Spel du älskat men nu dina känslor svalnat för

Medlem

Jag kräktes lite i munnen när jag drog hem PSN San Andreas och märkte hur hemska och utdaterade kontrollerna var (helt ospelbart med kontroller, spelades och älskades vid release på PC med mus/keyboard som sig bör). Mitt största problem med att återuppleva gamla spel, speciellt på konsol, är när kontrollerna inte har åldrats väl.

Försökte förövrigt spela igenom Ocarina of time för något år sedan på n64, slutade med att jag packade undan Nintendot inom timmen för att istället sträcka det på emulator med 360 dosa👌.

Medlem

Railroad Tycoon Deluxe, ett av mina absoluta toppspel genom tiderna!
Populous, Sim City Classic, Mega-Lo-Mania, är inte långt därefter!
Spelat via DOSbox nu några månader, och inser att spelet är precis så trasigt som recensenterna på Datormagazin sa när det släpptes, om inte värre
Tjänar du för mycket pengar, kraschar spelet eftersom det inte kan räkna så högt pga en bug. Så allt du slitit för blir istället minusresultat, du blir avskedad, och förlorar spelet...

Railroad:

Populous:

SimCity:

Mega-Lo-Mania:

Medlem

Europa universalis 4. Har njutit av detta mästerverk i 2000 timmar, jagat achievement och haft så kul. Men nu är det slut, det känns helt tömt faktiskt och inte ens nya expansioner ger något. Jag är övertygad om att jag spelat det på tok för mycket och känner mig nu klar

Medlem
Skrivet av perihelion74:

Typ de flesta c64 och Amiga spel man spelar om.

Just det! Älskade massor med spel till 64:an, men svårt att komma in i dom nu. Med undantag för Boulder dash och Aztec challenge då!

Medlem
Skrivet av svartsaft:

Just det! Älskade massor med spel till 64:an, men svårt att komma in i dom nu. Med undantag för Boulder dash och Aztec challenge då!

Boulder Dash

, spelar det fortfarande, numera när jag sitter i biltvätten o väntar

Medlem

Många av dem har redan nämnts i tråden:
Outcast - en av mina första ”moderna” resor ut i öppna världar i 3D. Gillar fortfarande konceptet men världen är inte direkt livlig och inte heller speciellt fager att beskåda. Har inte ens vågat mig på att testa Second Contact.

Delta Force (originalet från 1998) - lirades en hel del i framförallt lokal PvP med en dåvarande polare. Två spelare på enorma banor med var sitt krypskyttegevär är ett koncept som endast fungerade p.g.a. den extremt pixliga grafiken som innebar att man stack ut från terrängen oavsett avstånd. Good times!

Resident Evil - gäller egentligen samtliga de klassiska spelen. Fick feeling för något år sedan och köpte remasters på RE0 - 4 men körde inte mer än en halvtimme på det första spelet innan tankkonteollerna dödade mitt intresse.

Die by the Sword - spelet som fick mitt 3DfX Voodoo 2-kort att svettas då det begav sig. Älskade konceptet med fysikbaserade strider som gjorde skada precis där vapnet träffade. Älskade den mörka stämningen och den klaustrofobiska känslan i det. Skulle aldrig få för mig att spela igen.

Defiance - online looter-shooter. Spelade en hel del när det begav sig men när genren kickade loss ordentligt med The Division, Destiny och nu senast Outriders (där jag efter tre dagar fortfarande inte kan ansluta...) hade det inte speciellt mycket att sätta emot. Var nog egentligen aldrig speciellt bra.

Många isometriska RPGs faller även under den här kategorin. Baldurs Gate, Icewind Dale, Neverwinter Nights och liknande är vad jag växte upp med men skulle aldrig få för mig att spela nu. Svårt att säga om det är spelen i sig eller jag som förändrats mest på den punkten dock men titlar som Divinity har medfört så otroligt många QoL-förbättringar att jag inte kan gå tillbaka.

Medlem

Alla spel med långsiktig eller evig grinding

- Lineage 2
- Phantasy Star Online
- Ragnarok Online
- WoW

Grinding som livsstil funkar inte när man har familj.
Det gick an när man var 13-23.

