Hur reagerade era föräldrar/omgivning på ert spelintresse?

Medlem
Hur reagerade era föräldrar/omgivning på ert spelintresse?

Jag är omkring 30 år och mitt spelintresse kom vid en tidig ålder när familjen fick en äldre begagnad dator omkring 2002.

Med tiden utvecklades mitt spelintresse till att bli mitt största och det var väl något som mina föräldrar inte alltid var speciellt glada i.

En vanlig begränsning jag hade var speltid där jag hade X antal timmar jag fick "spendera" under veckans gång men att det blev mer slappt under helgen. Där emot blev jag aldrig begränsad till vilka typer av spel som jag fick spela. Sparade jag ihop pengarna så fick jag köpa i princip vad jag ville. Det var primärt min far som var särskilt negativ inställd till spel i allmänhet, då han tyckte det speglade någon form av antisocialt beteende.

Värt att tillägga var att jag alltid skötte skola och hade ett aktivt socialt liv. Det var bara att jag spelade helst så fort jag fick chansen. Så begränsningen till att spela var nog för spelandet skull och inte för att jag misskötte skola och dylikt.

Min egna teori om begränsningarna mina föräldrar satte på mig grundade sig i en viss oförståelse för spel och den "världen" som fanns inom olika spel och gemenskaper inom spel som World of Warcraft med mera.

Min fråga till er på FZ är då om ni vill dela med er av hur era föräldrar/partner/omgivning (ja ni förstår) reagerar eller reagerade på ert spelande. För tiden har helt klart förändrats sen jag var liten och det skulle vara spännande att läsa om era upplevelser.

Mvh Matrosen.

Medlem

Mina föräldrar hade väl två invändningar när jag var barn; att jag var ute och rörde mig för lite och att jag inte fick spela blodiga mördarspel. Annars uppmuntrade de nog intresset, gissningsvis då min pappa var it-konsult och såg att ett intresse kring datorer tidigt kan leda till något bra i framtiden. Och han fick ju rätt, sitter själv som it-konsult idag och har det rätt bra. Sen var det så klart så att jag skulle greja plugget osv först, men hade det rätt lätt i skolan så det var oftast inga konstigheter. Jag fick min första egna dator via min pappas jobb när de skulle bytas ut. Det var en 386a som var helt jävla magiskt bra. DOS blev min första riktigt stora datorkärlek och älskade både spelen och att skriva batchscript.

Mitt nuvarande intresse möts mest med positiva reaktioner, men jag spenderar extremt lite tid med spel nu för tiden. Det är nog dock främst på grund av att jag verkligen inte gillar de flesta av dagens aaa-spel och att det är svårare att hitta guldkornen bland de spel som inte marknadsförs lite hårt. Spelar en del med bonusdottern (oftast Minecraft) vilket så klart alla (speciellt hennes mamma som då får lite egentid) tycker är roligt och sen lite då och då själv, men mest när jag råkar vara ensam hemma eller har tid att bränna. Däremot kan vissa spelsläpp medföra att jag faktiskt "bokar in tid" för att spela som högsta prio. D2R var ett sådant. Diablo 4 och Starfield är väl de två spel kommande året som jag kommer boka in tid för vid releaserna.

Medlem

Det har gått mycket i perioder. Jag skulle nog påstå att det är min far och farbror som väckte mitt intresse för spel under 90-talets andra hälft (är född -90). Min farbror hade en PC hemma där det första NFS fanns, och det var nog ett av mina första spel som jag introducerades för. Då var det ju inga problem, eftersom det var under kontrollerade former och begränsad tid.

Några år senare fick min far köpa ut en PC från sitt jobb som blev vår allra första hemmadator. På något sett, minns inte hur, så hamnade en samlings-CD med spel hemma hos oss. "117 av världens bästa spel", något som efter en snabb googling verkar vara fler som har haft, med klassiker som första Lemmings, Adventures of Micro Man, och DOOM. Han var även intresserad av bilar och köpte ganska snart efter det Colin McRae Rally, något som vi spelade mycket tillsammans.

