Minnenas upprättelse

Rädslan för stupet får min tappra Arab att stegra. Hovarna klapprar mot berghällen när jag lugnar henne med varma ord, ett tryggt grepp om lädertyglarna och ömsinta smekningar genom hennes snövita man. En ritual vi repeterat många gånger förr. Kanske är det inte stupet hon fruktar utan min ilska, sorg eller vad det än är jag känner.

Varför återvänder jag hit? Påminner Fort Riggs ruiner om spillrorna av mitt gäng? Om vår frihet som murats in av personer som kallar sig civiliserade och den klaustrofobiska fångenskap som sliter oss isär. Ursprungsbefolkningens själar släpptes fria av den anlagda eld som förkolnade deras kroppar. Är det vad vi i gänget har framför oss? Eller återvänder jag sökandes efter svaret på alla frågor som kan finnas på andra sidan Montana-floden. Hur kunde allt gå så fel? Vad fick Dutch att falla ner i ondska? Varför avrättade han den oskyldiga kvinnan? Var är pengarna? Vad var meningen? Eller är frågorna egentligen svar. Kanske visade händelserna i Blackwater det jag tidigare inte vågat se. Kanske visade det mig vem Dutch egentligen är och alltid har varit. Vilka vi i hans gäng är och alltid har varit. Vem jag är och alltid har varit.

Allt är tyst förutom eldens sprakande och flodens distanserade brus. Hästens panik är sedan länge glömd, ersatt av glädje för gläntas överflöd av gräs. Lugnad av avståndet till galopp bland revolvrarnas skottsalvor. Långt bort från rån, mord, svek och ångest. Ett lugn jag inte kan dela. Jag bär tyngden i minnena som varje sår och smärta påminner om. Är det därför jag så ofta återvänder hit? För att jag är trött på att fly, inte längre ser glädjen i guldets skimmer och saknar övertygelsen om det är värt sitt pris. I hela mitt liv har jag jagat frihet men jaktens alla byten har endast gjort min värld mindre. Var jag inte fri innan Blackwater? Innan Valentine? Innan Rhodes? Är jag inte fri nu, ensam vid eldens värme i vildmarkens lugn? Om svaret är nej, vad är då frihet och är det ens frihet jag jagar?

Jag håller inne ”E”-tangenten och för ett ögonblick speglas mitt ansikte i skärmens svarta. Mina trötta ögon möter min likgiltiga blick. Mungiporna riktas ner mot hakan som är renrakad för första gången sedan 2019. Varför återvänder jag till spelet jag redan klarat? Jagar jag svar på frågor jag redan besvarat? Är det för att uppleva en enklare verklighet som var? Eller delar jag Arthurs känsla att något är fel? Delar vi drömmarna om frihet och saknad av en tid som försvinner? Har vi båda insett att vår fasad kollapsar och tvingar oss möta det vi fruktat?
”Inte denna gång.” tänker jag strax innan laddningssekvensen är över. I mina ögon glimtar hopp, glädjen spänner kindmusklerna som får mungiporna att riktas upp. Så mycket har hänt sedan jag senast var här. Förra gången red jag och Arthur tillsammans i riktning mot en lönlös dröm som inte var vår egna, bort från smärtsamma minnen, mot guldets lockande glans. När jag nu tvingar Arthur upp i sadeln för att trava mot sitt förutbestämda slut, reser jag själv åt motsatt håll. Han galopperar över Heartlands, jag går genom mitt livs Fort Riggs. Hans hästs hovar plaskar i Kamassa-floden när jag vadar genom min Montana-flod till marker där mitt sinne tidigare varnat om livsfara. När Arthur i gängets läger ovetandes om framtiden hälsar på Dutch går jag in i mitt Blackwater. Vad hade hänt om Arthur lämnat sitt gäng, sin trygghet, sitt öde? Vad kommer hända när jag gör en liknande uppoffring?

#dali #blogg

Haha tackar. Älskar hashtagen