Hur hanterar ni sorg?

Testpilot | Moderator
Hur hanterar ni sorg?

Slutet av den här sommaren, och början på hösten det här året, har varit den värsta tiden för mig hittills i hela mitt liv. En väldigt nära familjemedlem gick bort som rubbat, inte bara mitt liv, men även många andras.

För egen del så… Det är svårt att beskriva. Att förlora någon som står en nära och har funnits där hela livet är en av de värsta sakerna människor kan gå igenom tror jag. En person som varit en del av min vardag sedan dag ett, som jag alltid kunnat prata och ha kul med. En person som väglett mig hela livet och låtit mig göra misstag så att jag kan utvecklas som människa.

---

Det svåraste den här tiden är hur jag ska hantera sorgen. Vad än jag gjorde så blev jag nedstämd då mycket av det jag pysslar med till vardags är något jag gör tack vare den här personen. Allt från att laga mat, titta på Star Wars/Star Trek, spela Pokemon GO, rita, lyssna på min favoritmusik osv. Nästan allt jag gör påminner mig om den här människan.

Till en början var det här otroligt jobbigt, vilket ledde till att jag inte gjorde något alls. Jag låg nästan bara i min säng en hel vecka och gjorde ingenting.

Tillslut kom jag till en punkt där jag kände att jag kanske inte ska vara ledsen när jag tänker på allt kul vi gjort tillsammans - utan jag borde vara glad istället. Glad att jag fått spendera all den här tiden med den personen som stått mig närmast. Istället för att bli nedstämd när jag går runt i skogen och plockar kantareller som jag sedan smörsteker, så kanske det hade varit bättre om jag försökte vara glad över alla fina minnen jag har.

---

Sagt och gjort så är det där jag är just nu, och sedan några veckor tillbaka har jag lyckats komma tillbaka till vardagen och göra det mesta jag tycker är roligt igen. Lösningen låter kanske enkel, men det var först efter att jag la upp idén och pratade med en psykolog som det kändes genomförbart.

Så vad är då syftet med den här tråden? Jag har bara lust att läsa era egna historier om ni skulle ha lust att dela med er av dem.

Ska sägas att jag inte är ute efter några tips - utan jag skrev det här mest av för mig själv så jag får skriva ned lite av mina tankar “på papper”.


Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott iallafall.

Skribent

Jag tror att det du redan är inne på är bra. Att med glädje ägna sig åt sakerna som man förknippar med personen och i princip göra dem till en hyllning av vederbörande. På så sätt håller man inte bara liv i personens minne, utan gör det även på ett positivt sätt som personen verkligen hade uppskattat.

Chefredaktör

Om det är något jag lärt mig kring sorg är det hur olika vi människor hanterar det. Jag förlorade min pappa när jag var 13, och trots att vi inte hade en nära relation var det såklart hemskt. Och jag gjorde nog som du; ingenting till en början. Det gick sedan över till en vilja att allt skulle vara normalt igen, jag orkade inte gå runt och vara ledsen. Sen gick det i perioder, och det kan 25 år senare fortfarande göra ont men det måste det få göra.

Det absolut sämsta är att inte tillåta sig vara ledsen. Något jag är både bra och dålig på.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Medlem

Jag förlorade min pappa till cancer i början på sommaren och det har varit en tuff resa för både mig och alla som var nära honom. Även om vi visste att han skulle gå bort så är det väldigt svårt att förbereda sig på att någon man är väldigt nära försvinner ur ens liv. Jag tänker precis som trådskaparen att det är viktigt att man tar tillvara på alla positiva minnen och uppskattar all tid som man ändå fick tillsammans. Men sorgeprocessen måste nog ha sin gång och jag tror också att det är otroligt viktigt att man låter sig själv både vara arg, ledsen och bara känna att allt är orättvist. Det visar bara på hur mycket man brydde sig om den personen som gick bort.
Just nu tycker jag det är tuffast att han inte får se min yngsta dotter växa upp. Från början trodde vi aldrig att han ens skulle få vara med när hon föddes men han fick faktiskt vara med och vara relativt frisk tills hon var nio månader.

