Den stora tråden om nätdejting.

Vill understryka att min tanke inte är att börja "samla ihop underlag" och jämföra en massa olika dejter och sen "gå till beslut" eller vad man ska säga. Det hade varit en skitdålig idé.

Man behöver hitta en väg som passar en själv och det beror lite på hur man är lagd. Ser man på det som ett slags marknad, som jag tror vissa kan göra medvetet eller omedvetet, så tror jag det bästa snarare är att börja ge folk chansen ordentligt. Men för mig som snarare brottats med problemet att dejter känns som potentiella "början på ett nytt liv" så är bättre att försöka avdramatisera det.

Ett visst mått av rationalitet behöver man ha i det att man behöver bryta mönster som inte fungerar för en.

Det sista du skriver är så himla rätt och samtidigt så himla svårt. Jag tycker det är väldigt svårt att släppa rädslan för att visa just intresse, hur irrationell den än är. Min stora fasa är att bli betraktad som "en jobbig snubbe som är för på".

Skulle gärna ta del av exempel på hur folk har gjort för att liksom ta sig ur det där tänkandet.

Tips på app är happn. Du kanske stöter på någon när du är och handlar eller liknande. Ni måste ha korsat väg med varandra för att den personen ska komma upp i ditt flöde eller hur man ska beskriva det.
Det är väl lite likt Tinder, för att skriva måste båda ha swipat höger.
Känns även som att personer som har den här appen är lite mer "fötterna på jorden" om det kanske är rätt ord. Har även Tinder men som folk skriver så är Tinder otroligt ytligt.

Har haft happn ett tag nu men trivs ganska bra med singellivet för tillfället. Ganska många aktiva.

Träffade min föredetta på happypancake faktiskt, hon gick tyvärr tragiskt bort för drygt ett år sedan nu.

Det är bättre att vara singel. Inget tjöt, inga onödiga utgifter och lugn och ro.

Har väl inget att bidra med men tycker att jag kan skriva av mig lite på ämnet.

Kommer från en mindre ort i Norrland med övervägande manligt inslag och har väl inte haft någon flickvän så där.

Känner lite som ts, allt går som på rutin. Ekorrhjulet rullar på och inget händer. Samtidigt också varit van att vara själv och köra sitt race, har inget enormt behov precis att ha folk omkring en. Snarare tvärtom, men kul att någon gång hitta på något.

När man har tid över till reflektera så kommer man oftast in på det där fruntimmer till slut (vet inte om det är fortplantingsarvet ). Tidigare har man tänkt att det kanske "löser sig" men det gör banne mig inte det. Ingen plötslig förälskelse i affären eller liknande, nej nej.

Dejtande är inget jag hängett mig desto mer åt förutom Tinder, och den är funkar säkert på större orter samt sådana med ett mer fördelaktigt utseende, men för mig är den ganska så värdelös.

Man slutar väl som gammelungkarl som förr i tiden!
Har en farbror som förmodligen hade hamnat på det spåret, men han for till Thailand och hittade en fru där iallafall.

Vet en och annan som importerat från Asien, och de bor i större städer utan problem att hitta en dejt. De har varit trötta på att vara ensamma, finns helt enkelt inga seriösa tjejer som är mentalt mogna för en relation.

Funderar själv på det för det verkar finnas hur många som helst som kan tänka sig bo i en annan del av världen, men igen svårt att hitta någon som vill ha samma framtid som mig utan barn, och en del tjejer som inte vill ha barn är ibland lite empatiskadade i huvudet och det får mig att backa.

Okej, sen kan de vara lite mer av "gamla" skolan om man utrycker sig så med mer omhändertagande och service gentemot gubben om man nu ska grovt generalisera. Är dock besvärligt med språket och så, det hjälps inte. Stor uppförsbacke.

Jo nog finns det åtminstone asiater som vill hit, sett på Tinder att en del är och swipar från några tusen mil bort!

Har försökt förklara för vissa utomlands att "hemmafru" är inte ett koncept som funkar i Sverige. Antingen jobbar du för en pension och uppehälle, eller så svälter du. Vill inte ha någon hemmafru eller någon "maid", utan någon som har ett eget liv, har inga sådana fantasier och att ha någon som limmar på en 24/7 när man är hemma är bara jobbigt.

Men skadar inte om hon gillar att vara hemma istället för att gå ut med polare hela tiden, ställer gärna upp en till spelburk om vi säger så 🙂

Har kollat runt lite och tänkt att jag nog ska testa Mötesplatsen. Tyckte att det gränssnittet kändes som det mest naturliga för mig. Match, som var det andra alternativet, har blivit lite väl tinderifierat för min smak.

Funderat lite på hur man ska lägga upp en presentationstext. Jag behärskar språk, men tycker det är svårare att bedöma på vad man ska lägga tonvikt på. Det sägs ju att man ska skriva vad man är ute efter, men är det inte samtidigt väldigt lätt att råka exkludera många helt i onödan? Exempelvis ser man ofta tjejer skriva att de vill ha någon som är "trygg", vilket inte är en egenskap som jag själv identifierar mig med alls. Samtidigt tror jag personer i min omgivning kan tycka att jag är trygg. Vad är rätt?

Apropå texter så är det ju annars fascinerande hur otroligt dålig fantasi folk har. Man behöver inte vara språkbegåvad alls, men att skriva exakt samma sak som alla andra... Jag fattar inte?

Kanske kan be nån nära vän att skriva ihop hur du upplevs av andra? Har märkt att man sällan upplevs av andra som man själv tror

Förstår vad du menar med tinder. Allt ska se så jäkla bra ut men i slutändan så känns det lite "falskt."

Jag träffade min sambo via tinder och jag rekommenderar att du är dig själv bara. Köp tinder guld i en månad (du kommer långt fram i kön till kvinnorna.) Swipa åta bara fan under månaden och se om det klickar med någon. Det gäller o ha tur med givetvis. Lycka till! 👍