När introducerar ni spel för era barn?

Medlem

Mina två började runt 3-års ålder med enklare spel på padda och när de visade intresse så introducerade jag de för konsol också. Dator har vi ingen i dagsläget. Nej jag skulle nog säga som flera andra att inte sätta en hård gräns utan anamma när intresset visar sig istället för att blankt säga nej. Ska barnet få vänta till 12-års åldern kan jag lova att det ändå kommer spelas hos kompisar tidigare än så.

Skrivet av Fatmajk:

Jag kommer dra ut på det så länge som möjligt när jag får barn. Det samma gäller mobiler. Barn blir sjukt rastlösa och ibland aggresiva av skärmtid i för unga åldrar.

Själv började jag lira hos polaren runt 8-10 års ålder. Jag fick min gameboy color när jag var typ 10år, min första mobil (nokia 3310) när jag var 12. Innan dess var det lego som gällde, pjätt på lekplatsen eller så spelade man fotboll på gården. Jag är född 1991 kan jag tillägga, inte på 50-talet. Samma kommer gälla mina barn oavsett hur mycket de skriker och frågar efter det. Det är föräldrarna som bestämmer och lägger grunden för sina barns framtid. Jag tror på att om man spenderar mycket tid med sina barn så får man tillbaka det i form av kärlek, även i framtiden. Det finns ingen skärm på jorden som kan ersätta den tiden.

Men många föräldrar viker undan för lätt och "pallar inte tjatet", så då åker mobilen eller paddan fram. Det kommer inte hända i mitt hus kan jag säga.

Självklart är man fri att testa bäst man vill men det är extremt lätt att säga innan man fått barn, den saken är klar^^. Sen behöver ju verkligen inte spel vara något negativt och betyda att man ger barnen en telefon/handkontroll och sen själv går iväg och gör något annat under tiden. Spela med barnen och ha en mysig stund tillsammans istället vilket jag själv tycker är precis lika mycket kvalitetstid som låt säga bygga Lego tillsammans eller sparka boll.

För mycket skärmtid är ju självklart inte bra men att barn blir rastlösa och/eller aggressiva av det tror jag även handlar mycket om hur barnet är som person. Alla är olika och reagerar på olika sätt. Jämför jag mina två grabbar (7 och 4) så har de helt olika tillvägagångssätt när saker inte går som de vill och det är precis likadant utanför spelens värld. Olika individer helt enkelt och verkligen inte bara p.ga åldersskillnaden som de reagerar på olika sätt.

Medlem

Har inga barn än och det är svårt att sia om hur eller vad jag kommer göra när jag har barn.

Jag är född 94 och då och då så ritade i paint på pappas dator från att jag var 3 år. Senare var vi sena med spelkonsol i hemmet, så fortsatte under begränsad skärmtid framför datorn. Var nog mest bilspel då.

Kommer nog försöka ha en liknande approach.
Tidigt men begränsat, i den mån det går.


In memory of the greatest farmer!

Medlem
Skrivet av theBoosing:

Tänkte svara Majk något liknande men du tog orden ur munnen på mig Exakt såhär är det, dottern fyllde precis 6 år och vi försöker självklart begränsa skärmtid, men ungen är redan så sjukt jävla smart. När en annan var 6 bast (82a) sög man ju nästan på fötterna fortfarande även då.

Reagerade på "tillbringa så mycket tid det går med mina barn" När jag var barn var det kompisarna jag ville tillbringa tid med. Föräldrar skall vara föräldrar, inte lek kamrater.
Mossan o fassan stod för trygghet, mat och kärlek, inte lek.

Medlem

Tycker inte att det riktigt finns någon lägsta ålder. Så fort intresset finns så tycker jag att de gott kan få spela. Det började väl lite smått i 3-års åldern för båda, i mitt sällskap. Nu är de 5 och 7 och spelar själva med varandra. Framför allt är det Lego-spel och Rush (Disney Pixar) de spelar.

