Glömskans arkiv

Glömskans arkiv

För 2136 år sedan, närmare bestämt 117 f.Kr, eller om man så vill "-CXVII", stod två män på en kulle i Thrakien (sydöstra Balkanhalvön) och luftade sina svettiga skinkor. Den ene av dem, Calvus (den skallige), var överviktig och lytt, medan den andre, Rufus (den rödhårige) var vältränad och rakryggad och hade varit älskare åt en förmögen kvinna i Sardes. Detta hade varit på den tiden då varje stad var självförsörjande och man kunde få jobb blott genom att dyka upp på ett lantställe och erbjuda sina tjänster. Nu fanns det knappast levebröd åt alla, och det fanns inte så mycket man kunde göra för att få tiden att gå.

Medan de såg solen färdas bakom bergen för att värma den andra delen av den antika världen pustade de ut efter en lång dags spelande. Calvus kastade vatten bakom en kaktus och utbrast:

"Ludus vitrea est; tum cum splendet frangitur" (Spelande är som glas, just som det glimmar som starkast, går det i sönder …”

Citatet var ett hyberbol av ingen mindre än Publilius Syrus, en syrisk författare som bodde i Rom under det första århundradet f.Kr. Detta var ingenting som våra två hjältar brydde sig speciellt mycket om. De hade börjat få gikt av sina leda, och vad skulle det egentligen bli av dem? Det förtäljer inte historien.

Många, många månar senare, befinner vi oss i en värld där fritidssysselsättningar, blotta tanken på dem, nästan har blivit ett gissel. Jag har sedan länge slutat bry mig om min backlog på flera hundra spel, det samma gäller vissa böcker och filmer. Efter att en viss tid har gått, känns de inte aktuella längre, och då förpassar jag dem till glömskans arkiv. Där låter jag dem alla, samla digitalt damm och jag vet inte om jag någonsin kommer att öppna Pandoras Ask.

Ska vi ens börja prata om träningskort?

Nyårslöften med sådana inslag existerar inte samma tortyrkammare längre, nuförtiden handlar det om föraktfulla bekännelser i varje samtal med vänner, eller varför inte potentiella dejter. "Tja, jo, jag tränar mellan fyra och fem timmar om dagen ..." Varje vit lögn är som en rostig spik i skuggan av Napoleons sarkofag i Hôtel des Invalides i Paris.

Vad kan vi idag lära oss av utdöda tänkare? Kanske det att det inte är speciellt bra att belasta huvudet med trivialiteter.

Jag brukar dunka mig själv i ryggen varje gång jag utbrister "lev livet nu", ofta medveten om att denna positiva livssyn ibland är så förvanskad av välvilja att jag bara vill flytta in i en sko nära E5.

Klockan är snart 01.00, mitt i nassen, och jag borde göra det, och sedan det där andra, och kanske också ... efter att jag har zzzzzzzz ...

#walter_iego #blogg


FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

1
Skriv svar