Nu när jag reflekterar på det så var online communityn i form av guilder, klaner med mera lite som en surrogatfamilj. Det är kul i några år. men tillslut tröttnar på det. För efter 2-5 år så dör surrogatfamiljen oftast ut, och ens vänner träffar andra och bildar familj.

Det allra bästa är helt enkelt att skaffa en egen familj och sedan höra av sig till vänner nån gång i månaden.

Dessutom, om man har familj så är det oftast svårt att klämma in mer än 1-2 timmars speltid per dag, och ofta är till och med detta svårt. Sen är frågan ifall man också VILL spela. Det verkar alltid finnas viktigare saker som är både nödvändiga och roliga att göra. Det är meningsfullt och skoj att va farsa. Spel ger inte samma långsiktiga belöning.

extra reflektion

Det är bättre med spel som man klarar ut.


Det finns tre bra vad faan
- Vad faan är planen för idag?
- Vad faan är jag har skjutit upp som behöver bli gjort!?
- Vad faan, nu skriver jag en checklista för dagen!

Medlem

Alla onlinespel med veckouppdrag eller battlepass

Visst, det var bättre än vanliga lootboxes eller microtransaktioner - men så himla genomskinligt att det bara handlar om att tvinga en att spela varje vecka och varje dag och istället för att bjuda på kärnan i spelet drar ut på själva mekaniken med uppgraderingar och grinding i varje match.

Har slutat spela en del spel, spelar lite fortnite och märker att folk numera bara droppar ut om saker inte klaffar i början. Game as a service, men knappast för spelarna.

Medlem
Skrivet av pskjonte:

Command & Conquer

Köpte och körde igenom remaken i fjol, och gud vad irriterand jag var på vissa uppdrag.
Svårt och korkad AI. Det kommer jag aldrig mer återvända till.

Red Alert var aningen bättre, men samma sak där.

Två av mina favoriter från 90 talet, blev dessvärre nedflyttade från min topplista.

Om vi snackar path-finding AI är det fixat i Open RA.

Medlem
Skrivet av svartsaft:

Just det! Älskade massor med spel till 64:an, men svårt att komma in i dom nu. Med undantag för Boulder dash och Aztec challenge då!

Var det inte Aztec Challenge som var så sjukt svårt?

Medlem

Jag trodde att FFVII och IX skulle vara värdelösa när jag spelade om dem nyligen. Men knappast, de höll förvånansvärt väl fortfarande. Åtminstone de nya versionerna där man kan stänga av striderna, öka hastigheten och aktivera en del andra smidiga fusk.

Annars är det många gamla PS-spel som åldrats dåligt. Xenogears som jag dyrkade 1998 är ju närmast ospelbart nu.

Medlem

Ja, typ allt jag spelat. Även witcher 3. "Blasphemer!"

Förutom Total Warhammer 2. Det spelet tröttnar jag märkligt nog aldrig på.


Ordo Ab Chao

Medlem

Daggerfall, utan tvekan. Älskade spelet sönder och samman då det begav sig och har försökt ge mig på att spela det på senare tid utan att lyckas. Det har åldrats på tok för mycket.


"It is by caffeine alone I set my mind in motion. It is by the beans of Java that thoughts acquire speed, the hands acquire shakes, the shakes become a warning. It is by caffeine alone I set my mind in motion."

Medlem
Skrivet av pskjonte:

Command & Conquer

Köpte och körde igenom remaken i fjol, och gud vad irriterand jag var på vissa uppdrag.
Svårt och korkad AI. Det kommer jag aldrig mer återvända till.

Red Alert var aningen bättre, men samma sak där.

Två av mina favoriter från 90 talet, blev dessvärre nedflyttade från min topplista.

Lustigt, tvärtom för mig. Växte upp med originalen, köpte remaken och var orolig att tidens tand skulle ha berövat spelet sin magi. Blev förvånad över hur roligt jag har med det.

Skulle till och med säga att framförallt Red Alert är roligare än vad jag minns det som. Det har stora problem med path finding och AI, men för mig påverkar inte det upplevelsen. Otroligt roligt och jag njuter verkligen av varje uppdrag.