Medlem

Har fyra barn 5-11 år gamla. Alla spelar olika mycket och på olika plattformar som iPad, PC och Playstation.
Spelar allt från Lego, minecraft till fortnite och racingspel.
Alla började väl i 3-4 års åldern och vi har inga spelbegränsningar då alla är bra på att stänga av efter en stund och leka, pyssla och busa istället.
Väldigt sällan vi aktivt behöver bestämma en paus utan dom väljer att gå ut och leka eller liknande.

Medlem

Min dotter är 2 och tycker det är kul att spela lek och lär spel ibland på mobilen. Märker dock att det är nödvändigt med begränsningar för hon fastnar väldigt lätt.

Köpte ett brädspel till henne i present som jag tycker är roligt att spela med henne. Tycker det är bättre att göra saker tillsammans, sen är det ju så klart det inte alltid går. Särskilt nu när man gått och fått en till unge.

Som tur är är dottern väldigt förtjust i att vara ute och väljer alltid att gå ut och leka framför tv eller mobil.

Ser jättemycket fram emot när barnen blir lite äldre och man har någon att dela sin hobby med men det får ju aldrig göra skada.

Medlem

Introducerade spel till min dotter när hon var 4-5 år, på ett ungefär. Lät henne köra runt i Burnout Paradise och krocka med bilar, vilket hon tyckte var fantastiskt roligt. Numera spelar hon istället Minecraft, Sims 4, Roblox, Star Stable Online och dylikt.

Hon spelar kanske högst en timme åt gången, så aldrig så att jag behöver säga åt henne att göra annat. Hon sköter sig i övrigt också, så ser inget behov i att sätta något sådant på plats.

eld
Medlem
Skrivet av gorbatjov:

För mycket skärmtid är ju självklart inte bra men att barn blir rastlösa och/eller aggressiva av det tror jag även handlar mycket om hur barnet är som person. Alla är olika och reagerar på olika sätt. Jämför jag mina två grabbar (7 och 4) så har de helt olika tillvägagångssätt när saker inte går som de vill och det är precis likadant utanför spelens värld. Olika individer helt enkelt och verkligen inte bara p.ga åldersskillnaden som de reagerar på olika sätt.

Yep, samma här med två i samma ålder, de har har helt olika humör baserat på personlighet även om de har exakt lika mycket skärmtid.

För mig så är skärmtiden inget problem då mycket annat är precis lika roligt som att sitta framför datorn.

Det blir väl senare ålder när de helt tröttnar på att gå ut och leka som jag blir orolig, men det har nog mer med annat att göra än att skärmtiden skulle vara farlig. Detta efter mina egna erfarenheter som barn.

En positiv sak med deras datortid är hur snabbt de snappar upp både svenska och engelska.

Medlem

Vår grabb har fått spela pedagogiska spel på mobilen, och då sitter vi med. Det är t,ex hur djur låter, enklare rim i ramsor, matcha figurer osv, och vi har sagt att så länge han lyssnar och sköter sig, stänger av när vi säger till osv, så får han spela en kort stund på dagen.
Vi introducerade det i somras när han var ca 2 1/2 år. Han har lärt sig massvis och sköter sig exemplariskt Har även provat några spel i Dreams där man ska styra sin imp och poppa ballonger, jag blev riktigt imponerad att han klarade sånt såpass bra
Kan väl tycka att det var lite tidigt med spel när han är såpass ung men men, det handlar om 30 min om dagen kanske

Medlem

Här är är det Nintendo Switch ( innan dess gamla Wii ), tror grabben började testa vid 4-5år ( är 6 nu ) . Dotter som snart är 4 hänger på och har börjat lära sig spela Super Mario Party.

Medlem

Min dotter är strax över 2. Än så länge spelar hon Bolibompa spel på paddan och har testat exempelvis Astros Playroom på PS5 samt lite flygsimulatorer på PC. Bolibompa spelar hon medan PS samt PC tycker hon är kul för då får hon göra samma som mig. Funderat på att introducera 3DS för henne snart.

