge ett spel som är så förskansat i sitt egna manus som detta.

The Last of Us: Part II
3
Bra
+
Fantastisk nivådesign
+
Röstskådespeleri av högsta rang
+
Dynamiskt, pulshöjande smygande
-
Ytterst tveksamt manus
-
Ludonarrativ dissonans galore
-
Fillerfyllda transportsträckor
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

Intressant och bra skriven recension.

När jag själv reflekterar tillbaka på spelet och upplevelsen så vill jag ge spelet ett mycket högt betyg. Spelet var som en berg och dalbana där man på vissa ställen bara vill stänga av och på andra ställen absolut vill se vad som kommer hända.

Jag väldigt glad över att de valt den story som de valt för den överraskade mig på många ställen. De kunde ha valt en helt annan berättelse. Hade det varit en vanlig story där Ellie och Joel traskade runt igen för att söka ett botemedel och "överraskningarna" hade blivit att exempelvis Dina eller Joel blir biten. Men jag är glad att det inte blev det utan att de istället gjorde denna grymma hämndhistoria från två olika synvinklar.

Berättelsen gav en tankeställare och hela spelet är så välgjort i allt från grafik, spelmekanik och skådespeleri.

Men jag förstår att folk ogillar det också. De har ju medvetet valt att leka med spelarens känslor på ett väldigt brutalt sätt. Man vill ju ofta inte se den andra sidan (Abby i det här fallet) av händelser när man byggt upp huvudkaraktären Ellie så pass mycket. Det skapar ju en olustkänsla när man vänder på uppfattningen av en karaktär så pass mycket som man gör i det här spelet. Men samtidigt ger det ju något speciellt också.

Jag är supernöjd med spelet och hade en mycket bra upplevelse att spela igenom detta. Jag vill ha fler spel som detta som vågar ta ut svängarna lite och göra något oväntat.

Medlem

Jag brukar kolla TheRadBrad's videos på Youtube. Och han kände ungefär likadant. "Ok, nu ska man spela som Abby också. Titta, de räddar en zebra. Vad gulligt. Åh, hon leker med hunden."
Han var cynisk och gick inte på det. I slutet var han likgiltig och brydde sig inte om Abby dog.
Och det var många som kände samma.

Själv så var jag helt förstörd efter slutet, stackars tjejer alltså. På mig funkade det totalt.
Spelet är ett av de bästa jag spelat. Tyckte inte att något kändes som utfyllnad. Jag hatade allt som hände i slutet, det var för mycket. Ska det aldrig ta slut? Men nu när jag fått smälta det, så tycker jag det är smart skrivet. Det ska ju kännas hopplöst, man ska bli upprörd.

Det mest skrattretande var sista sektionen med fiender. Dom var halvblinda, därför var allihopa på samma ställe. De nästan kravlade över varann när de patrullerade. Lite som insekter. En hoppade ju ner från övervåningen. "Why would she do that? undrade en i sin gameplay-video. De verkade spawna ur väggarna också.
Störtlöjligt, och uppenbart att det skulle vara så störande som möjligt, då de visste att vi spelare satt på helspänn och ville hitta Abby.

Medlem

@scaryfoot: Jag tror att TLOU2 blir likt första spelet mycket bättre på lite högre svårighetsgrad. Dock tyckte jag "normal" var bitvis rätt jobbigt men det är för jag är så feg. (Stalkers är det värsta jag vet).

Tycker själv också spelet var kanon, helt klart en femma, dock kunde vissa delar varit kortare (mindre fiender) och ratking kunde ha skippas helt i min mening.

Inaktiv

Det måste vara så sjukt jobbigt för folk som älskade ettan men som inte gillar den här uppföljaren, får beklaga till alla som känner så.

Jag älskar det, ett rent mästerverk i mina ögon med ett manus som inte kunde varit bättre skrivet. För mig är allt hur logiskt som helst, i den här världen. Många verkar jämföra det med sina egna liv.

Med sekten, ja efter 24 år i den där världen vill nog många människor hitta något att tro på och tillhöra. Det är nog det enklaste sättet att förklara det på.

Trist helt enkelt att många inte får uppleva det jag upplevde, jag kunde inte vara mer nöjd med upplevelsen

Medlem
Skrivet av TheConsul:

@scaryfoot: Jag tror att TLOU2 blir likt första spelet mycket bättre på lite högre svårighetsgrad. Dock tyckte jag "normal" var bitvis rätt jobbigt men det är för jag är så feg. (Stalkers är det värsta jag vet).