Längtar efter remakes på Tiberian Sun och RA2.

Ska köpa Age of Empires: DE härnäst och hoppas på samma sak här.

Medlem

Tror de flesta GTA spelen är utmärkta exempel faktiskt. Även fast Vice City var fantastiskt så hade det sin tid. Finns nog en anledning varför man har kört igenom de "bara" en gång, undantaget Vice City möjligtvis.

Första Splinter Cell är ju väldigt mycket trial & error med vad gäller att skjuta, man träffar väl på tredje skottet med pistolen i bästa fall med hs. Hyfsat i övrigt.

TES: Oblivion kan jag tänka mig blir svårt. Alldeles för dålig variation i det rent allmänt, onödigt stort, klurigt level system osv. Moddar kan ju fixa lite men inte allt.

Ett färskt exempel är ju att Rome: Total War får en remaster, och som jag skrev i den nyheten så har jag oerhört svårt att se att jag ska kunna uppskatta den versionen nu. Lite mer sminkat är nog av ringa betydelse iallafall. Inte för att jag tyckte allt blev så mycket snyggare hursomhelst..

Bästa varianten borde dock vara sportspel såsom NHL och FIFA, det går ju inte riktigt att njuta av de spelen nu tyvärr. Spela roll att det var bra skit då i början av 00-talet eller därikring. De är om något föråldrade i både grafik och mekanik i negativ bemärkelse. Sen är det ju dumt när det kommer ett nytt släpp varje jävla år men det är kanske ett sidospår..


PC Master Race

Medlem

Super Metroid

Jag brukade älska det, men numera irriterar jag ihjäl mig på de klumpiga kontrollerna och hur rövsegt Samus faller ner när man hoppar. Trycka femtioelva gånger på Select för att välja bland olika missiler och föremål är så frustrerande. Råkar man välja fel får man trycka några gånger till. Bara faktumet att det finns en Cancel-knapp för den menyn säger ju det mesta. Urk! Det är så mycket bättre gjort i Zero Mission och Fusion.

Call of Juarez

Brukade spela det minst en gång i halvåret. Det var nånting med det spelet som bara klickade. Action, äventyr, smygande och en intressant story som utspelades från två olika karaktärer, den ena jagad av den andra. Idag klarar jag inte av de robotstela rörelserna ens karaktär har och vissa smygdelar i spelet är extremt frustrerande och startar om halva banan om någon råkar känna en vibration i marken från 100 meter (nästan). Jehovas-skiten som har hittat in överallt går mig på nerverna också.

Om man försöker skjuta någon som redan är död dyker det upp ett rött kryss på skärmen och ens karaktär säger: "That's not an enemy". Skulle man ändå lyckas skjuta liket får man börja om lite tidigare i uppdraget. What the actual fuck? Våld, sex och alkohol är helt okej, men gud förbjude om du rör någon som är död...

Half-Life

Helgerån, jag vet, men det har verkligen inte åldrats väl. En gång i tiden var det ett av mina absoluta favoritspel, men på senare år har jag funderat över vad det är som är så speciellt med det. Så fruktansvärt sönderscriptat spel. Du måste vara på ett ställe vid rätt tillfälle för att trigga rätt saker. Det är så komiskt att man kan sabba hela den biten genom att vara kreativ och undvika den triggern, genom att t.ex. ta en väg som inte var planerad av bandesignern. Speedrunners utnyttjar detta till max.

Här skulle jag kunna sitta och skriva i en timme om saker som bara inte funkar längre för mig. Hoppet var att Black Mesa skulle rädda spelet, men eftersom det av någon anledning har så totalt usel prestanda den andra halvan uteblev detta och nu har jag gett upp.

Half-Life 2

Uppföljaren känns precis lika hopplöst gammalt och jag tyckte aldrig att det var så bra som alla säger ens från början. Ännu värre sönderscriptat. Var det ens möjligt? Båda spelen hade teknik som andra saknade när de var nya, men själva spelen är inte så superbra som folk gärna vill komma ihåg dem. I början av spelet är det en lång och extremt tråkig färd över radioaktivt vatten. Hela det området känns bara som utfyllnad. Faktum är att väldigt mycket i spelet känns som just det.

