Att bli nykter
Efter flera år insåg jag först i i vintras att jag haft stora problem med något som det är lite tabu att prata om - nämligen alkohol.
Jag har alltid haft svårt att hitta en balans i livet och att göra saker med måtta, så det är liksom allt eller inget med det mesta. Det finns givetvis saker som är bestående men jag har genom åren haft många olika intressen som jag ägnat mig åt väldigt intensivt under en period för att sedan tröttna och gå över till någonting annat. Vad gäller missbruk av olika slag är det någonting som jag växte upp med nära inpå och jag har flera familjemedlemmar som har haft och fortfarande har problem med det. Det slog mig liksom aldrig att jag var en av dem, kanske för att jag var så bra på att dölja det eller för att jag aldrig satt hemma och drack i min ensamhet. Jag brukade mest vara ute på krogen och kunde lätt svepa i mig 7-8 öl på tom mage, sitta kvar till stängning kl 01 för att sedan gå upp klockan 06 och börja min dag. Jag blev sällan bakfull ens om jag drack mer än så utan klarade av vardagen.
Det är ett beteende som kommit och gått och som jag idag förstår är kopplat till ensamhet och ångest. Ända sedan jag var liten har jag alltid känt att jag inte passar in. Jag har alltid klätt mig annorlunda, haft "udda" intressen, lyssnat på "konstig" musik och haft ett stort ensamhetsbehov - en personlighet som stack ut och inte alltid accepterades i den lilla stad där jag växte upp.
Första gången jag hörde talas om ordet introvert och läste om vad det betyder var 2016. Det var som en personlig revansch och en riktig ögonöppnare. Jag var 22 år gammal och för första gången kände jag att det inte var något fel på mig, att det fanns miljontals människor som var precis som jag. Det var inte alls konstigt att vilja gå hem efter 5 timmar på en fest med mycket folk och likaså var det inte heller konstigt att inte alls gå på fest utan sitta och läsa en bok en fredag kväll. Jag började se saker i ett nytt ljus och började prioritera egentid för återhämtning när jag kände att jag behövde det. Även om jag älskar att umgås med folk så visste jag någonstans att sociala sammanhang kunde bli utmattande i längden och att jag har ett behov av att reflektera över saker och vila upp mig i ensamhet. Så jag började tacka nej till grejer och sa som det var och bland mina vänner var det inga som helst problem. De vill ju att jag skulle må bra.
Alkohol är något som jag har oerhört svårt att kontrollera. Jag kan inte dricka en eller två öl och vara nöjd med det för jag vill ha mer och jag vill bli full. Det är tyvärr så det är. Jag tycker själv att jag klarar av den sociala biten mycket bättre när jag är lite berusad och det räcker med ett par öl för att all oro och ångest och annat som kan tynga ner ska försvinna. Det har varit mitt sätt att hantera de problem jag haft och det jag gjort istället för att titta mig själv i spegeln och fråga vad fan jag håller på med.
I början av 2021 kom jag till en punkt där det började spåra ur ordentligt. Mitt förhållande kraschade, jag studerade på distans och hade inga ordentliga rutiner och jag flyttade till en lägenhet som ligger på samma gata som min stammiskrog. Rent vansinnigt. Så jag satt där och drack dagligen i många timmar och för stora summor och blev stupfull.
En lördagsmorgon i mitten av februari vaknade, hade fruktansvärd ångest och kände att nu får det fan vara nog. Två dagar senare traskade jag ner till stammiskrogen när de öppnade och bad att få prata med en av de som jobbar där- jag har hängt där i många år och känner personalen vid namn - och sa till honom att de inte får servera mig alkohol mer. Jag portade mig själv med motiveringen att jag har problem. Vi hade ett bra samtal och han var väldigt förstående. Trots att det här stället ligger precis där jag bor så tar jag omvägar för att slippa gå förbi det nu.
Nu har det gått 3 månader och jag har inte druckit en droppe sedan dess - min längsta period som helt nykter sen jag började dricka i tonåren. Jag satte upp ett mål att jag inte skulle dricka på en månad och se hur det kändes och min bästa vän, som inte heller spottar i glaset, hoppade på tåget och vi gjorde det till ett gemensamt löfte.
När det gått en månad så började jag, hur konstigt det än kan låta, att se omgivningen klarare och må enormt mycket bättre. Bättre än på flera år. Den där dimman som alla pratar om hade skingrats och det kändes riktigt jävla häftigt! Dessutom hade jag plötsligt mer pengar att lägga på mina intressen, man inser liksom hur mycket det kostar att gå på krogen.