Medlem

Tack för alla svar

Det uppskattas!

Medlem

Jag tänker att intresset får komma när det själv infinner sig. Om det gör det. När jag själv var liten var vi väldigt tidiga med hemdator, konsol och internetuppkoppling och jag hade även kompisar som var intresserade av spel. Spel blev då tidigt en väldigt naturlig del av uppväxten. Både för nöje men kanske framförallt för lärandet.

Innan jag själv skaffade barn så tänkte jag likt många andra tror jag. Ingen skärmtid, det ska lagas egen mat från grunden jämt, aldrig godis. Det ska vara tydliga gränser som absolut inte kommer att rubbas osv. Jag ska nog vara ärlig att säga att man gör allt detta men det blir också annorlunda. Det är naturligtvis viktigt med gränser och att man är konsekvent men som tidigare sagt så ska man vara beredd på att tänja på det ibland. I många fall handlar det bara om att få ihop vardagen.

Hade jag fört en diskussion med mig själv några år tillbaka i tiden så hade jag bett mig att vara betydligt mer ödmjuk inför föräldern som kommer in i matbutiken, med sitt barn sittandes och tittandes på telefonen. Vi lever i ett helt annat samhälle med helt andra krav på prestation och tillgänglighet - bara jämfört med några år tillbaka.

Och, vad det gäller just skärmtid men även allt annat egentligen så tror jag på sunt förnuft som ledord. Jag tror sällan på att slaviskt följa det alldeles för många riktlinjer som finns. Det skapar en onödig stress och press om att man ska vara den perfekta föräldern i alla lägen. Det är man inte. Jag blev då inte knäpp för det i alla fall!

Medlem

Dottern började spela när hon var 6 år gammal och då mest för att hon själv började bli intresserad. Med två spelande föräldrar så har vi mer fokus på vad hon spelar än när hon började. Det finns en uppsjö av kassa spel riktade mot barn, mestadels på mobilen, som man kan vara utan.


"It is by caffeine alone I set my mind in motion. It is by the beans of Java that thoughts acquire speed, the hands acquire shakes, the shakes become a warning. It is by caffeine alone I set my mind in motion."

Medlem

Desto mer de spelar desto mindre behöver jag umgås med skiten

Medlem

Jag kommer vara väldigt glad om jag får barn i framtiden som aldrig intresserar sig för spel. Visst, det är kul att spela, men mängden tid som man investerar i spelandet utan att riktigt få något tillbaka på lång sikt är enligt mig rätt sjuk om man tar ett steg tillbaka och är lite ärlig mot sig själv.

Jag hör alltid vuxna som spelar mycket "försvara" sitt spelande med att "jag tittar inte på idiot-tv i alla fall". Men det biir ju lite av en falsk jämförelse. Innerst inne så vet vi ju att det finns annat att lägga tiden på än att sitta och glo på en skärm.

Medlem
Skrivet av N0S4A2:

Visst, det är kul att spela, men mängden tid som man investerar i spelandet utan att riktigt få något tillbaka på lång sikt är enligt mig rätt sjuk om man tar ett steg tillbaka och är lite ärlig mot sig själv.

Men i ärlighetens namn, vad vore livet utan underhållning? Bra jävla tråkigt om du frågar mig. Man behöver ju faktiskt inte alltid vara så extremt produktiv och göra något vettigt precis hela tiden.
Jag tror många hade mått bättre av att tänka så, kanske även du:).

Medlem
Skrivet av gorbatjov:

Men i ärlighetens namn, vad vore livet utan underhållning? Bra jävla tråkigt om du frågar mig. Man behöver ju faktiskt inte alltid vara så extremt produktiv och göra något vettigt precis hela tiden.
Jag tror många hade mått bättre av att tänka så, kanske även du:).

Återigen, en falsk bild av verkligheten som målas upp.

Som att det bara finns två alternativ. Antingen är man hetsig produktivitetsjunkie eller så spelar man.