Medlem

Har själv haft turen att ännu inte drabbas av någon djup sorg men min fru förlorade sin bror för många år sedan och har lärt mig mycket om hur sorgearbeten kan se ut. Utifrån vad jag förstått kan det vara viktigt att låta sig sörja som Calle skriver ovan för att, om inte komma över, så iaf bli vän med sin sorg. En sorg som förmodligen kommer att finnas kvar hela livet fast te sig annorlunda med tiden.

Medlem

Jag hanterar allt jobbigt med humor, då mår jag bättre och det känns inte lika svårt


Burn in the light.

Medlem

Sorg är ganska individuellt hur man hanterar det, såg jag på när jag och min fru fick en dos sorg innan senaste julen då vår yngsta son fick provsvar på en kromosom som var fel (T8M).

När min mormor dog så tyckte jag bara de var skönt för hon var så borta. De enda tråkiga var att hon viska nåt till mig precis innan hon dog typ som jag inte hörde...de var anus (att jag inte hörde det) och kan fortfarande efter några år gå och fundera på vad hon sa.

Har fått lite kryptiska ”meddelanden” från avlidna inom släkten, min moster sa att hon alltid var så orolig för mig att jag aldrig skulle komma hem (från konstiga semestrar). En annan sa nåt annat osv. så man börja fundera ett tag om man var i ett spel eller nåt....

Men börja aldrig med uppåthöjande cigg/snus/knark

Chefredaktör
Skrivet av redruM:

Jag hanterar allt jobbigt med humor, då mår jag bättre och det känns inte lika svårt

Jag använder också humor som försvarsmedel när situationer blir för jobbiga men försöker att bli bättre på att istället omfamna det. På ett plan tror jag att man trycker undan känslorna för lätt annars.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

FM-guru
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Jag använder också humor som försvarsmedel när situationer blir för jobbiga men försöker att bli bättre på att istället omfamna det. På ett plan tror jag att man trycker undan känslorna för lätt annars.

Det är jag "bra" på. Nu har jag inte varit med om att någon väldigt närstående gått bort, men i andra "mindre" fall så blir det väldigt lätt att humor används som försvarsmekanism. Har väl sin grund i att jag gör likadant i vardagen när något är jobbigt, stressigt osv.

Medlem

Tycker inte sorgen är något man ska arbeta bort aktivt. Det får ta sin tid även om det är bajs emellanåt. Man får istället för försöka att ta till sig det hela som en del av livet.

Farsan gick bort i cancer för några år sen, jobbigt som fasen givetvis. Det som är tuffast nu för tiden är mest att han inte får se min son växa upp, dem kom jäkligt bra överens.

Är fortfarande idag på väg att skicka sms till gubben ibland om man ser nån krake snubbla eller undrar på nåt trots cirkus 3 år senare.

Men, det är som det är, livet är långt i från rättvist och det är inget vi kan påverka. Man får försöka lära sig leva med det eländiga och minnas det fina, även om det är ruskigt tufft ibland.


|Playstation 4 Pro|MacBook Air|Fiskespö|

Medlem

Blev änkling för 7 år och 4 dagar sen. Klart det är det värsta jag varit med om, men det har också gjort mig starkare. Jag vet att jag kan klara allt skit livet kastar på en nu, efter att ha gått igenom det. Det som hjälpte mig var att jag har alltid varit bra på att veta att de som älskar mig vill att jag ska leva mitt liv så bra jag kan oavsett om de lever eller inte. Hon hade inte velat att jag slutar leva och vara glad bara för att hon är borta. Stannade hemma från jobbet 2 dagar, sen kom jag fram till att jag måste komma igång med att göra något och inte bara stirra i väggen. Så gick till jobbet, sysselsatte mig och det blev lättare med tiden. Spendera ett par år med att vara väldigt lättretlig och aggressiv mot idioter (inte våldsam) men det gick över med som tur var.

Det bästa man kan göra är att fortsätta leva och göra det bästa av livet. Det är det bästa man kan göra för att hedra någon som gått bort.