Jag har också hamnat i situationer där folk druckit men själv lyckats avstå varje gång och det har känts bra. En del ifrågasatte det till en början men efter att jag lagt korten på bordet blev folk mer förstående - de visste ju inte vad jag gått igenom och hur stora bekymmer jag haft under åren. En del vet varken att jag druckit eller slutat dricka, men de närmsta vet och förstår.
Det som var ett månadslångt löfte har naturligt blivit längre än så och nu överväger jag att sluta dricka helt och hållet. Jag inser att jag är en person som förmodligen inte ska dricka alls eftersom jag är gränslös och inte har det under kontroll. Ja, jag är nog faktiskt alkoholist. Så jag kommer fortsätta såhär för jag mår bra nu. Den konstanta ångesten lyser med sin frånvaro och det är hisnande.
TV-spel har varit en räddning de här tre månaderna för att de dagar jag annars glidit ner till krogen har jag istället slagit igång mitt Playstation 4. Det har kanske blivit lite mycket spelande för man är som sagt en person som har svårt att göra saker med måtta
Detta är första gången jag skriver om min situation, jag har inte försökt få ner mina tankar i skrift ens för mig själv så det är ett stort steg om än anonymt. Jag har ingen aning om någon kommer att läsa det här och hur det i så fall kommer att tas emot men nu finns det i varje fall här som ett bevis och som en påminnelse till mig själv.
Med detta sagt vill jag önska alla på forumet en trevlig helg!
Det var ett bra inlägg 👍
Lycka till med den fortsatta resan för ett liv utan alkohol.
Jag har samma problem som du.
"Det är ett beteende som kommit och gått och som jag idag förstår är kopplat till ensamhet och ångest. Ända sedan jag var liten har jag alltid känt att jag inte passar in. Jag har alltid klätt mig annorlunda, haft "udda" intressen, lyssnat på "konstig" musik och haft ett stort ensamhetsbehov - en personlighet som stack ut och inte alltid accepterades i den lilla stad där jag växte upp".
Precis så ha jag också känt men inte kunnat sätta ord på det så tack för det. Jag kan inte heller sluta dricka när jag väl börjat, men att spela hjälper oftast. Träffar kbt terapeut och så för att få bukt på skiten och jag börjar inse att ett liv utan alkohol är det som kommer hjälpa.
Vill ge dig ett stort Grattis och en kram, jävligt starkt jobbat. Fint utav dig att dela med dig dessutom, inspirerande. Lycka till och sköt om dig!
Allätare
Modigt, klokt och bra val inför framtiden. Lycka till!
Bra jobbat Knalle!
Du har helt rätt, det är inte värt det. Jag kom till samma insikt och slutade helt för ungefär 4 år sedan. Att ligga bakfull i 4 dagar och ångest av ingen anledning alls fick mig att lägga ned. Jag drack enbart på helger, men fanns ingen hejd på hur pissfull man blev. Drack enbart för ruset, det enda jag gillade smaken av var nog rödvin. Den där tiden som bara kastades bort när man låg bakis och mådde skit är mycket mer värd att spendera på andra saker. Tycker det är lyx att kliva upp tidigt en helg och bara må bra, sätta sig och spela något, gå ut en sväng, eller kanske bara ta det lugnt och istället spendera krogen/alkohol-pengarna på en extra sjysst frukost, eller vad som helst. Det är riktigt värt det och hoppas det går bra för dig med. Också bra gjort att du tar tag och pratar om saker som du känner är "tabu" (att vi ens ska behöva känna så om sådant här!?). Det är ju ett stort problem att vi inte pratar om hur vi mår och det är något som behövs göras mer. Förhoppningsvis blir det lite mer av en norm att prata om sådant i framtiden.
Sen är det ju bra mycket är coolare att gå emot strömmen och sätta ned foten när saker inte står rätt till än att bara traska vidare för att det förväntas av en. Bra gjort och lycka till!
Skrämmande läsning då jag känner igen mig väldigt mycket, med undantag av min barndom som var hyfsat alkoholfri. Visst, föräldrarna krökade till det vid högtider och dylikt, men det får väl ses som "normal" konsumtion.
Själv började jag dricka rätt sent. Hade min första fylla när jag var 18 och man kan väl säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Alkoholen tog bort all ångest och oro jag känt, och det blev mycket lättare att vara social.