Bestämde mig själv t.ex. på att byta ut en del av mitt spelande mot gym och har numera en fysik som en grekisk gud. Har fortfarande kul med serier, filmer, musik osv. Inget av det suger lika mycket tid som spel.

Medlem

Här hemma började dom relativt små, 4ish år. Dom gillar bägge att spela fortfarande, största fyller 10 och yngsta fyller 6.

Vi har regler vi håller oss till. Spelande på vardagar är ytterst begränsad. Läxor ska vara gjorda och dom ska ha hjälpt till att städa eller liknande hemma. Finns inte läxor så ska en bok eller liknande ha lästs. På helger får dom spela lite mer, men vi sätter tid till familjetid då vi gör saker ihop också.

Annars så begränsar jag mer beroende på vad dom spelar eller vad dom gör. Spelar dom och är sociala med vänner i roblox eller fortnite eller vad det nu är så låter jag dom spela något längre, men om dom bara sitter o spelar ensamma en längre tid eller om dom tappar humöret så är det dags för en paus och att göra något annat.

Det är bekvämt men samtidigt så försöker jag inte bara släppa dom fria utan försöka ha koll, prata om det. Dom har sporter osv så dom rör sig också.

Annars har jag alltid tyckt Penny Arcade haft rätt sunda tankar med speltid och föräldraskap

I spoke at our PGA about games

Medlem

Min grabb på 3år har nästan alltid vart med på allt vi gör här hemma vi har aldrig begränsat oss för att vi skaffade barn, vi skruvar bil, går i skogen, lagar mat, snickrar, han hjälper frugan i stallet, rider, lagar mat, sitter med i traktorn och spelar spel med mig osv.
Vissa saker tar lite längre tid bara, är förvånansvärt lite saker han inte vill vara med på och ibland sådant utav säkerhetsskäl som han inte får vara med på. Jag ser verkligen ingen problem med att barn får sitta med tv-spel, datorer och surfplattor så länge man fyller deras liv med annat också. Som 1.5-2åring fram tills ganska nyligen brukade han sitta bredvid i soffan när jag spelade NHL, fifa, bilspel eller liknande med en egen handkontroll som inte var igång, nu går det inte att lura honom längre utan han får styra själv.
Köra traktor i Farming simulator är en favorit men han behöver lite hjälp med att inte köra in i allt.
Funderar på om jag ska damma av mitt gamla NES för att gå till de lite mer simpla gällande handkontroller.
Har alltid tyckt att de skulle vara en kul ide att få börja med NES, för att sedan fortsätta med SNES/Sega 16-bit, N64 och sedan får det bli ett liten hopp till wii/ps3 för har ingen utav konsolerna där i mellan.
Funderar även på att installera Windows 98 eller XP i Virutalbox för att kunna få igång de gamla Mulle Meck och Pettson & Findus spelen när han blir lite äldre.

Medlem
Skrivet av N0S4A2:

Jag kommer vara väldigt glad om jag får barn i framtiden som aldrig intresserar sig för spel. Visst, det är kul att spela, men mängden tid som man investerar i spelandet utan att riktigt få något tillbaka på lång sikt är enligt mig rätt sjuk om man tar ett steg tillbaka och är lite ärlig mot sig själv.

Jag hör alltid vuxna som spelar mycket "försvara" sitt spelande med att "jag tittar inte på idiot-tv i alla fall". Men det biir ju lite av en falsk jämförelse. Innerst inne så vet vi ju att det finns annat att lägga tiden på än att sitta och glo på en skärm.

Skrivet av N0S4A2:

Återigen, en falsk bild av verkligheten som målas upp.

Som att det bara finns två alternativ. Antingen är man hetsig produktivitetsjunkie eller så spelar man.

Bestämde mig själv t.ex. på att byta ut en del av mitt spelande mot gym och har numera en fysik som en grekisk gud. Har fortfarande kul med serier, filmer, musik osv. Inget av det suger lika mycket tid som spel.

