20+ timmar in i Last of Us 2

Medlem
Skrivet av lars_kongo:

Är kanske så att de som inte har några jättestarka band till första spelet och dess karaktärer, mer uppskattar den "modiga" och annorlunda berättelsen i del 2.
Själv har jag starka band till ettan och jag ogillar i princip hela storyn i 2:an, MEN jag tycker ändå att spelet är bra för dess tekniska kvaliteter och det finns ju ändå nått i storyn som gör att man inte vill sluta spela och se hur det slutar.

Egentligen vill jag inte ställa dem mot varandra då jag ser de två som en helhet.

Jag älskar verkligen första spelet, men tvåan har gjort än större avtryck hos mig.

Geeks Gaming
Skrivet av Constantine:

Misstolka inte, jag tycker inte karaktärerna i sig var något fel på, älskade ellie o dina. Det som stör mig är att det tydligt varit medvetna val i design fasen, woke alltså.

Ni som inte förstår detta: 1. Jag tvekar starkt på eran intellektuella nivå eller 2. Ni stödjer och följer denna agenda.
Som någon sa; "jag ser inga sånna kopplingar" eller att "den som letar efter något hittar det" liksom kom igen, ni är väl fan alla här vuxna människor, kan vi sluta låtsas som att en spade inte är en spade. Återigen jag sitter inte och irreterad över att man spelar en lebb, jag är inte dum i huvudet. Mitt problem är att det blev så överdrivet när varenda minioritet ska representeras och det blir överdrivet. Det både speglas och speglar det vardagliga livet. Tycker ni världen är bra som den är idag? I så fall, aa då behöver vi inte diskutera mer.

Tycker vi världen är bra som den är idag? Där är mycket fel på världen idag men jag hänger inte med på vad det har med spelet att göra.
Här får du nog förtydliga lite vad du menar.

Är spelet perfekt? Absolut inte. Jag kan tycka att storytellingtekniken haltar bitvis och att det bland känns som pacingen är lite forcerad.

Jag kanske är välsignad med en lägre intellektuell nivå som gör att jag kan njuta av en berättelse oavset vilket kön, sexualitet, hudfärg eller religion en karaktär i ett spel har och dum som jag är så ger det mig antagligen förmågan att känna medkänslor gentemot människor oavsett deras kön, sexualitet, hudfärg eller religion. Jag vet, det är en ovana.......

Stödjer jag ”agendan” att varje människa är lika mycket värd oavsett hur de ser ut eller hur de identifierar sig?
Absolut!

Så jag är nog en av dessa märkliga människor som anser att världen hade varit ett mycket bättre ställe att vara på om vi var lite mer toleranta och vänliga mot människor som inte är lika oss själva och såg värdet i alla sorters människor.

Konstigt, eller hur? 🤔

Medlem
Skrivet av Sillgam:

Vad är det för fel med att spelutvecklare gör ett aktivt val att inkludera fler typer av människor i deras spel?

Inget fel, förutom när det görs så klumpigt och påklistrat som i detta fallet att det blir uppenbar agenda av det. Då blir det bara irriterande. Men det är spelets minsta problem. Långt värre är att man visar så dålig respekt för karaktärer som var omtyckta från ettan bara för chock-effektens skull. Dessutom byter ut karaktärer i trailern för spelet mot Joel, när det visade sig vara någon helt annan. Spelet marknadsfördes som nått helt annat än det man fick.

Medlem
Skrivet av Sillgam:

Vad är det för fel med att spelutvecklare gör ett aktivt val att inkludera fler typer av människor i deras spel?

Egentligen inte, men lars_kongo gav bra svar på problematiken kring det.

Medlem

Verkligen ett mästerligt spel i mitt tycke. Den enda delen jag egentligen tyckte var tråkig både gameplaymässigt och omgivningsmässigt om man nu kan kalla det för det var Santa Barbara-delen, den hade jag gärna sett att de skippat helt, förutom fighten i slutet då.