Nja, det behövs allt mer än (för sin tid) avancerade ansiktsuttryck och fysik för att göra ett spel bra. Dessutom var aldrig fysikmotorn så fruktansvärt bra heller. Hoppa på en cykel på marken och bli slungad 3 meter i slumpmässig riktning. Ooh, så realistiskt!

Varenda jävla människa du möter vet vem du är och verkar avguda dina fotavtryck. Man kan ju inte välja heller om man vill slippa ha sällskap av dem och under senare delar av storyn är de t.o.m i vägen för en när man ska ta sig igenom stadsruiner och annat. Fuck it. Det finns så många andra spel som är roligare.

Medlem

Tycker att första Mass effect är ganska värdelöst. Storyn och dialogen är ju fortfarande underhållande men allt annat t.ex. kontrollerna, combat och inventory-systemet är föråldrat. Det var mitt favoritspel i serien men nu tycker jag att både två och tre är bättre. Ser framemot remastern.


Lorem ipsum dolor sit amet

Medlem

Jag spelar väldigt sällan om, eller återupptar gamla spel. Men det betyder också att jag får behålla mina goda minnen av ett spel jag hade roligt med när det begav sig. Varför skulle jag vilja befläcka mina minnen med att flera år senare starta något jag vet inte kan leva upp till hur jag minns det.

Medlem

WOW är ute ur bilden sedan länge,där var det kärlek.

Medlem

Jag har inget emot äldre spel. Spelar om vissa flera gånger. Finns spel jag spelar om minst en gång per år (The last Story och Lost Odyssey tex) Men sedan är jag ju också en sådan som faktiskt gillar grinding i spel. Inte mycket går upp mot en bra dungeon crawler med bra character progression, grinding och lite roguelike element. Tex Etrian odyssey serien.

I MMOs är resan det roliga inte nödvändigtvis målet (endgame). I alla fall i de äldre MMOs som faktiskt hade lite högre svårighetsgrad och tidskrav än de fluffiga themepark MMOs vi har idag där spelare helst skall vara max level efter en dag, eller köpa max level i en store efter en timme.

Jag har inte blivit speciellt otålig eller stressad av mig med åren.

Medlem

Våra förväntningar ökar i takt med tiden. Tror det har både med att vi individer och mediet mognar. Därför tror jag att det snarare är undantag som fortfarande håller snarare än att spelen var dåliga. Ofta är det relativt enkla spel med bra spelmekanik som håller över tid, då det är tidlöst. Spel som tekniskt varit banbrytande har ofta åldrats dåligt. Sen finns det så klart spel som man så här i efterhand undrar varför man spelat så mycket, men ibland var det bara rätt i tiden antingen spelhistoriskt eller som individ.

Medlem

Half-life. Jag älskade det när det kom. Spelade det fram till Xen flera gånger om. Men när jag försöker mig på det i modern tid är det verkligen inte särskilt roligt. Känns som om tiden har sprungit ifrån det. Detsamma gäller Black Mesa, som var mitt senaste försök. Spelade tio timmar men tröttnade


När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem
Skrivet av perihelion74:

Typ de flesta c64 och Amiga spel man spelar om.

Kan hålla med "de flesta", men det finns också några guldkorn som förblir bland dom bästa spelen nånsin. Några exempel:
Pirates, moonstone, dogs of war mm

Personligen tycker jag att det handlar om svårighetsgraden i många spel. Man var tvungen att nöta å nöta för att komma nån vart. Idag ska allt gå så snabbt och enkelt och helst ska man spela 1-2 timmar innan man går in i den vägg som man förr stötte emot redan efter 20 minuter. Hur många hundra timmar la man inte på prince of persia för att bara komma förbi halva spelet? Och dessa spelen är för mej lätt omspelbara.

Medlem

Jag tror inte det finns ett enda spel som jag haft en långvarig relation med, som jag nu inte gillar. Det finns några spel där jag blev uppslukad under en genomspelning men där jag sedan aldrig blev intresserad av att spela dem igen (och det hade jag blivit om jag gillat dem på riktigt/till fullo). De spelen är bl.a. Witcher 3, Kingdom Come, Dragon's Dogma, GTA V.