Det blev väl egentligen ett problem först när jag började spela World of Warcraft. Jag började i mitten av TBC, mitt under mina gymnasieår, och det blev ganska snabbt ett beroende där jag tappade kontrollen över hur mycket jag spelade. Detta var nog egentligen de första problemen vi hade kring spel och mängden tid som lades på att spela. Innan dess kan jag inte minnas att spelandet var ett återkommande problem även om jag säkert glömmer vissa stunder. Självklart fanns det begränsningar om hur mycket man fick spela fram till början av högstadietiden, men det spårade ur först under gymnasiet.


Acer Predator Helios 300 PH315-54 | i7 11800H | Geforce RTX 3070 | 32GB RAM | 1TB SSD
PlayStation 4 | Nintendo Switch OLED | Samsung Galaxy S21

Medlem

Spelintresset kom tidigt för mig med. Föräldrarna köpte ett NES och det var där det började. Sedan fick vi även en helt ny dator, så de var ju inte emot på något sätt. Däremot tyckte dom att jag spelade för mycket. Hade inga specifika gränser men dom kunde tjata ibland på att "jag spelade för mycket".

Och när jag själv tänker tillbaka nu så kanske det inte var så konstigt. Jag spelade ju mycket mer när jag var liten satt och dagdrömde i skolan och längtade tills jag kom hem så jag kunde fortsätta Orc campaignen i Warcraft 2. Målade jag på lektionerna så var det i princip alltid relaterat till spel på något sätt. Det var tider det.

Skribent

Med bestörtning.

"Vad har vi gjort för fel?!" vrålade mor.
"Jag har ingen son!" gastade far.

Skämt åsido så har spel varit mer eller mindre närvarande ända sedan jag var liten. Mina syskon var också intresserade och spelade en del, och när vi blev med hem-PC så tog det fart på allvar. Utöver att jag ibland ockuperat familjedatorn så har det nog aldrig varit några problem. Jag har ju också idrottat mycket, så det blev aldrig ett hälsomässigt problem.

Medlem

Föräldrarna vad extremt negativa. De undrade om det någon gång skulle bli något av mig som bara satt och spelade bort livet som ung, gjorde aldrig läxor och var konstant trött och urtråkad av skolan. Tog aldrig jobb som fick mig in på en karriär utan bara arbetade för att köpa nya spel och saker. Ibland blev morsan så arg att hon stängde av datorn. Men sen började jag jobba, naturligtvis med IT och tjänade mer än dem tillsammans, köpte stora TV + köksutrustning - whatever de ville ha. Då blev det tyst.

Brukade vara ett "normalt" barn innan jag fick min första dator. Var ute och cyklade, gick i skogen, träffade kompisar. Ett par Commodore datorer senare så träffade man nästan aldrig dem igen. Hade sina förklarliga skäl då, men det är en annan historia.

Nu som vuxen spelar jag inte lika mycket (halvsanning), men det är mer om jag köper ett nytt spel och fastnar i det, som Cyberpunk 2077, Fallout 4, Everquest 2 eller Empyrion - då försvinner hundratals timmar, men det är perioder av spelande, inte 24/7/365 grind som när jag var yngre.

Medlem

Mina föräldrar hade själv ett eget intresse i och tyckte spel var kul så har varit allt från NES, Amiga 500 och Commodore 64 som startade det hela och sen bara fortsatte det. Det fick ju upp mitt intresse inte bara för spelen utan för det tekniska bakom också så som lokal IT-support hemma under många år var det nog ingen som tyckte det var dåligt egentligen.