Skrivet av bogani:

Japp, jag gillar att det är mycket tid att bara traska runt och leta saker. Många verkar tycka att det är dålig pacing men för egen del blir det en härlig variation. Själv hade jag till och med uppskattat en 'hold to walk' funktion så jag slipper balansera spaken för att inte springa

Tycker precis som du. Var verkligen i de lugna partierna jag njöt som mest.
Musikaffären och Take on me covern fick mig att lyssna sönder låten på Youtube i flera veckor efter jag klarar spelet. Ofta med en tår i ögat <3.

Skrivet av Constantine:

Misstolka inte, jag tycker inte karaktärerna i sig var något fel på, älskade ellie o dina. Det som stör mig är att det tydligt varit medvetna val i design fasen, woke alltså.

Ni som inte förstår detta: 1. Jag tvekar starkt på eran intellektuella nivå eller 2. Ni stödjer och följer denna agenda.
Som någon sa; "jag ser inga sånna kopplingar" eller att "den som letar efter något hittar det" liksom kom igen, ni är väl fan alla här vuxna människor, kan vi sluta låtsas som att en spade inte är en spade. Återigen jag sitter inte och irreterad över att man spelar en lebb, jag är inte dum i huvudet. Mitt problem är att det blev så överdrivet när varenda minioritet ska representeras och det blir överdrivet. Det både speglas och speglar det vardagliga livet. Tycker ni världen är bra som den är idag? I så fall, aa då behöver vi inte diskutera mer.

Jag förstår personligen inte varför det för vissa är ett problem att så många olika "människor" skildras i berättelsen. Är det så fruktansvärt otroligt att det aldrig hade kunnat hända i verkligheten?

Skrivet av lars_kongo:

att man visar så dålig respekt för karaktärer som var omtyckta från ettan bara för chock-effektens skull.

Jag älskar Joel som karaktär men hans öde hade lika gärna kunnat utspelats i mitten på första spelet sån tur som han haft. Jag tycker bara det hela gav en extra dimension till känslan av att alla bara är människor och att ingen är odödlig. Sen tror jag även det hade blivit för likt ettan om Joel och Ellie skulle ut på turné en andra gång.

Chefredaktör

Skärpning hörni. Det här var min genomspelningstråd. Jag köper fullt ut att alla inte älskade spelet men tagga ner, det måste gå att diskutera utan att vara otrevliga mot varandra.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Chefredaktör
Skrivet av bogani:

Just där och då ville jag. Men jag hade nog ogillat det mer och mer i efterhand. Hade känts lite som en cop out. Ellie's hämndbegär är ju som sagt en mental sjukdom vid det laget. Jag vet att många ogillar att hon låter Abby leva i slutet, men det var ju första gången hon faktiskt har allt i sina egna händer. Första gången hon själv kan påverka utgången.

Så, ska jag tolka det som att du tycker bättre om Part 2 än första? 🙂

Hm, ja det gör jag nog med lite distans till båda.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Medlem

Då är frågan, vilken dinosaurie satte du hatten på? ^^

Chefredaktör
Skrivet av gorbatjov:

Då är frågan, vilken dinosaurie satte du hatten på? ^^

Alla!


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

FM-guru

Mina problem med TLOU 2 hade inget med den illaluktande "politiska diskussionen" att göra. Bristfälligheterna i manus är för mig på betydligt mer grundläggande punkter.

För mig är Ellie omöjlig att gilla. En massmördare befriad från allt vad samvete och självinsikt heter som radar upp felbeslut från början till slut. Må så vara att hon emellanåt ska må dåligt i någon mellansekvens efter mord nr. 987248 i ordningen - när mellansekvensen är slut är allt glömt och vi återgår till mördandet igen. Därtill med noll och ingen karaktärsutveckling fram till spelets absoluta klimax där hon efter att ha vadat genom blodet av (bland andra) Seattles samtliga överlevare och nu är en hårsmån från att fullborda sin hämnd plötsligt nås av insikten att hon varit fel ute. Wow.