Alla spel som jag återkommit till med glädje är spel som jag fortfarande gillar. Det finns självklart spel där kontrollerna känns sämre än förut men det kan ändå inte förta upplevelsen om det inte gjorde det när det begav sig också. Resident Evil avstod jag från när det begav sig p.g.a. kontrollerna.

Medlem

WoW var det första jag tänkte på.
Sen kanske Diablo 2. Spelade det otaliga timmar under ett par års tid som ung tonåring men när jag körde igång det igen för två år sedan eller så så kändes det rätt åldersdigert.

Medlem

I stort sett alla GTA-spel fram till IV.

Det är synd, för jag gillar så mycket med spelen. Dock så vet jag att jag idag skulle vilja kasta kontrollen i väggen av att behöva behöva åka lååååångt för att försöka mig på ett uppdrag igen som jag precis misslycksts med. Att långa uppdrag saknar checkpoints och i tillägg tvingar en att ta sig till själva uppdraget igen känns såhär i efterhand helt galet.

Spelade om San Andreas tillsammans med brorsan för några år sedan och hade riktigt kul då, men främst för att vi tillsammans kunde sitta och garva åt hur sjukt oförlåtande spelat är.

Metroid Prime

Orkar inte all back-tracking. Är det någon som verkligen tycker att det är kul?

Medlem
Skrivet av N0S4A2:

I stort sett alla GTA-spel fram till IV.

Det är synd, för jag gillar så mycket med spelen. Dock så vet jag att jag idag skulle vilja kasta kontrollen i väggen av att behöva behöva åka lååååångt för att försöka mig på ett uppdrag igen som jag precis misslycksts med. Att långa uppdrag saknar checkpoints och i tillägg tvingar en att ta sig till själva uppdraget igen känns såhär i efterhand helt galet.

Spelade om San Andreas tillsammans med brorsan för några år sedan och hade riktigt kul då, men främst för att vi tillsammans kunde sitta och garva åt hur sjukt oförlåtande spelat är.

Det finns moddar som lägger till checkpoints i de flesta GTA-spel. Faktum är att det finns moddar till nästan allt som inte var bra.

Skrivet av N0S4A2:

Metroid Prime

Orkar inte all back-tracking. Är det någon som verkligen tycker att det är kul?

Jag tycker att det ökar lusten för att utforska spelet mer och ger en större utmaning för att få alla grejer. Däremot förstår jag om folk tröttnar på det. Ibland kan jag tycka att utspridningen är lite väl stor i ett spel som redan tar lång tid att klara.

Medlem

World of Warcraft har man ju kastat bort en del tid på. Factorio är också ett bra tag sedan man kom upp i 10.000 spelade timmar på, sedan har det fått vila.

Det är väl nästan de enda spelen man spelat under lång tid för att sedan nästan bara glömma bort.

Medlem
Skrivet av vbgbasse:

Kan hålla med "de flesta", men det finns också några guldkorn som förblir bland dom bästa spelen nånsin. Några exempel:
Pirates, moonstone, dogs of war mm

Personligen tycker jag att det handlar om svårighetsgraden i många spel. Man var tvungen att nöta å nöta för att komma nån vart. Idag ska allt gå så snabbt och enkelt och helst ska man spela 1-2 timmar innan man går in i den vägg som man förr stötte emot redan efter 20 minuter. Hur många hundra timmar la man inte på prince of persia för att bara komma förbi halva spelet? Och dessa spelen är för mej lätt omspelbara.

Det finns absolut guldkorn. Tvärt om vad jag från början trodde så fanns det nästan mer spel på Amiga som jag fastnat vid på äldre dagar. Körde nyligen igenom hela IT came from the desert. Men visst är svårighetsgraden episkt hög. Samma med gamla point and click äventyr. Fastnar jag på ett problem idag så går jag antingen till en tutorial eller börjar på nästa spel. Då kunde man ju nöta spelen i åratal.

123
Skriv svar