Så länge mina barn kan hantera det så hindrar jag inte något i deras spelande och vi spelar en hel del tillsammans också. Allt från Divinity (och förhoppningsvis Baldurs Gate 3 framöver) till att vi härnäst ser väldigt mycket fram emot att få spela igenom Shredder's Revenge tillsammans! Största problemet här är ju egentligen de gånger vi spelar på PC och man måste köpa spelet till sig själv och de två äldsta barnen som har egna datorer...

KoP
Medlem

Jag är vuxen nu så jag gör som jag vill. ♡(◡‿◡✿)

När man var yngre så var dessutom 99% utav alla vänner spelintresserade och kan aldrig minnas att föräldrarna hade något att invända.

Man var väl kanske inte den som spenderade en hel dag med spelande iofs utan det var 50% spel och 50% utomhus intressen.

Medlem

I stunder tyckte de kanske att det blev för mycket, men överlag var det inga problem. Jag höll på med både hockey och fotboll samtidigt så var inte som att jag satt och spelade dag ut och dag in när jag var lite mindre.

Lite större diskussioner blev det när jag kom upp i tonåren och kanske inte alltid prioriterade skolan före spelandet....

Medlem

Min far introducerade spel i hemmet när jag och min syster var små i början av 80-talet, och han har aldrig haft problem med det. Eller nåja, det blev lite tjafs när jag köpte en Game Boy då han tyckte det var ett dumt slöseri med pengar men i slutändan så använde han den nästan mer än mig för att spela Tetris och Golf.

Min mor har aldrig riktigt fattat grejen med spel och generellt varit rätt så oförstående, men samtidigt så har hon inte haft några större invändningar. Det främsta var väl under högstadiet och gymnasiet då hon inte kunde förstå att jag hellre satt hemma och spelade på helgkvällarna än att dra till stan och bli full som populära ungdomar gör. Popularitet är viktigt för henne. Lyckades i alla fall få henne att spela lite bowling med Wii Sports under Wii:ns glansdagar, vilket är det enda hon har spelat.

Medlem

Mina föräldrar gillade det aldrig, och tycker fortfarande det är barnsligt.


I drank what?

Medlem

Min mamma föredrog att jag satt hemma och spelade world of warcraft som tonåring istället för att jag var ute på stan och söp och knarkade.

Min fru bryr sig inte om att jag spelar, så länge jag sköter om hem och barn 🤷‍♂️


Rastaration @ PSN & Twitch

Medlem

"Du ska ha en riktig dator, ingen speldator". Det var vad mina föräldrar sade i mitten av 80-talet. Mina kompisar satt på C64 och det spelades en del där och det fanns ovilja mot datorspel. Mor var kurator och det fanns uttalade åsikter om videovåld också.
Men det var klart att jag skulle ha en dator för det var som skulle vara viktigt i framtiden så det blev en XT-AT och till den fick jag 5-7 diskar med småspel (plus Word Perfect).

Spelen var rätt kassa men jag vet att jag lade många timmar på Stugan.

Så det var aldrig något problem för föräldrarna, dels var det inte så grafiska spel och spelen lämnade väl en del övrigt att önska men det var vad jag hade tillgång till.

Men nutid:
Jag är i femtioårsåldern och pratar en del om spel med våra vänner, förklarar både om spel/genrer. Jag lever mig in i spel och har fått förklara mig ett par gånger innan min hustru förstod att spelen kan betyda mycket.

Minns när jag rödgråten kom ut till henne efter jag spelat färdigt Red Dead Redemption och hon försiktigt påpekade att det "bara var ett spel". Jag påminne henne om fem-sex filmer där hon hon börjat gråta. "Men det är ju bara en film". Då förstod hon.

Lever i det som kallas kulturell medelklass där det nog finns lite av en oro/oförstånd hos föräldrar till det som barnen/ungdomarna spelar så jag förklarar/försvarar ibland.


Inget blir någonsin bättre eller går över - du bara vänjer dig.

Medlem

Jag och min bror körde en hård kamp om att försöka få våra föräldrar att acceptera spelandet som en lagsport likt fotboll. Gick relativt bra ändå måste jag säga.