Tycker själv också spelet var kanon, helt klart en femma, dock kunde vissa delar varit kortare (mindre fiender) och ratking kunde ha skippas helt i min mening.

Rat King var kul. Så ful så man förstod att den måste dö. Det var därför den sprang efter henne hela tiden. "Kill me, please"

Medlem

En annan sak jag stör mig på är när jag kollar folks gameplay-videos.
Varför har ni ficklampan på när ni springer utomhus i fullt dagsljus? Sluta med det!

Inaktiv

Håller med @Lasrod
Spelet var verkligen en bergochdalbana som var uppfriskande hänsynslös mot spelaren istället för ännu en förutsägbar historia (som många andra spel, inte TLoU1)

FM-guru
F.d. Sisyr

Bör sägas att jag var lite dragen när jag satt och skrev recensionen inatt/i morse. Fick ett infall efter att ha diskuterat spelet med några vänner under småtimmarna medan vi spelade annat, så ha överseende med språkbruk och eventuellt raljerande.

Medlem

Tack för recensionen. Fint skrivet.

Medlem

Instämmer för det mesta.
Hur bra det än var att Abby var gjort, så var jag tex inte intresserad i att spela (så länge) som henne. Samtdigit - det var Naughy Dogs story, inte min.

Jag tror det hela hade funkat mycket bättre som en film, i stället för spel.

Medlem

Tack för en bra recension.


signatur

Ännu en dag i paradiset.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av anon_328494:

Det måste vara så sjukt jobbigt för folk som älskade ettan men som inte gillar den här uppföljaren, får beklaga till alla som känner så.

Jag älskar det, ett rent mästerverk i mina ögon med ett manus som inte kunde varit bättre skrivet. För mig är allt hur logiskt som helst, i den här världen. Många verkar jämföra det med sina egna liv.

Med sekten, ja efter 24 år i den där världen vill nog många människor hitta något att tro på och tillhöra. Det är nog det enklaste sättet att förklara det på.

Trist helt enkelt att många inte får uppleva det jag upplevde, jag kunde inte vara mer nöjd med upplevelsen

Jag älskade (älskar) det första spelet, men det är klart att min relation till det förändras i grunden nu när jag känner till fortsättningen och inte var särskilt förtjust i den. På ett plan önskar jag att TLOU2 aldrig funnits. Jag kan hitta ett halvdussin andra vägar som manusförfattarna hade kunnat ta och som i mina ögon hade gjort berättelsen bättre. De gör självfallet vilka val de vill, jag kan bara konstatera att jag inte gillade den väg de valde.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Jag tyckte handlingen utvecklade sig bra och belyste tydligt hur våld föder mer våld och likt @anon_328494 så var det logiskt i mitt tycke. Jag hade helt andra problem med spelet och det var främst längden.

Det hade gått att lösa genom att låta Ellies resa vara ett spel och att släppa Abbys historia som ett helt separat spel där vi får uppleva världen där Joel och Ellie blir antagonisterna med lite distans till våra älskade karaktärer. Det vi fick nu var ett mästerverk som kändes för långt och för jobbigt emellanåt. Jag blev exempelvis helt tiltad av att försöka få död på Ellie och det var en märklig känsla. Och bara det faktum att det frambringar sådana känslor tyder på att det är en i grunden välskriven historia där inga lyckliga slut egentligen är möjliga. Och det borde vi klara som spelare om vi ska förvänta oss fler välskrivna spel. För det är enormt ologiskt att en söndersliten värld där alla greppar efter de få halmstrån som finns för att föra ett värdigt liv, ger individer lyckliga slut.

Därför tycker jag handlingen blir något som jag sällan sett i spel, den berör på riktigt. Bortsett från ett par saker som är lite svaga som Ellies och Dinas lilla lantdröm och den väldigt uppenbara dissonansen mellan värdet av "liv" i mellansekvenser och i själva spelandet (något nästan alla storydrivna spel lider av) så är detta ett förbannat bra spel som är alldeles förbannat långt. Det hade behövt styckas upp i två episoder, då hade det blivit två mästerverk.

Medlem

Jag gillar inte hur berättelsen utvecklade sig (jag hade velat att Joel och Ellie skulle få ett lyckligt slut), men jag kan inte påstå att storyn var dåligt för det. Att en del sedan pekar på att man har sett greppen innan (hämdcirkel m.m) stämmer såklart. I princip allt som skrivs har skrivits innan. Helheten är dock så mycket större än delarna, och för min del är spelet en solklar femma. Ett makalöst imponerande och underhållande spel, som skapar känslor likt inget annat spel.


signatur

Kunskapsförmedlare.