Varför vi tvingas spela så fruktansvärt länge som spelets deuteragonist begrep jag inte heller. Femton (ish) timmars spelande för att nå ett klimax vi redan har sett. Tack för den, Neill. Att Abby inte bara var en ond skurk som behövde dödas förstod vi långt, långt innan vi spatserat genom hennes egna fillerfyllda "nå grejen i horisonten"-del. Att hennes personliga utveckling bestod av att hon insåg att även folket hon utan eftertanke massmördat i X antal år inbegrep människor är i mina ögon inte heller ett exempel på fantastiskt berättande. Ej heller att denna insikt kom efter att de bokstavligen talat räddat hennes liv.

Jag gillade inte någon, jag sympatiserade inte med någon och därför brydde jag mig heller inte om någon.

För att vara ett spel som sägs handla om gråskalor så är det ofantligt svart och vitt både vad gäller berättarteknik och budskap. "Heavy-handed" är en underdrift.

/rant

Med det sagt fanns det andra saker jag gillade. Nivådesignens detaljrikedom liksom det rent visuella var fantastiskt. Gameplayet må vara väldigt konventionellt, men det är synnerligen välpolerat och i kombination med animationer, grafik och tidigare nämnda nivådesign så innebar det även att det var kul - tyckte jag. Så pass att jag gått tillbaka till spelet bara för att panga. När man väl fått upp ångan är det förbaskat bra flyt och nerv i striderna, i alla fall på Hard (Survivor och Grounded handlar mer om riskminimering, vilket inte är lika skoj), samtidigt som det har den lite mer realistiska undertonen jag gillar. Få spel matchar TLOU 2 i det avseendet. Är även därför jag till syvende och sist gillar spelet, trots att jag inte skulle rekommendera manuset som annat än dasspapper.

Medlem
Skrivet av Sisyr:

Mina problem med TLOU 2 hade inget med den illaluktande "politiska diskussionen" att göra. Bristfälligheterna i manus är för mig på betydligt mer grundläggande punkter.

För mig är Ellie omöjlig att gilla. En massmördare befriad från allt vad samvete och självinsikt heter som radar upp felbeslut från början till slut. Må så vara att hon emellanåt ska må dåligt i någon mellansekvens efter mord nr. 987248 i ordningen - när mellansekvensen är slut är allt glömt och vi återgår till mördandet igen. Därtill med noll och ingen karaktärsutveckling fram till spelets absoluta klimax där hon efter att ha vadat genom blodet av (bland andra) Seattles samtliga överlevare och nu är en hårsmån från att fullborda sin hämnd plötsligt nås av insikten att hon varit fel ute. Wow.

Varför vi tvingas spela så fruktansvärt länge som spelets deuteragonist begrep jag inte heller. Femton (ish) timmars spelande för att nå ett klimax vi redan har sett. Tack för den, Neill. Att Abby inte bara var en ond skurk som behövde dödas förstod vi långt, långt innan vi spatserat genom hennes egna fillerfyllda "nå grejen i horisonten"-del. Att hennes personliga utveckling bestod av att hon insåg att även folket hon utan eftertanke massmördat i X antal år inbegrep människor är i mina ögon inte heller ett exempel på fantastiskt berättande. Ej heller att denna insikt kom efter att de bokstavligen talat räddat hennes liv.

Jag gillade inte någon, jag sympatiserade inte med någon och därför brydde jag mig heller inte om någon.

För att vara ett spel som sägs handla om gråskalor så är det ofantligt svart och vitt både vad gäller berättarteknik och budskap. "Heavy-handed" är en underdrift.

/rant

Med det sagt fanns det andra saker jag gillade. Nivådesignens detaljrikedom liksom det rent visuella var fantastiskt. Gameplayet må vara väldigt konventionellt, men det är synnerligen välpolerat och i kombination med animationer, grafik och tidigare nämnda nivådesign så innebar det även att det var kul - tyckte jag. Så pass att jag gått tillbaka till spelet bara för att panga. När man väl fått upp ångan är det förbaskat bra flyt och nerv i striderna, i alla fall på Hard (Survivor och Grounded handlar mer om riskminimering, vilket inte är lika skoj), samtidigt som det har den lite mer realistiska undertonen jag gillar. Få spel matchar TLOU 2 i det avseendet. Är även därför jag till syvende och sist gillar spelet, trots att jag inte skulle rekommendera manuset som annat än dasspapper.

