Medlem
Shardlight

Shardlight är ett i raden av retrobaserade peka-och-klicka-spel som gjort indieutvecklarna hos Wadjet Eye Games framgångsrika. Trots likheten till sina föregångare och efterföljare bjuder Shardlight på något unikt: en subtil berättelse om auktoritet och självhävdande.

Shardlight börjar på sämsta möjliga sätt: med tekniska problem. Spelet är helt tydligt skapat med en pixelerad stil i åtanke, men har ändå som standard att använda ett filter som försöker släta ut bilden men totalt misslyckas. Att rekommendera Shardlight innebär därför att rekommendera det med rätt inställningar, som nås genom att starta det i Set Up och använda “nearest neighbour filter” (förslagsvis 8x). Förhoppningsvis kan det spara er den halvtimme som det tog för mig att hitta rätt, då varje förändring innebär en omstart av spelet för att se om grafiken blev bättre. För ett spel från 2016 är det inte särskilt fräscht, utan rent av klandervärt, att inte ha grafikalternativ inbakat i själva spelmenyn och dessutom inte ha beskrivningar av alternativen som är lätta att förstå.

Inte en bra start, med andra ord. Men om inledningen av den tekniska upplevelsen lämnar något att önska, så kompenseras det av vad som väntar i det faktiska spelet.

Wadjet Eye brukar inte spara på brutalitet i sina spel, och Shardlight är inget undantag. Från första stund målas bilden av en värld i spillror upp, en post-apokalyps där människor på toppen bor i överdådiga villor och dyrbart renoverade höghus varifrån de kan blicka ut över människorna på botten, som lever i smuts och misär med hotet av pesten - en dödlig sjukdom som endast kallas “grönlunga” - ständigt hängande över sina huvuden. Med andra ord, en välbekant bild i dessa tider. Men där tar också likheterna slut, för Shardlights värld är en av ruiner, där ett tredje världskrig har färgat himlen brun och de mest desperata sänds ut på livshotande uppdrag av aristokratin som styr staden med järnhand. För de som bor i slummen är döden alltid närvarande, fast i en järnsax som de är mellan pest, svält och aristokraternas tyranni.

Det är i den fällan som Amy, vår huvudkaraktär, befinner sig. Tyvärr är det också i hennes resa genom världen som den börjar spricka lite i fogarna. För trots att hennes vänner och grannar lever i en ständig kamp för överlevnad finns det en distinkt brist av negativitet hos dem. Jag kan ta att alla är trevliga mot varandra, att de hjälper till där de kan och att de är lojala mot varandra - men var är tröttheten? Oron? Desperationen? Många gånger känns det som att Amy är den enda personen som faktiskt känner av dystopin, medan folket runtomkring pratar som om de bodde i en idyllisk liten by där största bekymret är att grannungen springer runt och klottrar.

För att inte tala om den amalgamering av olika tidsåldrar som karaktärerna verkar vara tagna från: aristokraterna och deras vakter är klädda i 1700-talskläder med musköter och bajonetter som enda vapen, kvinnor från överklassen både ser ut och beter sig som om de vore från 1930-talet medan läkarna ser ut som om de steg ut från en nutida vårdscentral. Det finns till och med lite steampunk inkastat, till synes för skojs skull. Allting lyckas hänga ihop på något sätt, men det är med nöd och näppe.

Som följd blir den politiska konflikten som målas upp, den mellan aristokratin och en grupp rebeller som planerar en revolution, ganska tunn och intetsägande. Karaktärerna håller, jag tror fullt på att de tror att konflikten är viktig, men jag känner inte att den är det. Detta skapar problem när stadens öde målas upp som något spelaren borde bry sig om lika mycket som karaktärerna tycks göra, när det endast slutar med att jag känner mig som ett tredje hjul, en konsertbesökare som egentligen bara bryr sig om kompisen de kom med. Att se karaktärerna interagera med varandra med avtramp i konflikten är ofta underhållande, men aldrig särskilt engagerande. Om det är allt Shardlight hade handlat om skulle det också varit kontentan av mitt slutbetyg.

Lyckligtvis är det inte allt spelet har att komma med, för det finns en annan viktig faktor i den här historien: Amy själv.

Låt oss börja om från början. När vi träffar Amy har hennes liv redan slagits i spillror; hon har ådragit sig grönlunga, vilket gör att hon tvingats till de “lotterijobb” aristokratin erbjuder för en chans att få tag på läkemedlet som kan skjuta upp pestens säkra död. Det är på ett av dem jobben hon träffar på en döende man som ger henne ett brev - ett brev som kastar henne rakt in i konflikten mellan aristokratin och rebellerna. Båda sidor söker att använda henne för att spionera och kräver hennes lojalitet i utbyte mot en säker chans att få läkemedlet. I praktiken är Amy fången, med sina så kallade välgörare som fångvaktare och pesten som kedja, vilket hon inte är omedveten om.

“Vad har jag för val?” svarar hon bittert när hon konfronteras om sin roll som dubbelagent, och det är en känsla som puttrar under ytan genom hela första akten. Hur idealiska rebellerna än verkar vara, hur bra skäl aristokratin än har för sin tyranni, så är faktumet fortfarande att Amy inte är där av sin egen vilja. Så när första akten är över, när hon av en slump fått en dos av läkemedel och passande nog brutit sig ut ur en fängelsecell, när hon övergetts av båda sidor och befinner sig på flykt från lagen, då händer något: Amy börjar göra sina egna val.