KoP
Medlem

Det jag störde mig på mest var nog att dom försökte för mycket. Storyn hade kunnat knytits ihop bättre och 10 timmar hade kunnat kapats bort rätt lätt. Och när man tror att spelet är slut så fortsätter det och sen når man ytterligare en punkt då man tror det är slut men nej, spelet tuffar vidare. Tillsist rushade jag bara för att nå sluttexterna, hyffsat oengagerad i storyn och vart den tog vägen pga alla vändningar. :/

Medlem

Tack för en trevlig recension (med kanonroliga bildtexter 😁).

Jag håller med både texten och betyget, jag upplevde spelet ungefär på samma sätt. Å ena sidan riktigt dålig pacing (och rätt trist story tyckte jag) men å andra sidan fantastiskt smygande i oerhört fängslande miljöer. Och makalöst bra ljud.

Jag tyckte det alltid var lika kul när någon i mitt följe skrek att det kommer en fara från till exempel vänster och mycket riktigt, sekunden senare hoppar en infekterad på mig från vänster. Jag älskar såna smådetaljer.

Smygandet var så pass kul att jag varvade spelet en extra gång i NG+ på survivor-nivån vilket var extra kul i och med ännu mindre ammo och resurser samt tuffare fienden. Det går att skippa flesta cutscenes då så man kan ägna sig åt gameplay istället. Rekommenderas. 😊

Medlem

Har inte spelat spelet (och planerar inte att så göra), men har följt skapandet av voiceovers (och mocap) med Ashley Johnson och Laura Bailey en del, fascinerande att se hur det görs bakom kulisserna - och de är verkligen jäkligt duktiga.

Utförlig recension, väl avvägt mellan tekniskt/gameplay och det estetiska.
(Skönt att läsa en som inte bara drar några hundra sidor kring storyn och berättandet. ^^)


signatur

För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.

Medlem

Tycker spelet är en fenomenal resa , naughty dog har alltid varit tydliga med att man kommer 'älska eller hata' deras storyupplägg. Det är inte gjort för att tillfredsställa alla utan för att väcka känslor, har de gjort folk chockade och rent av förbannade över karaktärers öde så är det också ett lyckat resultat.

Rent tekniskt är det som vanligt helt sjukt bra, även skådespeleriet och dialogerna är löjligt naturliga och svårt för någon att hävda något annat oavsett vad man anser om storyn i sig.

Jag tycker det var ett grymt upplägg, jag älskar att karaktärer dör plötsligt och brutalt, det känns så mycket mer verklighetstroget, och än mer att de vågar göra så med baskaraktärer. Det tröttaste som finns inom både film, spel är förutsägbara stories, hjälteserier och annat där samma människor konstant sätter sig i skiten och klarar sig. Det går fan 1000 sådana på 1 där man vågar vara lite brutal, typ Game of Thrones.

Jag har då aldrig spelat ett spel där man spelat halva spelet som antagonisten, det var ett häftigt upplägg och självklart gör det ju att man slutar hata henne rakt igenom, i detta fall är Abby nästan lättare att tycka om än Ellie som blivit ganska psykotisk.

Fan vill att Naughty Dog ska göra ett spel i TLOU2 seriösa anda men typ som en sci-fic skräck eller något liknande, damn vad det vore ballt. Typ ett Dead Space med 100ggr mer lager av karaktärer och drama, dräggel..

Medlem

Din åsikt om handlingen är att den är klyschig, men samtidigt tog det dig 2 långa paragrafer att skriva det. Lite ironiskt i sammanhanget med tanke på din kritik av handlingen.

Medlem

störde mig mest på att abby var byggd som en man, man fick ju aldrig ens se när hon sköt upp anabola steroider!
Sen alla förbannade mellansekvenser med dravel.

Medlem
Skrivet av anon_328494:

Jag älskar det, ett rent mästerverk i mina ögon med ett manus som inte kunde varit bättre skrivet. För mig är allt hur logiskt som helst, i den här världen. Många verkar jämföra det med sina egna liv.

Håller med, kan inte tänka mig någon annan lösning, de byggde upp allt det här i första spelet och det funkar alldeles utmärkt i tvåan. Sen förstår jag att fans tar illa vid, precis som vid avslutningen av Game of thrones och de senaste Star Wars filmerna.
Det är det som är så häftigt med oss super fans, vi lever oss in i berättelser på ett väldigt djupt sätt. Då tar det så klart emot när skaparen och vår egen vision inte går hand i hand.