En polerad bajskorv helt enkelt

Medlem
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Fanns en med skägg också Om man gillar trophys 👍

Chefredaktör
Skrivet av Sisyr:

Mina problem med TLOU 2 hade inget med den illaluktande "politiska diskussionen" att göra. Bristfälligheterna i manus är för mig på betydligt mer grundläggande punkter.

För mig är Ellie omöjlig att gilla. En massmördare befriad från allt vad samvete och självinsikt heter som radar upp felbeslut från början till slut. Må så vara att hon emellanåt ska må dåligt i någon mellansekvens efter mord nr. 987248 i ordningen - när mellansekvensen är slut är allt glömt och vi återgår till mördandet igen. Därtill med noll och ingen karaktärsutveckling fram till spelets absoluta klimax där hon efter att ha vadat genom blodet av (bland andra) Seattles samtliga överlevare och nu är en hårsmån från att fullborda sin hämnd plötsligt nås av insikten att hon varit fel ute. Wow.

Varför vi tvingas spela så fruktansvärt länge som spelets deuteragonist begrep jag inte heller. Femton (ish) timmars spelande för att nå ett klimax vi redan har sett. Tack för den, Neill. Att Abby inte bara var en ond skurk som behövde dödas förstod vi långt, långt innan vi spatserat genom hennes egna fillerfyllda "nå grejen i horisonten"-del. Att hennes personliga utveckling bestod av att hon insåg att även folket hon utan eftertanke massmördat i X antal år inbegrep människor är i mina ögon inte heller ett exempel på fantastiskt berättande. Ej heller att denna insikt kom efter att de bokstavligen talat räddat hennes liv.

Jag gillade inte någon, jag sympatiserade inte med någon och därför brydde jag mig heller inte om någon.

För att vara ett spel som sägs handla om gråskalor så är det ofantligt svart och vitt både vad gäller berättarteknik och budskap. "Heavy-handed" är en underdrift.

/rant

Med det sagt fanns det andra saker jag gillade. Nivådesignens detaljrikedom liksom det rent visuella var fantastiskt. Gameplayet må vara väldigt konventionellt, men det är synnerligen välpolerat och i kombination med animationer, grafik och tidigare nämnda nivådesign så innebar det även att det var kul - tyckte jag. Så pass att jag gått tillbaka till spelet bara för att panga. När man väl fått upp ångan är det förbaskat bra flyt och nerv i striderna, i alla fall på Hard (Survivor och Grounded handlar mer om riskminimering, vilket inte är lika skoj), samtidigt som det har den lite mer realistiska undertonen jag gillar. Få spel matchar TLOU 2 i det avseendet. Är även därför jag till syvende och sist gillar spelet, trots att jag inte skulle rekommendera manuset som annat än dasspapper.

Jag är inte helt säker på att Naughty Dog ville att du skulle sympatisera med någon av huvudkaraktärerna, och det är vad folk kallar gråskalor.

Redemption-storyn är ganska väletablerad i andra medier men inte ofta i spel. Jag tycker också att styrkan med just det interaktiva i spel förstärker upplevelsen - det är ju jag som massmördat alla dessa människor och nu får jag spela bredvid dem i en parallell vinkel.

Jag tycker också det är intressant att även "huvudkaraktärers" död ofta är snabb och menlös. Jesse, Owen, osv. Pang boom, borta. Det hade nog aldrig funkat i tv/film.


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

FM-guru
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Jag är inte helt säker på att Naughty Dog ville att du skulle sympatisera med någon av huvudkaraktärerna, och det är vad folk kallar gråskalor.

Redemption-storyn är ganska väletablerad i andra medier men inte ofta i spel. Jag tycker också att styrkan med just det interaktiva i spel förstärker upplevelsen - det är ju jag som massmördat alla dessa människor och nu får jag spela bredvid dem i en parallell vinkel.

Men nog fasen är hämndtemat väletablerat i spel också?