Dagens kids har det nog enklare, jag har precis börjat spela Mario kart med mina!

Medlem

Växte upp i en mycket kristen familj så det var totalförbud mot de flesta moderna kulturyttringar under större delen av uppväxten. Hemlighöll i flera år med spelandet. Spelade först hos kompis och sen smygköpte en PlayStation som jag gömde och bara tog fram när jag visste att de inte var hemma. Den dagen de upptäckte fick jag mitt livs värsta utskällning, konsolen beslagtagen och jag blev skickad till kyrkan för bikt.
Efter skilsmässan var farsan okej med att jag hade spel som intresse, men morsan ger mig fortfarande föreläsningar om att jag hamnar i helvetet om jag inte slutar och söker förlåtelse.

Medlem

Båda mina föräldrar accepterade fullkomligt mitt spelande. Givetvis finns det gånger då mamma blivit sur på att jag satt uppe för länge som liten men det var aldrig något tjaffs om spelandet i sig. Om det inte var spel så hade det varit något annat som distraherat mig och de såg inte det som spelen som en orsak.

Medlem

Med nyfikenhet. Jag är gammal, så jag spelade NES första gången 1987. Vi köpte vårt eget 1989. Pappa var 40 då och han spelade en del, mest Golf men även Zelda och Super Mario Bros. Han har dock aldrig spelat efter det. Mamma har aldrig förstått grejen med tv-spel.

Medlem

Pappa jobbade på Silicon Graphics under 90-talet och det är en stor bidragande faktor till mitt spelintresse. Hela bolaget fick en N64 med en handfull spel vid lanseringen, så det var ju liksom kört när han kom hem med den till en femåring. Senare gick han även med på att hänga med till midnattslanseringen av GameCube.

Mamma gjorde sitt bästa för att släpa ut mig på skogspromenader med jämna mellanrum för att få en balans i det hela, vilket jag är väldigt tacksam för nu som vuxen. De märkte båda två att jag lärde mig språk och problemlösning tidigt och hade inga problem med spelandet så länge jag skötte skolan.


H-How can she slap, kupo!?

Medlem

Med uppmuntran. Mina tre äldre syskon hade varit... Låt oss kalla det ostyriga, så föräldrarna tyckte det var skönt med en som höll sig hemma på kvällarna.


Skippy R.I.P. 17/7 2006

Medlem

Farsan suckade alltid när han kom hem när han såg mig vid datorn. Ändå har han jobbat i IT-branschen hela sitt liv.

Medlem

Jag spelade mycket som barn och gör det fortfarande. Visst blev det många bråk med föräldrarna i tonåren och så men jag umgicks fortfarande med kompisar "irl" så att säga. Det var datortiden som var problemet, inte vad jag spelade. Var aldrig förbjuden att spela vissa spel eller så, antagligen pga ointresse av föräldrarna då de aldrig kollade vad jag spelade som barn. Ibland kunde de däremot säga till att jag inte fick titta på den eller den filmen dock (i barnaåren), men det är ju ett medium som var mer bekant för dem.

Men jag hade det lugnt jämfört med grannbröderna jag umgicks med. Hahaha, där snackar vi rena kriget dagligen mellan deras morsa och dem, (deras farsa var chef nånstans så han var typ aldrig hemma). Inte sällan slutade det med att hon helt enkelt drog proppen för deras rum, så fick vi gå ut och leka. Men de var också fanatiska datorfantaster redan på den tiden (sent 90-tal) och satt konstant vid sina datorer båda två. CS, Starcraft, etc etc.

Medlem

Det har alltid haft 0 intresse, klagat, och glott på TV istället. Så var det då, så är det när det ringer eller besöker fortfarande. Gav upp för länge sedan på den punkten. Nu klagar väll folk mest på mobiler istället.