Jag försöker absolut inte måla upp någon falsk bild. Egentligen så är väl det enda jag menar att man inte ska behöva blanda in en massa skuldkänslor för att man tillåter sig själv att nyttja underhållning i några timmar. Man kan ju inte gå runt och tänka att oj det här ger mig ingenting i längden för så är det i regel med all underhållning.
Sen spelar det ju självklart roll hur man definierar att "spela" också och är helt med dig om det är extremt mycket tid varje dag du menar.

I slutändan är det dock ändå upp till en själv och alla gör precis vad de vill men sin egna tid.

Applåder till din gudalika kropp btw^^.

Medlem

4 som yngst, kör på mini. Min senaste 4-åring testa förra helgen och spela sonic 2.

Medlem
Skrivet av Fatmajk:

Jag kommer dra ut på det så länge som möjligt när jag får barn. Det samma gäller mobiler. Barn blir sjukt rastlösa och ibland aggresiva av skärmtid i för unga åldrar.

Själv började jag lira hos polaren runt 8-10 års ålder. Jag fick min gameboy color när jag var typ 10år, min första mobil (nokia 3310) när jag var 12. Innan dess var det lego som gällde, pjätt på lekplatsen eller så spelade man fotboll på gården. Jag är född 1991 kan jag tillägga, inte på 50-talet. Samma kommer gälla mina barn oavsett hur mycket de skriker och frågar efter det. Det är föräldrarna som bestämmer och lägger grunden för sina barns framtid. Jag tror på att om man spenderar mycket tid med sina barn så får man tillbaka det i form av kärlek, även i framtiden. Det finns ingen skärm på jorden som kan ersätta den tiden.

Men många föräldrar viker undan för lätt och "pallar inte tjatet", så då åker mobilen eller paddan fram. Det kommer inte hända i mitt hus kan jag säga.

Hehe återkom gärna med dina erfarenheter när du faktiskt har ett barn eller två min gode vän Uppskattar tanken här dock men vissa av ens förutfattade meningar får man lägga åt sidan när man går live så att säga.

Medlem

Introducera idrott före spel

Medlem
Skrivet av Brutulv:

Hehe återkom gärna med dina erfarenheter när du faktiskt har ett barn eller två min gode vän Uppskattar tanken här dock men vissa av ens förutfattade meningar får man lägga åt sidan när man går live så att säga.

Det där som du skriver nu är något som jag upplever att föräldrar säger till sig själva för att ge sig själva lite frihet från ansvar. Det har liksom blivit en sanning för många att "när man får barn så är det så mycket mer krävande än vad man ens kunde ana så man bara MÅSTE lägga sina principer åt sidan".

Nej, det som hände var att ni inte orkade hålla fast vid dem. Inget fel med det, men låt oss vara äriiga.

Det är som när föräldrar som låter sig förfalla fysiskt säger "ojoj, vänta tills ni får barn vetni! Då blir det svårt!" Men samtidigt ignorerar att det finns hur många vältränade föräldrar som helst.

Medlem

Vi kör skärmtid mot skärmtid. Älsta dottern på 6 år fick ett Nintendo ds i jul och hon tycker det är jätteroligt, men hon får välja på att antingen spela på den eller se på tv under den timmen (max 1h, 2 ggr om dagen skärmtid) för jag tror inte tv:n gör ungen mindre skada. Men givetvis är den bästa utvecklingen för barnen när man samtalar och leker med dom utan dator i den åldern såsom att ta sej ut i skogen och fika osv. Detta betyde givetvis inte att dom inte ska bli exponerade alls för datorn, men att lära sej sköta en mus och tangentbord via peka och klicka spel är nog inte fel då de bland annat lär sej tidigt att använda mus och tangentbord. När jag gick i 9:an -94 hade vi maskinskriftsutbildning så att vi skulle bli snabba på att skriva på tangentbordet. Att få denna "gåva" gratis innan dom skall börja lämna in skolarbeten som skall vara renskriva på datorn kan väl ändå inte vara fel?

På tal om solen och vara ute:

https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://w...