Jag tycker också det är intressant att även "huvudkaraktärers" död ofta är snabb och menlös. Jesse, Owen, osv. Pang boom, borta. Det hade nog aldrig funkat i tv/film.

Rörande sympatisering - absolut, visst är det så. Men det är inget självändamål. Om jag inte känner med karaktärerna så behövs det något på andra sidan vågen för att jämna ut. Jag fann inget där.

Därtill är det i mina ögon ett svaghetstecken att inte förmå skriva karaktärer man sympatiserar med - även karaktärer som är svin. Bra berättande klarar av att skriva komplexa karaktärer som gör vedervärdiga saker men som spelaren/tittaren/läsaren likväl gillar. Inte nödvändigtvis som personer, men som karaktärer.

Vad gäller interaktionen håller jag inte med. Hade spelet haft någon som helst form av player agency så hade du haft en poäng (och då hade jag nog även tyckt annorlunda). Så är ju dock inte fallet; Ellie köttar duktigt oavsett hur spelaren agerar. Visst, man kan jobba livet ur sig för att döda så få som möjligt, men det är att kämpa mot speldesignen och den enda belöningen du får är frustration. I exempelvis (bra) rollspel är det förstås helt annorlunda, där resultaten faktiskt är en konsekvens av dina handlingar.

Att bikaraktärer dog ceremonilöst till höger och vänster utan pardon var faktiskt en av få manusrelaterade saker jag pekade ut som positivt i min medlemsrecension.

Blev något fel med din spoiler f.ö, har fixat i mitt citat men du får nog redigera ditt inlägg också!

Medlem
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Ja, eftersom jag verkligen inte var ett fan av kärn-gameplayet under första spelet, men ändå ville uppleva tvåan kändes det som helt rätt val.

Vet inte om jag håller med dig om att det är amatörmässigt, har svårt att på rak arm säga ett spel som vågat mer och levererat mer story än detta.

Det är ju dock inte berättelsen i sig eller dess teman som är amatörmässiga utan själva berättandet. Det finns otaliga scener i spelet som är totala nödlösningar för att få berättelsen att gå ihop. Så många snabba cuts, karaktärer som dyker upp från ingenstans för att rädda någon i sista sekund och framför allt karaktärer som i viss stunder helt agerar utanför karaktärens egen logik. Ser framför mig hur de satt i regissörsrummet och försökte få ihop alla dessa löst sammansatta delar till en helhet, hur de gång på gång kastade om ordningen osv. slutsatsen är att de inte var byxade nog att berätta det som de ville berätta inom den ram de satt för sig själva i och med världen och de valda karaktärerna.

FM-guru
Skrivet av Tobhah:

Det är ju dock inte berättelsen i sig eller dess teman som är amatörmässiga utan själva berättandet. Det finns otaliga scener i spelet som är totala nödlösningar för att få berättelsen att gå ihop. Så många snabba cuts, karaktärer som dyker upp från ingenstans för att rädda någon i sista sekund och framför allt karaktärer som i viss stunder helt agerar utanför karaktärens egen logik. Ser framför mig hur de satt i regissörsrummet och försökte få ihop alla dessa löst sammansatta delar till en helhet, hur de gång på gång kastade om ordningen osv. slutsatsen är att de inte var byxade nog att berätta det som de ville berätta inom den ram de satt för sig själva i och med världen och de valda karaktärerna.

Instämmer! Jag satt som Jakob Eklund i varenda (nåväl, bildligen talat) mellansekvens. Suspension of disbelief är en grej, men jag tyckte det blev för mycket av den varan i TLOU 2. Fanns många konstigheter vad gäller både kontinuitet såväl som dialog och hela scener som bara kändes fel.

Nämnt just denna scen som exempel tidigare men nämner den gärna igen pga hur kategoriskt usel den är; Ellies och Dinas drömliv i huset. Jag var fullständigt övertygad om att det bokstavligen talat var en dröm pga hur klyschigt och surrealistiskt allt var. Satt bara och väntade på att Ellie skulle vakna upp och ligga halvdöd backstage där hon precis hade fajtats. Tänkte "nu vaknar hon" när hon hittade lammet i ladan, men icke då. Så småningom stapplade Tommy in i rutan, det började vevas om att fortsätta jakten och långsamt började jag begripa att manusförfattarna trodde att detta var något jag skulle köpa som verklighet. Jösses.

