Rayman Origins - bättre än Mario

Först och främst vill jag be om ursäkt för den lite kontroversiella rubriken, men det är ingen lögn. Också därför jag känner mig tvungen till att skriva en recension.

Storyn är inte mer komplicerad än att Raymans vän Bubble Dreamer får en massa mardrömmar som av någon märklig anledning har en stor påverkan på verkligheten, då feer och kungar blir antingen fångade eller till monster själva. Rayman får då i uppdrag att samla på tillräckligt många Electoons för att hjälpa Bubble Dreamer.

Spelet består av ett visst antal världar med respektive banor – inte så många per värld vilket tillför mycket variation. På varje bana finns det oftast sex Electoons att hitta, två av dem finns i burar utplacerade i hemliga rum som inte är godtyckligt gömda. Är du lite uppmärksam kommer du att hitta dem. Tre av dessa Electoons går att få genom att samla på tillräckligt många Lums (motsvarande Marios mynt och Sonics ringar). Sen går det också att få en via Time Attack.

På varje värld väntas även en frivillig bana där man jagar efter en vandrande (springande!) skattkista som bär på en gyllene tand tillhörande det skygga skelettet som finns på basen. Samlar du på alla tänder som finns öppnar skelettet upp en sista hemlig värld för dig. Det finns en hake – det är inte lätt att fånga skattkistorna.

Redan på första banan känner jag att detta kan bli bra – kontrollen sitter som ett smäck. Precisionskänsla i hoppandet är helt avgörande för ett bra plattformsspel och detta spel klarar det testet, med bravur. Man låser även upp olika förmågor, som att glida och springa på väggar, allteftersom i och med att klara av en värld så att en värld aldrig kan bli lik den förra.

En annan sak som slår mig direkt är också hur snyggt det är. Tio år gammalt, men varje bildruta är som ett vykort. Att det är på en OLED TV gör inte saken sämre, men ser väldigt bra ut på min gamla datorskärm med.

Målning? Nej, en screenshot från spelet...

Nu kommer min favoritgrej med spelet – det finns inga liv. Eller rättare sagt - du har oändligt med liv. Det blir aldrig Game Over. Du slipper ångesten i att förlora alltför många liv på ett hinder och börjar alltid om från senaste checkpointen tills du gör en s.k. ”rage-quit” eller avbryter banan. Detta får mig att inse att livssystemet på ett plattformsspel är ett väldigt förlegat koncept som absolut inte tillför något i underhållningsvärde utan bara onödig frustration samt tidsslöseri och därför bör tas bort snarast. Hatten av till Michel Ancel med gänget som vågade avvika i denna fråga. Det kanske är redan så i tidigare Rayman-spelen, detta är mitt första.

Trots detta ovan är spelet verkligen inte för lätt, snarare perfekt svårt. Jag kanske har dött fyrsiffrigt med gånger, men det gör aldrig något då jag aldrig behöver spela om några delar eller liknande, utan bara att fortsätta försöka. Dock kan jag ibland uppleva att hindren och bakgrunden smälter samman och därför ser jag inte de vassa spetsarna i vattnet. Dessa är de enda gångerna där min död känns orättvisa. Sen finns det banor där man flyger på en trollslända som skjuter projektiler. Kul de första 3-4 banorna, men sen blir det trist och känns mest som utfyllnad.

Därför är Rayman Origins bättre än de flesta Mariosspelen. Sen säger "alla" att uppföljaren Rayman Legends är bättre på alla punkter. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?