Ger vi inte spel en chans längre?
Håller absolut med om att man blivit mer kräsen i och med att utbudet blivit större. Tiden räcker heller inte till till att spela allt jag vill. Köper sällan ett spel direkt vid lansering utan försöker bilda mig en uppfattning först om spelet och inväntar några patchar. Försöker också noggrant planera vad jag ska köpa i förväg för att undvika att backloggen byggs på. Prenumeration tjänsterna är bra för att testa spel och känner inte samma behov av att klara spel som jag inte köpt. Men spelar mer ofokuserat pga dessa.
Sen var det verkligen inte bättre förr, tvärtom, mycket dålig som man spelat igenom tyvärr. Lite avundsjuk på de som börjar spela idag. Så mycket tillgängligt till relativt låg kostnad, och mycket bra är till och med gratis.
Även om just The Last of Us Part II var en stor besvikelse, men det är en annan historia.
Hur kan du säga det? Vad var det som var en besvikelse?
Hur kan du säga det? Vad var det som var en besvikelse?
Såg inte ditt svar förrän nu.
Oj, det är en lång historia. Jag har skrivit lite om det här: http://www.frispel.net/2020/07/lat-oss-prata-om-the-last-of-u...
Det var valen i berättelsen (och då inte primärt en viss persons öde), det var tempot (spelet var minst fem timmar för långt), det var alla sidokaraktärer jag inte brydde mig om, det var hela historien runt Lev som heller aldrig var särskilt intressant men tog massor av tid, det var kort sagt mycket som var fel. Tekniskt var TLOU2 ett mästerverk och jag hade inga direkta invändningar mot gameplayet heller. Men när ett storydrivet spel faller på storyn, då funkar det inte. TLOU2 är ett bra spel (jag gav det 7/10), men långt ifrån den fantastiska upplevelse som jag hade med det första spelet.
Jag tror mycket varför man inte ger spel en chans längre kan vara för att man har blivit äldre, och undermedvetet så är det inte lika kul längre. Sen har en själv(antar alla andra också) mindre tid nu än för 5-10 år sen, vilket gör det svårare att ta till sig något nytt när man kan köra på rutin i stället.
Såg inte ditt svar förrän nu.
Oj, det är en lång historia. Jag har skrivit lite om det här: http://www.frispel.net/2020/07/lat-oss-prata-om-the-last-of-u...
Det var valen i berättelsen (och då inte primärt en viss persons öde), det var tempot (spelet var minst fem timmar för långt), det var alla sidokaraktärer jag inte brydde mig om, det var hela historien runt Lev som heller aldrig var särskilt intressant men tog massor av tid, det var kort sagt mycket som var fel. Tekniskt var TLOU2 ett mästerverk och jag hade inga direkta invändningar mot gameplayet heller. Men när ett storydrivet spel faller på storyn, då funkar det inte. TLOU2 är ett bra spel (jag gav det 7/10), men långt ifrån den fantastiska upplevelse som jag hade med det första spelet.
Håller med om Lev's story. Det blev lite för mycket PK propaganda där.
Är det inte så att vi kommit till en punkt, både när det gäller film och spel, där det krävs så otroligt mycket för att vi ska få uppleva och känna något nytt?
Konsumtionen spårade ur någon gång efter 2010 och nu är det svårt att gå tillbaka.
Att lägga 20h+ på något som man innerst inne vet kanske inte ger en så mycket börjar ta emot mer och mer tycker jag.
Finns rätt mycket annat man skulle kumna lägga den tiden på.
Open world spel har alltid lockat mig men pga de upp till 100h som krävs för att klara av dem blir jag allt mindre sugen på dem. Jag är speciellt känslig för det repetitiva som tex Immortals Fenyx. Det har en viss story som är låst bakom en uppsjö av repetitiva uppgifter med liten variation. Orkade bara lira det i 10h innan jag avinstallerade det. Har samma problem med Valhalla som jag lirat i över 30h men känner att varje ny del av England har ungefär samma story och samma saker man ska samla och gear som egentligen inte tillför något. Hade spelet vart klart efter 30-40h hade jag känt mig mer än nöjd.
Witcher 3 däremot älskade jag...nästan hela vägen till slutet (orkade inte ta alla quests och frågetecken). Där var variationen oerhört stor vilket gjorde det väldigt angenämt. Samma med CP2077 (iaf questerna, många världsevent är givetvis repetitiva).
Kör Plauge Tale just nu vilket är ett perfekt spel för mig. Relativt kort, man kommer framåt i storyn, får mer färdigheter och känner verkligen att man är på väg framåt.
Ju mindre tid som finns över till spelande ju mer kräsen blir man. Vilket betyder att många som testar ett spel som inte riktigt tar fart förräns några timmars spelande lägger spelet åt sidan. Vilket i sin tur betyder att spelutvecklare försöker bränna allt krut första timmarna. Vilket ytterligare leder till att spelet snabbt känns repetitivt och grindigt.
Samma kedja stämmer även in på många yngre spelare som, även om dom kanske har tiden, behöver få sina quick fixes i form av hjärndöd action.
Lägg därtill på alla dessa prenumerationstjänsterna där du kan välja och vraka så måste utvecklare försöka pressa in så mycket content som möjligt på första timmarna för att få spelare att fastna, för att sedan hoppas på att spelarna stannar kvar för att se hur det utvecklas (vilket det inte gör) och sluttanken för konsumenten blir "jävlar vilket grindigt spel"
Avsaknaden av ordentliga build-ups i många moderna spel är orsaken till varför så många spel känns grindiga.
Bara en tanke.
Alla mina inlägg återspeglar endast min syn på ett ämne och från mitt egna perspektiv och är således helt och hållet gällande endast mig själv och är min åsikt. Om någon mot förmodan ändå tolkar det som ett försök att generalisera eller ett försök att applicera min egna åsikt som en universell sanning så har ni misstolkat det menade budskapet.
Relaterar alldeles för väl. Har otroligt svårt att spela singleplayer idag och även multiplayer där det är för hög inlärningskurva och jag inte tycker det är skitkul direkt. Tvingar jag mig att spela 3-4 timmar blir det oftast riktigt roligt.
Köpte ny dator i december och under perioden då jag inte hade dator så romantiserade jag gaming som fan och kände att allt skulle bli roligt. Nu när jag väl har en dator sitter jag med 150 ospelade spel på Steam men ofta inte sugen på att lira något.
Jag tror att nyckeln är att tvinga sig själv. Bestämma sig för att ge ett spel åtminstone fem timmar innan man byter, och inte ge upp så fort det blir för jobbigt eller tråkigt.