Medlem
Skrivet av Sisyr:

Instämmer! Jag satt som Jakob Eklund i varenda (nåväl, bildligen talat) mellansekvens. Suspension of disbelief är en grej, men jag tyckte det blev för mycket av den varan i TLOU 2. Fanns många konstigheter vad gäller både kontinuitet såväl som dialog och hela scener som bara kändes fel.

Nämnt just denna scen som exempel tidigare men nämner den gärna igen pga hur kategoriskt usel den är; Ellies och Dinas drömliv i huset. Jag var fullständigt övertygad om att det bokstavligen talat var en dröm pga hur klyschigt och surrealistiskt allt var. Satt bara och väntade på att Ellie skulle vakna upp och ligga halvdöd backstage där hon precis hade fajtats. Tänkte "nu vaknar hon" när hon hittade lammet i ladan, men icke då. Så småningom stapplade Tommy in i rutan, det började vevas om att fortsätta jakten och långsamt började jag begripa att manusförfattarna trodde att detta var något jag skulle köpa som verklighet. Jösses.

Dock led ju Ellie av ptsd, såg man även om man läste hennes journal i slutet.
Hon kunde varken äta, sova och knappt fungera som människa.
Därför blev det jakt igen då hon behövde ett slut.

när hon såg Joel med gitarr och kaffe i slutet istället för död så hade hon kommit över allt och därför hon inte dödade Abby.

FM-guru
Skrivet av Neverwild:

Dock led ju Ellie av ptsd, såg man även om man läste hennes journal i slutet.
Hon kunde varken äta, sova och knappt fungera som människa.
Därför blev det jakt igen då hon behövde ett slut.

när hon såg Joel med gitarr och kaffe i slutet istället för död så hade hon kommit över allt och därför hon inte dödade Abby.

Vet inte riktigt vad journalen har med mitt inlägg att göra? Dels är journalsidorna du beskriver något man först kan läsa senare i spelet, efter det jag pratade om. Om det hade varit möjligt att läsa det innan/i samband med scenen hade det ju därtill bara bidragit ännu mer till min föreställning om att det var en dröm när journalen så tydligt går emot allt annat som händer i scenen.

Eller misstolkade du mitt inlägg och trodde att det var hennes återupptagna jakt som jag ifrågasatte? I så fall: nej, tvärtom. Det var allt dessförinnan som fick mig att tro att scenen var en dröm.

Haha ja, det går väl inte att tolka det på något annat sätt. Plötsligt tar hon i spelets döende skede sina första stapplande steg mot karaktärsutveckling efter att ha fått en positiv flashback av Joel istället för en Vietnam-flashback. Mycket mer on-the-nose blir nog inte symbolik. Ett av många exempel på den tidigare nämnda lika ytliga som övertydliga berättarteknik hela narrativet drivs av. Nästan så man baxnar.

Medlem

Måste säga, då jag följt tråden ett tag, att jag är förbaskat sugen på att spela om spelet igen (varvade vid release). Förstår den ena och den andra kritiken, men subjektivt för mig var det här ett oerhört gripande spel som höll mig klistrad från start till slut (då ska nämnas att jag spelat om ettan tre-fyra gånger).

Det enda som håller mig tillbaka nu är förhoppningen, och inte helt orimliga, möjligheten till en PS5-patch/dedikerad PS5-version.

Smaken är som baken, men kan personligen tycka att spelet får för mycket kritik av fel anledningar. Ja, det kan upplevas som woke, men i sådana fall bör man bojkotta i princip all mainstreammedia idag och aldrig mer se en hollywood-film.

Anpassa er efter tiderna, finns en anledning till varför vi inte längre säger n****boll för tusan.

Skrivet av Neverwild:

Alla ni som hatar Abby för det hon gjorde.
Tänk er själva in i hennes situation.

