Wanderer (PC VR & PSVR)

Efter knappa tio timmars speltid har jag just lagt ifrån mig VR-spelet Wanderer som släpptes förra veckan till Steam och PSVR. Resan har bjudit en lång rad ögonöppnande ögonblick och jag har stundom känt mig som ett geni. Det är faktiskt en rätt bra känsla!

Wanderer utspelar sig i en nära framtid när allt gått åt skogen. Det ges ingen riktig förklaring till exakt vad som hänt på global nivå men det är helt tydligt att spelet tar plats i en postapokalyptisk värld. Ganska tidigt i spelet tar man sig till en lägenhet som fungerar som spelets hub. Därifrån använder man en sorts tidsmaskin för att resa genom både tid och rum.

Så vad är då Wanderer för typ av spel? Tekniskt sett kan man säga att det är ett room-escape där man reser mellan tidsåldrarna för att lösa olika sorters pussel, men faktum är att det inte alls, eller åtminstone mycket sällan, upplevs så när man spelar. Jag tycker att spelen i The Room och Myst-serierna varit rätt kul men samtidigt känts alltför låsta, de går bara ut på att trycka på exakt rätt sak i exakt rätt ordning för att komma vidare. Så är inte känslan i Wanderer, utan man kan kasta sig mellan pussel i de olika tidsåldrarna på ett sätt som gör att det alltid finns ett lösbart pussel inom räckhåll i någon tidsålder. Och när man sedan inser vilka saker man måste ta med sig från en tidsålder till en annan (inlärningskurvan här är helt perfekt) för att lösa de klurigaste pusslen så är känslan oslagbar. Dessutom finns många spelmoment som inte alls härstammar från pusselgenren, det kan röra sig om allt från actionsekvenser till Rock Band-inspirerade musikspel. Det är egentligen först på slutet av spelet när valmöjligheterna blir färre som jag känner att spelet tappar, och förmodligen finns här en koppling till att spelets första halva också är mer polerad. Det är ju inte ett ovanligt fenomen och blir i förhållande till spelet som helhet mest en petitess, men känns trots allt lite synd då första tre fjärdedelarna av spelet är så magiska. För just så är känslan när spelet klaffar, magisk!

Vissa recensioner har klagat på att interaktionen med objekt inte är lika avancerad som andra spel. Man kan exempelvis inte plocka upp alla objekt och de vänder sig automatiskt åt ett speciellt håll i handen (sedan går det såklart bra att vrida på dem när man väl lyft upp dem). Det är förvisso sant men jag tycker inte att det stör upplevelsen. Spelsystemet fungerar utmärkt för det som det är tänkt att göra och endast vid enstaka tillfällen har jag känt att det inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Däremot har jag upplevt vissa buggar och återigen gäller det främst slutet av spelet. Ett exempel är när man ska lösa ett pussel under stressen att samtidigt bli beskjuten och behöva skjuta tillbaka. Det var en grymt häftig känsla men efter en stund slutade tyvärr fienderna att komma vilket förtog den stressiga intensiteten och tog en ut ur illusionen av att vara där.

Grafiken i Wanderer pendlar mellan helt ok och enormt snygg. Jag vill inte spoila några platser man besöker men vissa miljöer får en att fullständigt tappa andan. Jag har spelat på PC med Oculus (numera Meta) Quest 2 över Air-Link och det har fungerat bra. Först testade jag dock över Virtual Desktop och då fungerade inte kontrollerna som de skulle. Inledningsvis var spelet lite suddigt men jag fick tipset att dra upp Steams Render Resolution och spelade merparten av spelet med 300-500% vilket fungerade ok på mitt 3060ti. Sammantaget skulle jag säga att detta är ett av de snyggaste VR-spelen. Även ljudet och musiken är mycket bra.

Som VR-spelare är man inte bortskämd med spel som känns som något mer än en lovande prototyp. Själv har jag bara spelat Alyx och Boneworks som på något sätt har ambitionen att vara ett “riktigt” spel och till den mycket exklusiva skaran vill jag faktiskt lägga Wanderer! Det är inte ofta som spel längre ger den där känslan av att det börjar bubbla i en, att man tänker fy fasen vad coolt detta är och börjar fnittra av ren spelglädje, men Wanderer lyckas förmedla just det. Renodlad spelglädje och en kärlek till spelmediet som man ibland kan tro att man förlorat när man blivit äldre. Det är ren lycka förpackad i ett litet spel!!

Trots vissa tillkortakommanden är Wanderer alltså ett måstespel för alla som gillar och har tillgång till PC VR eller PSVR, en solklar femma delar jag med glädje ut!

Tack!! Kul att du gillade recensionen, försökte vara så ospecifik som möjligt för att inte spoila något och därför tog jag inte heller med några bilder. Blir kanske lite väl fattig känsla över det hela men i alla fall inga spoilers...

Ok, jag förstår vad du menar men jag upplevde det inte riktigt så. I början tyckte jag att han var lite påträngande men efter ett tag bidrog han nästan bara till stämningen, kändes typ lite mindre ensamt att pussla med honom som sällskap 🙂 och vid enstaka tillfällen bad jag honom om hjälp.

Ja det peakade väl vid ett par av de avslutande pusslen, tänker på allt som hade med grodor, vetenskapsmän och himlakroppar att göra. Sedan var väl själva epilogen halvbra men förhoppningsvis öppnar den för en uppföljare inom en inte alltför avlägsen framtid!