Med andra ord behöver vi solen och dess vitamin, men det betyder ju inte att vi inte skall bli exponerade alls för skärmen. Man kan ju alltid ta med datorn ut? Pokemon go är ju ett bra exempel på det, men att ha aktiviteter som betyder att du inte enbart har fokus på barnens syn på korta avstånd är också viktiga för ögonens välmående. Jag tror inte det finns föräldrar som vill att ens barn ska få glasögon tidigt om dom inte behöver det utöver generiska anledningar.

It's not a lake, it's an ocean

Jag försökte med vår äldste son redan när han var två. Hen lekte lite med Gamepaden till Wii U, men kunde ju inte spela. Nu är han tre och ett halvt och spelar faktiskt enklare Paw Patrol-spel på min Xbox One. Det går rätt bra, även om han behöver lite tips och hjälp emellanåt.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem
Skrivet av N0S4A2:

Det där som du skriver nu är något som jag upplever att föräldrar säger till sig själva för att ge sig själva lite frihet från ansvar. Det har liksom blivit en sanning för många att "när man får barn så är det så mycket mer krävande än vad man ens kunde ana så man bara MÅSTE lägga sina principer åt sidan".
år barn vetni! Då blir det svårt!" Men samtidigt ignorerar att det finns hur många vältränade föräldrar som helst.

Folk som saknar egna barn talar om barnuppfostran som oskulder talar om sex. Okunnigt och entusiastiskt.


"It is by caffeine alone I set my mind in motion. It is by the beans of Java that thoughts acquire speed, the hands acquire shakes, the shakes become a warning. It is by caffeine alone I set my mind in motion."

Medlem
Skrivet av Ravenknight:

Folk som saknar egna barn talar om barnuppfostran som oskulder talar om sex. Okunnigt och entusiastiskt.

Jag förstår att det är skönt att tänka så om man är en lat förälder.

Alltså, folk är sjukt lata. Typ 50% av männen i Sverige är överviktiga. 50% av befolkningen i Sverige har "hälsofarligt" dålig kondition. Vore det inte märkligt om folk blev extremt disciplinerade av att få barn?

Skärpning.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Ravenknight:

Folk som saknar egna barn talar om barnuppfostran som oskulder talar om sex. Okunnigt och entusiastiskt.

Jag hade också väldigt starka åsikter om barn och barnuppfostran innan jag själv blev förälder. Nu är jag betydligt mer förstående och tolerant eftersom jag vet att skrikande barn på bussen inte nödvändigtvis har med bristande föräldraskap att göra. Jag är heller inte lika dömande när jag ser en förälder ge ett mindre barn sin mobil på ett kafé. Det kan ju faktiskt vara den enda stund på hela dagen som föräldern får en liten stund för sig själv att pusta ut. Som föräldraledig med en ettåring och en treåing som bara får gå 15 tim/v i förskolan vet jag hur värdefull den där korta lilla stunden kan vara.

När det gäller spel måste det ju inte vara antingen eller, vilket jag lätt kan få intrycket av när jag läser i tråden. Bara för att jag introducerat vår tre och ett halvtåring för TV-spel betyder det ju inte att han får sitta och spela timmar i sträck. Eller ens varje dag. Det kanske blir två gånger i veckan á 30 minuter. Övrig tid är han på förskolan, vi är ute i lekparken, eller hemma på tomten och bygger snögubbar eller i rummet och leker med hans leksaker, lägger pussel, åker rutschkanan vi har i vardagsrummet osv. Det ena utesluter verkligen inte det andra.

Det finns ett väldigt stigma runt spel som jag önskar komma bort från. Inget är bra i för stora mängder, allt kan missbrukas och vara skadligt i för stora doser. Med detta sagt gjorde jag och frun misstaget att plocka fram paddan när sonen var mindre då vi märkte att det hjälpte honom att få i sig mellisen/lunchen bättre. Big mistake. Han blev snart som en zombie och det fick motsatt effekt. Vi fick plocka bort den och den läxan har vi lärt oss med andra barnet.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

123
Skriv svar