Kaze and the Wild Masks

It's not a lake, it's an ocean
Kaze and the Wild Masks

Riktigt bra tvådimensionella plattformsspel växer inte på träd längre. Nu har dock 90-talets storhetstid gjort comeback i Kaze and the Wild Masks, som utmanar både klassiker som Donkey Kong Country och moderna Yooka-Layle and the Impossible Lair.

Jag växte upp under de tvådimensionella plattformsspelens storhetstid på 80-talet och början av 90-talet. Mario tog klivet in i 3D och fortsatte att vara stor, men vid sidan om Nintendos rörmokare har plattformsspelen hamnat väldigt mycket i skymundan de senaste 20 åren.

Min kärlek till genren har emellertid bestått vilket gör det särskilt roligt varje gång det släpps ett nytt och 90-talsdoftande plattformsspel. Kaze and the Wild Masks är i alla avseenden ett klassiskt plattformslir. Grafiken, kontrollen, bandesignen – allt känns välbekant och nostalgiskt. Det erbjuder ett 30-tal banor uppdelade på fyra världar, men här finns också bonusnivåer och bossfajter. Spelet uppmanar en att samla allt och uppnå perfektion, och det är svårt att inte ryckas med.

Allt är enkelt till en början och jag börjar tro att jag kommer springa igenom detta på en eftermiddag. Svårighetsgraden stegras emellertid ganska snart och för en halvslö småbarnsförälder krävs skärpta sinnen för att hålla sig vid liv. Det är emellertid aldrig orättvist svårt, och jag vet alltid exakt vilket misstag jag begick när jag tvingas börja om.

Det som gör att Kaze and the Wild Masks sticker ut lite är som titeln antyder maskerna. Kaze (eller fru Fladderöra, välj själv), får nämligen tillgång till ett antal masker som gör att hon förvandlas till allt från fågel till tiger och haj och därigenom kan flyga, klättra och simma.

Allt här handlar om tajming och precision. Oavsett om man klättrar, flyger eller simmar lägger Kaze and the Wild Masks allt i spelarens händer. Det gör att den där eftertraktade "bara en gång till"-känslan infinner sig.

Inspirationen är väldigt tydlig. Mycket är direkt plockat från Donkey Kong Country. Det gäller allt från rörelsemönster till bossars attacker, som i vissa fall är komiskt identiska. Kaze ska inte bara samla kristaller utan också bokstäver Donkey Kong-style. Tempomässigt känns emellertid Kaze inte sällan som ett klassiskt Sonic-spel, och i sina bästa stunder tangerar detta faktiskt det mästerliga Rayman Legends. Flytet som kan uppstå när man hoppar, dashar och skuttar sig fram över hinder, fiender och vassa föremål är en ren endorfinkick. Att sätta en bana utan att bli träffad är en riktigt skön upplevelse.

Den grafiska stilen är en fin homage till 16-bitseran med Mega Drive och SNES i stället för den något mer moderna looken som vi fick i Yooka-Laylee and the Impossible Lair. Båda fungerar lika bra. Däremot är Kaze mer retro i den meningen att det saknar en interaktiv hubbvärld fylld av innehåll.

Det är svårt att hitta något att klaga på här. Möjligen skulle det vara det märkliga beslutet att lägga berättelsen bakom de bokstäver (K-A-Z-E) som finns att samla längs banorna. Det betyder att endast den som är duktig samlare kommer få del av hela storyn. Och visst kunde man också ha önskat sig att Vox Game Studio hade vågat spänna bågen lite och göra något unikt i stället för att lyfta in sådant som vi sett förr.

Men för en plattformsfantast som ständigt går och längtar efter nästa utmaning är Kaze and the Wild Masks en överraskande komplett upplevelse. Det är ett riktigt stabilt, underhållande och utmanande plattformslir som hämtar inspiration från genrens bästa och samtidigt lyckas göra något lite eget av det. Även om det går försiktigt längs en redan väl upptrampad stig är en skogspromenad i en bekant miljö ibland allt man önskar sig.

Kaze and the Wild Masks
4
Mycket bra
+
Perfekt kontroll
+
Utmanande utan att bli frustrerande
+
Bara. En. Gång. Till.
-
Berättelsen är lite otillgänglig
-
Lite för strikt enligt mallen
Det här betyder betygen på FZ

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Redaktör

Tack för recensionen!

Medlem

Tack för en bra recension! Spelet seglade upp på min radar.

1
Skriv svar