Medlem
Skrivet av anon_328494:

För mig är allt hur logiskt som helst, i den här världen. Många verkar jämföra det med sina egna liv.

Med sekten, ja efter 24 år i den där världen vill nog många människor hitta något att tro på och tillhöra. Det är nog det enklaste sättet att förklara det på.

Precis det här. Jag själv försöker leva mig in i spelet och dess värld så mycket som möjligt och säger ND att det finns en sekt med konstiga ritualer, så gör det det för mig också, oavsett vad jag tycker eller tänker om den. Ibland behöver man faktiskt inte analysera mer än så. Allt i den riktiga världen är inte superlogiskt och har en massa mening heller.

Tycker helt klart att ND är överlägsna mästare i spelvärlden på att bygga upp känsla och känslor även utan mellansekvenser. Allt prat karaktärer sinsemellan under spelets gång och alla lugna sidospår ger så otroligt mycket. Älskart!

Medlem
Skrivet av Sisyr:

Problemet är inte Abby, som är en vad gäller Naughty Dog osedvanligt välskriven karaktär och som får Ellie att blekna, utan sättet storyn levereras på. Jag vet inte vems idé det var att låta spelaren först spela från början fram till handlingens klimax som Ellie bara för att sedan hoppa tillbaka och göra samma sak med Abby, men vederbörande bör tilldelas en lavett. Pacing när den är som allra, allra sämst.

Kunde inte sagt det bättre själv. Med rätt "klippning" och pacing hade detta kunnat bli så mycket bättre.

Medlem

Spelade igenom spelet igår, jag var skeptisk pga allt negativt man hört men jag tyckte spelet var KLOCKRENT. Jag gillade att man fick se allt ifrån Ellies vinkel och sen Abbys, man får ju en grymt bra överblick som "neutral" beaktande. Jag levde mig in i bådas öde riktigt bra och lät handkontrollen ligga där brevid mig i soffan för jag vägrade att dra ett till snyting slag över en viss person i slutet där, var LIVRÄDD för att en av dom skulle döda den andra. Näe shit vilket välgjort spel alltså, ett riktigt mästerverk skulle jag vilja säga, Inte perfekt men bra nära. Solklara 5 av 5 ifrån mig.

Medlem

Frågan är vad Tlou3 kommer handla om dock, Ellie? Abby? Båda ?

Medlem
Skrivet av EYEtriforce:

Frågan är vad Tlou3 kommer handla om dock, Ellie? Abby? Båda ?

Jag hoppas att båda är med. Och att ingen av dom dör. Handlingen bör vara nåt i stil med att de hittar en lösning på svamp-problemet, och att allt slutar med fred på jorden.
Sen så hoppas jag att det blir sista spelet. En perfekt trilogi.

Medlem
Skrivet av scaryfoot:

Jag hoppas att båda är med. Och att ingen av dom dör. Handlingen bör vara nåt i stil med att de hittar en lösning på svamp-problemet, och att allt slutar med fred på jorden.
Sen så hoppas jag att det blir sista spelet. En perfekt trilogi.

Vore absolut ett bra avslut av en triologi, dom träffas igen, pratar ut och inser att dom är sjukt lika, hittar fireflys and save the world

Medlem

Tror inte det blir en trea. Hur mycket man än gillade eller inte gillade spelet har de skadat sin varumärke vilket man inte kan se förrän nästa del. Om jag har fel och det blir en trea kommer det dröja minst 10 år till dess så folk hinner släppa och glömma.

FM-guru
F.d. Sisyr

Tack för kommentarerna!

Skrivet av Jaxz:

Tror inte det blir en trea. Hur mycket man än gillade eller inte gillade spelet har de skadat sin varumärke vilket man inte kan se förrän nästa del. Om jag har fel och det blir en trea kommer det dröja minst 10 år till dess så folk hinner släppa och glömma.

Nja, jag tror nog att det kommer en trea. Varumärket är så pass starkt att det blir svårfrånkomligt. Naughty Dog är heller inte en utvecklare som är kända för att testa nya IP:n särskilt ofta. De senaste ~15 åren har men enbart jobbat med Uncharted och The Last of Us. Gissningsvis lär man fortsätta med dessa två, och är det något som läggs på hyllan tillfälligt för något nytt så lär det vara Uncharted med tanke på hur fyran slutade.

12
Skriv svar