Resten är historia. Krökade rätt hårt i ungefär fjorton år. Insåg väl ganska snabbt att detta inte kommer sluta så bra. Hade vita månader ibland och stundtals inbillade jag mig att jag hade kontroll.
Måttet var rågat när jag en sommar drack hela min semester. Kroppen sa ifrån. Fick ont under vänster revben och har än idag inte vågat googla och gå till botten med var det var. Smärtan avtog av sig själv efter ett par veckor och jag lovade mig själv att aldrig mer dricka. På riktigt. "Jag vill aldrig mer känna så här".
Lägg även därtill all ångest man känt som orsakats av alkoholen. På gränsen till dödsångest ibland. Riktigt jobbigt.
Hursomhelst. Har inte druckit en droppe på snart fyra hela år. Saknar det inte alls även om jag ibland kan tänka på det, är nog något jag får leva med.
Att sluta dricka är det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv. Slipper ångesten och kroppen mår mycket bättre, pengar sparar man. Bara fördelar. Kan jag så kan du.
Kan även lägga till att jag klarade av att sluta dricka helt utan någon professionell hjälp vilket känns riktigt bra. Är stolt över mig själv.
Den som har mod att förändra sitt liv förtjänar att lyckas.
Lycka till!
Nykter i 10år nu men levt exakt som du och är extremt introvert med. Tv spel blev en bra avledare på helger när alla andra festade.
KBT terapi och fysisk aktivitet hjälpte mig det första året väldigt mycket. Rastlösheten på helgerna blev träna och sen bara spela tvspel.
Inrutat kanske men det som behövdes för mig och landa i mig själv utan spriten. Hade med några kraschade förhållande i bagaget.
Nu 10år senare är jag pappa och gift. Med en mycket större förståelse för mig själv och hur jag funkar och tar egentid när jag behöver så får jag ihop vardagen bra.
Dock något man måste va ärlig med när man går in i ett nytt förhållande. Lätt att din egentid där du laddar din energi (introvert) skapar tankar i din partner att du distansierar dig från hon/han och därav är ärligheten ett måste för få förhållandet att funka
Starkt som fan av dig! Tyvärr är jag inte lika duktig själv. Det gick så långt 2012 att jag bad mitt dåvarande jobb om hjälp så dom betalade så jag fick spendera 6 veckor på ett behandlingshem i Piteå och 1 års efterbehandling efter det med besök där en gång i månaden.
Men jag dricker inte alls lika mycket nu. Kanske dricker två helger i månaden men då blir det oftast både fredag/lördag. Där 2012 drack jag varje dag i princip och insåg att jag behövde hjälp så kontaktade min chef. Nu är jag arbetslös så har inte alls samma pengar att röra mig med vilket är tur. Jag vet inte om jag skulle dricka mer ifall jag hade mer pengar. Men jävligt starkt av dig att ha slutat helt.
PS5 och inget annat.
Väldigt bra skrivet! Kul att läsa något som ändå slutade i dur en sån här regnig dag. Jag måste bara säga att jag kände igen mig sanslöst mycket i vissa bitar av texten, särskilt det om att vara introvert och behöva alkohol för att slappna av i sociala sammanhang. Nu är det inte så längre men bara för några år sedan hade jag väldigt svårt för det och fick någon diffus stark oro i kroppen om jag inte hade iaf 2 starköl i systemet.
Tack för att du delade med dig och lycka till
Jag vill dela med mig om något som räddade mig från ett alkoholmissbruk, ifall någon läser denna tråden och känner igen sig.
Som bakgrund började jag dricka i sena tonåren och blev snabbt skåpssupare. Under många år (ca 5 år) drack jag mig full nästan varje dag, nästan alltid själv förutom lite fester på helgen. Det höll på att gå åt helvete och jag försökte sluta många gånger. Blev uppehåll på uppåt några månader men föll alltid tillbaka.
Tillslut gick jag till vårdcentralen och bad om hjälp. Det blev till turer fram och tillbaka men nu kommer jag till min poäng.
Jag fick medicinen Campral utskrivet, och ÄNTLIGEN så vände det. Campral är en medicin mot alkolmissbruk men till skillnad från Antabus som fler känner till så gör Campral att man känner mindre sug efter alkohol, både medan man dricker men även när man är nykter.