De flesta hade nog inte torterat honom till döds, det är lite psykopat aktigt! Om jag hade velat hämnats, hade jag klippt honom med en sniper kula eller sprängt honom i luften. Eller alternativt ringt Tjock-Steffe i källaren och skickat honom på honom

Medlem
Skrivet av Espresso_Bengt:

De flesta hade nog inte torterat honom till döds, det är lite psykopat aktigt! Om jag hade velat hämnats, hade jag klippt honom med en sniper kula eller sprängt honom i luften. Eller alternativt ringt Tjock-Steffe i källaren och skickat honom på honom

Men du hade dödat honom vilket säger att du ändå håller med Abby.

Skrivet av Neverwild:

Men du hade dödat honom vilket säger att du ändå håller med Abby.

Om jag hade velat hämnats skrev jag 😁 Det är helt omöjligt att säga vad man skulle ha gjort i den frågan i hennes situation. Att hämnas är en förståelig reaktion så hon agerar inte konstigt på så sätt.

Medlem

Calle har redan spelat klart så stänger aviseringar på den här tråden men avslutar bara med några ord som jag vill få sagt om spelet, sen vill jag inte gnälla mer eftersom jag inte tillhör de som gnäller på att det är woke. MEN jag kan inte känna sympati för varken Abby eller Ellie, spelet känns så oerhört utdraget, minst dubbelt så långt för sitt eget bästa, jag förväntas sympatisera mer(?) med Abby trots att de är minst lika hämndlystna båda två (dessutom får ju hon sin closure, så lätt för henne att släppa ilskan till slut). Ellie är äldre och med ptsd, fylld av sorg och hat, men den tjej man älskat från början var som bortblåst, sen att det är ett medvetet val kan jag förstå och acceptera men det gör att jag tappar både lusten att spela och bry mig om karaktärerna. Kommer som sagt antagligen aldrig orka spela det igen, var ca första tredjedelen jag kunde ha kul med, sen blev det bara upprepningar, världshistoriens längsta cliffhanger medan man ska återspela storyn från annan synvinkel och utdraget som bara den, sista kapitlet ska vi inte ens tala om, hade längtat efter eftertexter i typ 8-10h redan då. Men återigen, otroligt spel rent tekniskt och jag är glad för er som gillar det så som jag gillar ettan och nu har jag nog sagt mina kritiska ord om spelet då jag inte står bakom skitstormen utvecklarna och röstskådisarna fått ta emot. Tack och hej.

Medlem

Så, jag spelade färdigt detta igår. Har undvikit spoilers rätt bra tror jag. Jag är väldigt nyfiken på vad det var med storyn som gjorde att så många fans blev förbannade? Att Joel blev dödad eller att man var tvungen att spela som hans mördare?

F.ö. är jag glad att spelet är över. Inte min grej riktigt. Upptäckt att jag föredrar open world. Men jag störde mig ändå på en del, tex uppgraderingar som man inte hann färdigt med utan är tvungen att spela om hela spelet för att uppgradera. Uppgraderingarna var dessutom tråkiga.

Skrivet av Andreas88:

Så, jag spelade färdigt detta igår. Har undvikit spoilers rätt bra tror jag. Jag är väldigt nyfiken på vad det var med storyn som gjorde att så många fans blev förbannade? Att Joel blev dödad eller att man var tvungen att spela som hans mördare?

F.ö. är jag glad att spelet är över. Inte min grej riktigt. Upptäckt att jag föredrar open world. Men jag störde mig ändå på en del, tex uppgraderingar som man inte hann färdigt med utan är tvungen att spela om hela spelet för att uppgradera. Uppgraderingarna var dessutom tråkiga.

Så du snackar om att du undvikt spoilers och sen så spoilar du rakt ut så själv 🤸


Meningen med livet är 42.
1+1=2.. 8-3+2= 7.. 3-3x6+2= -13.
If two wrongs don't make a right, try three.

Medlem
Skrivet av Snake Plissken:

Så du snackar om att du undvikt spoilers och sen så spoilar du rakt ut så själv 🤸

Haha! Sorry, men går man in på en tråd om detta spel räknar man väl med spoilers?

Skriv svar