Upp till den här punkten har spelarens kontroll av Amy varit närmast total, framförallt i dialogerna. Vi väljer hur hon svarar på frågor, hur hon beter sig i konflikter, till och med vad hon tycker om politiska och filosofiska frågor. Hennes uppdragsgivare ger henne ledande frågor, och spelaren svarar. Som spelare kan det här därför kännas som en punkt då spelet blir mer linjärt och valmöjligheterna blir färre, inte fler. För gradvis över spelets gång får vi färre och färre dialogalternativ, med många scener som flyter på utan någon inverkan från vår sida. Men det ger också Amy som karaktär möjlighet att ta plats, att ge sina egna åsikter, göra saker på sina egna villkor. På samma gång som Amy bryter sig loss från aristokraternas och rebellernas kontroll, bryter hon sig också loss från vår. Det är en subtil koppling mellan interaktivitet och berättande som kanske inte ens var avsedd, men det höjer Shardlight både som spel och berättelse.

Genom resten av hennes resa hävdas Amy som huvudroll i sitt eget öde, av sig själv och de människor hon väljer att omge sig med. När hon uppmanas att överge sin väg, vägrar hon; hennes vänner frågar efter hennes hjälp och hon ger den villigt, utan några tvång; när hon erbjuds hjälp nekar hon självsäkert. Hon vet vad hon vill och hon vet att hon kan klara av det. Det är en helt annan Amy jämfört med den från början av spelet, som varken hade val eller hopp. I slutändan är det hon som lyckas förändra världen, ingen annan, vilket speglas i ett slutgiltigt val som känns mer som en provfråga än något annat.

Detta är vad spelet faktiskt handlar om, Amys jakt på självbestämmande i en orättvis värld, vitt skiljd från den meningslösa konflikt som ser så viktig ut på ytan. Kanske var det poängen hela tiden.

Shardlight
4
Mycket bra
+
Subtilt och engagerande berättande
+
Bra spelmekanik som integreras i berättelsen
+
En stark och levande huvudkaraktär
+
Detaljrikt och välanimerat
-
Opraktiska grafikalternativ
-
En värld som ibland är svår att tro på
Det här betyder betygen på FZ
Moderator | Testpilot

Tack för recension!


Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

Medlem

Intressant.... Inte hört talas om ens. Tack!

Medlem

Instämmer med recensionen i stort. Har spelat ett flertal av WadJets alster och detta tillhör de bättre. Kan även rekommendera Primordia och Gemini Rue.

Medlem
Redaktör

Tack för recensionen, hade helt missat detta Wadjet-lir. Ser mysigt ut, skriver upp det på min "spela på sommarsemestern på lappen-lista".

FM-guru

Insåg inte förrän nu att det är samma utvecklare som gjort utmärkta Unavowed. Åker upp på wishlisten.

Skribent

Ser riktigt mysigt ut. Det hamnar på To Do-listan efter Beatiful desolation. Härlig recension!

Medlem

Primordia av samma utvecklare drog in mig i "point'n click" genren. Om det är något att gå efter så blir nog Shardlight ett måste!

Redaktör
Skrivet av Kolbrand:

Primordia av samma utvecklare drog in mig i "point'n click" genren. Om det är något att gå efter så blir nog Shardlight ett måste!

Ett träsk som det är mycket svårt att ta sig ur igen...

Game Jam-general

Av nyfikenhet kollade jag Apples AppStore och spelet går även att köpa där för 59 kr. Blev riktigt sugen att slå till och spela när det är lugnt på jobbet (jobbar natt)


fick smisk som barn

Medlem

Shardlight är mycket bra. Rekommenderar även Whispers Of A Machine som gått under radarn hos de flesta. Det utspelar sig I Sverige.

Redaktör

Känner fortfarande att Gemini Rue är min favvo från Wadjet, men har som sagt inte lirat Shardlight ännu.

Redaktör
Skrivet av Fr0gg0.:

Shardlight är mycket bra. Rekommenderar även Whispers Of A Machine som gått under radarn hos de flesta. Det utspelar sig I Sverige.

Hade lite svårt för svenska Whispers of a Machine. Kändes krystat, lite högskole-arbete över det. Trodde jag ahde skrivit om det här på FZ men hittar ingen artikel eller tråd...

Medlem

Vilken fantastisk recension! Grymt välskriven och lämnade onekligen ett sug att spela spelet. Missat det här fullständigt, trots att jag lirat och uppskattat flera av deras andra titlar

Medlem
Skrivet av Renfis:

Vilken fantastisk recension! Grymt välskriven och lämnade onekligen ett sug att spela spelet. Missat det här fullständigt, trots att jag lirat och uppskattat flera av deras andra titlar

Tack för komplimangerna! Det verkar vara en del som missat Shardlight, men det är förståeligt då det är inte Wadjet Eyes mest populära spel. Det blev en favorit för mig dock, tillsammans med Blackwell-serien som introducerade mig till Wadjet Eye för några år sen. De är väldigt konsekventa överlag, så det är helt klart värt att titta igenom deras spellista! Bara Golden Wake och Unavowed som jag själv har kvar att spela

1
Skriv svar