Medicin fungerade jättebra på mig och gjorde att jag äntligen lyckades sluta dricka. Effekten blev som att kroppens undermedvetna glömde bort hur underbart alkohol var. Nu har jag varit nykter i snart 5 år.
Medicinen Campral är inte narkotikaklassad och är inte beroendeframkallande, den har heller inte några nämnvärda biverkningar. Så summa summarum vill jag säga att var inte rädda att ta hjälp av mediciner om det inte går att sluta dricka, jag vettefan var jag hade vart idag om det inte var för den medicinen.
Modigt och starkt inlägg! Har själv festat jäkligt hårt för typ tio år sedan men trappade ner då jag fick lite uppvaknande när en vän sökte hjälp. 2018 bestämde jag och frugan oss för att försöka skaffa barn, då la ja ner alkoholen och började med alkoholfri öl istället. I övrigt känner ja igen mig ganska mycket i din historia. Är introvert och har aldrig riktigt känt mig som en del av gemensamheter. Fick en autistisk spectrum diagnos vid 28 års ålder som ja tydligen har kompenserat mycket med ett högt IQ (141, fick de bekräftat genom mensa test, inte för att ja känner mig särskillt smart haha). Så mycket ångest har de varit i mitt liv och alkohol är lite för bra för att döva det så ja är helt med på vart problemet kan komma ifrån.... All credd till dig som hanterade din utmaning på så bra och moget sätt och lycka till med din nya roligare tillvaro! <3
Lyckta till!
På tal om ämnet. Finns det några bra spel som behandlar alkolism?
Among the sleep och Papo & Yo tar båda upp missbruk men mer från hur barn runt missbrukaren drabbas.
Lyckta till!
På tal om ämnet. Finns det några bra spel som behandlar alkolism?
Inte vad jag vet. Borde finnas. Har själv haft tankar i många år att göra en simulator där man spelar en hemlös. Balansen mellan mental smärta och uppgivenhet kombinerat med den tillfälliga upplyftande effekten av droger och sprit. Mätare som håller koll. Ett intag av alkohol försämrar ditt omdöme men samtidigt kanske ger dig energi att orka tigga/leva. Centralstimulerande kan skapa tillfälle för arbete, men klarar man av arbetet med ett beroende av CS?
Max Payne är väl det närmsta annars, då det behandlar drogmissbruk?
Eller Hellblade, ej spelat, men det behandlar psykisk ohälsa iaf.
Ännu en dag i paradiset.
Inte vad jag vet. Borde finnas. Har själv haft tankar i många år att göra en simulator där man spelar en hemlös. Balansen mellan mental smärta och uppgivenhet kombinerat med den tillfälliga upplyftande effekten av droger och sprit. Mätare som håller koll. Ett intag av alkohol försämrar ditt omdöme men samtidigt kanske ger dig energi att orka tigga/leva. Centralstimulerande kan skapa tillfälle för arbete, men klarar man av arbetet med ett beroende av CS?
Max Payne är väl det närmsta annars, då det behandlar drogmissbruk?
Eller Hellblade, ej spelat, men det behandlar psykisk ohälsa iaf.
Finns ett spel som heter Hobo: Tough Life som släpptes nyligen. Dålig koll på hur pass bra det stämmer in på din beskrivning dock, tror det var mer fokuserat på fysiska utmaningar (hunger & törst, hygien osv).
Finns ett spel som heter Hobo: Tough Life som släpptes nyligen. Dålig koll på hur pass bra det stämmer in på din beskrivning dock, tror det var mer fokuserat på fysiska utmaningar (hunger & törst, hygien osv).
Spännande, tack för tips.
Ännu en dag i paradiset.
Måste säga tack för din text. Öppen, ärlig och rak.
Går själv igenom missbruk på olika sätt, främst alkohol. Tråkigt att behöva städa ekonomi som biter en i röven efter flera år av dåliga beslut. Verkligheten kommer ikapp.
Tror att jag har kommit en bit. Jag är väl medveten och förnekar ej mitt missbruk. Däremot är jag mycket arg och bitter. Tvär, kort och sur. Direkt aggressiv och otrevlig då och då. Det är smärtsamt då ångesten är så stark.
Men samtidigt är jag glad över ångesten. Den bevisar att jag innerst inne lider över att göra fel.
En dag återkommer jag med en blogg eller liknande tråd där jag kommer att ventilera hela resan. Tror att det är viktigt då andra sitter i samma båt.
Ännu en dag i paradiset.