Jag beklagar sorgen ... Jag vet hur det kan vara.

En av mina bästa "vänner" i sorgen har varit det kreativa. Att få ur sig känslorna genom ord har för mig varit väldigt positivt och värdefullt, så till den grad att jag tror det har gjort mig mycket stark.


FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Förlorade min pappa när jag var 14 och jag har fortfarande inte helt bearbetat min sorg.
Till saken hör att jag var med då han hastigt gick bort och tvingades till att tillkalla ambulans och annan hjälp vilket fortfarande ger mig starka minnesbilder och starka känslor.

Jag vägrade att prata om det i många år. Inte förens jag var kring 25 kunde jag prata om honom, jag har fortfarande svårt för det idag, nästan 20 år senare.

Jag önskar att jag pratat tidigare och börjat bearbeta sorgen. Som barn var det svårt.

Jag har idag lärt mig hantera sorgen hyfsat och kan minnas min pappa med glädje.

Nu handskas jag med sorg igen. Jag själv har en svår obotlig sjukdom som kommer att ta mig i förtid. Jag känner en stor sorg så jag vet att min familj, sambo och vänner kommer gå igenom ett helvete när jag lämnar.

Till skillnad från mitt 14 åriga jag så har jag sökt hjälp hos psykolog som hjälper mig att handskas med känslorna. Jag försöker även vara mer öppen om min sorg. Att prata om sorg hjälper. Att försöka fokusera på det goda i livet hjälper.

En sak jag säger till dem som kommer finnas kvar efter mig är att fortsätta leva och se det goda I livet, det är det enda jag vill. Gör mer av det som gör en lycklig. På riktigt lycklig. Unna dig och håll vänner och familj nära.

Jag hoppas få åtminstone 10 relativt friska år till och jag försöker leva varje dag fullt ut. Inte skjuta upp allt och skapa glada minnen för min familj. Jag försöker vara mer som min far. Levnadsglad och spontan och jag försöker använda sorgen för något gott.

Vi svenskar är nog rätt dåliga på sorg. Framförallt när andra sörjer. Det bästa man kan göra är att finnas till, kolla läget, hjälpa den sörjande att tänka på annat en stund.

Ledsen om det blev lite rörigt. Jag tror att en del av min sorgeprocess är att skriva av mig.

Med det sagt, försök hitta det goda i livet. Det som gör dig glad och när sorgen kommer krypande så försök tänka på det goda hos personen som gått vidare. Låt sorgen ta den tid den tar men låt den inte ta över.

Medlem

Förlorade familjekatten och pappa 2015, fars bortgång var en stapel av saker som tog ut sin rätt på kroppen - underlättad av en ohälsosam livsstil (rökning, alkoholism, undernärd, understimulerad). Han var inte någon dålig person men var väldigt cynisk, svår att föra konversation med och passiv i sin roll.

Det är svårt att fokusera, livslusten är botten och fatalism befaller en, men det blir lättare med tiden. Men vad som hjälpte mig enormt och fungerade som en "ventil" är spelet Bloodborne, det är något med att associera melankolik som gör det mer, lättare är kanske fel ord, men kanske "hanterbart"? Det är något att bli fortsatt omgiven av provocerad nedstämdhet och åka med det parallellt med vad man har fått erfara.


PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS4 Pro + 4TB Extern | iPhone SE 32GB Black | iPad 8th Gen | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 2700X, 16GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 2TB SSD, GTX 1660 Ti, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch

C64
Medlem

Jag vill bara vara ensam jag orkar inte när folk ska beklaga sorgen och sånt

Medlem
Skrivet av C64:

Jag vill bara vara ensam jag orkar inte när folk ska beklaga sorgen och sånt

Samma här. Jag klarar inte av att bli tröstad när jag är riktigt ledsen. Men annars tror jag bara att man får ge sig lov att vara just det, ledsen. Beklagar sorgen till alla er i tråden som förlorat nära och kära. Det är grymt och svårt att hämta sig ifrån men det är möjligt även om det tar tid.

1
Skriv svar