Och kanske har det alla rätt, men förgår med dåligt exempel utan att fatta det själva. Brottas med det själv, försöker väl hitta någon ny balans i livet när man nu befinner sig i någon slags medelålderskris, men en sådan gammal vana är svårhanterlig. Jävligt trist när man sitter och trycker på knappar hela dagen på bekostnad av det jag vill annars uppnå.

Men det hade ju varit lite kul om det åtminstone försökt det minsta lilla att visa intresse istället för att bara gnälla. Vem vet, vi svenskar är ju ändå jävligt bra på att gnälla.

Medlem

har spelat sedan jag var 4 år och då var det Vic20, sen senare C64, NES, Amiga 500, Macintosh och till sist PC. Mina föräldrar har nog aldrig varit på mig om spelandet då jag även var ute mycket. Det var nog mest mina kompisar som aldrig förstod varför jag var hemma med datorn och det tror jag är mycket lättare nu då spel har blivit en del av populärkulturen.

Medlem
Medlem

Jag är född på 80-talet där Commodore64 var första riktiga spelupplevelsen följt av NES. Aldrig haft begränsningar bortsett från att jag inte fick vara upp och spela på kvällarna när jag var mindre. Föräldrarna höll koll på att jag lade mig i tid. De brydde sig aldrig om åldersgränser på spel.

I efterhand har mina föräldrar berättat att de tyckte det var både skönt för dem (jag kunde underhålla mig själv mer) och roligt för mig att jag hittade ett intresse. Att jag hade ett stort sportintresse och idrottade 4-5 dagar i veckan fram till sena tonåren gjorde att de tyckte jag fick en bra mix av allt. Jag är själv tacksam för deras liberala syn på det såhär i efterhand. Det gick bra för mig ändå.

Medlem

Är född 80 och föräldrarna fattade aldrig fascinationen men lät mig hållas så länge det inte blev extrema mängder.
Växte upp med ett datorintresse vilket till slut ledde till IT-utbildning, systemutveckling och på senare tid spelutveckling.

Så cirkeln slöts till slut och nu är jag väldigt tacksam att de aldrig ifrågasatte min hobby och mina framtidsdrömmar.

Medlem

Med alkoliserad far som såg mig och mina bröder som odugligar, ansågs min och min mellersta brors datorintresse vara fullständigt bortkastad tid. Samma sak i skolan då majoriteten enbart suttit framför en abc80.
Fick min första 6 månader efter den släppts i sverige. Min mamma ärvde pengar och hon ville ge oss något fint.
C64 är fortfarande min stora kärlek och jag har valt att gadda in C= på höger sida av halsen pgr av just detta.
Tror jag tillbringat mellan 2 till 24 timmar om dygnet framför mina datorer sen jag fick min första.


<allt jag skriver är mina åsikter och ni behöver varken hålla med eller säga emot>

It's not a lake, it's an ocean

Jag firade 30 år som spelare i fjol. Jag förälskade mig i spelmediet när Sonic sprang in i mitt hjärta. Jag har dessvärre aldrig haft nära vänner som delat mitt spelintresse, men det har inte hindrat mig från att fortsätta spela. Mina föräldrar förstod väl aldrig grejen heller, och jag kan inte minnas att jag någonsin fick ett TV-spel av dem i julklapp eller födelsedagspresent. De köpte jag själv när jag började sommarjobba.

Nu har jag en fru som är helt ointresserad (jag har lyckats få henne att testa Dance Central och Ring Fit Adventure, men därefter tar det stopp), men hon accepterar och respekterar mitt intresse.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Började min spelkarriär med en ärvd Commodore 64 och en låda med mer eller mindre fungerande spel, det uppmuntrades av mina föräldrar till en början och framförallt min far som var intresserad av ny teknik och datormekande.

Efter ett tag byttes det ut mot en 386 PC för att sedan bli en 486 och en Pentium något år efter att Quake lanserats. Det var extremt dyrt på den tiden men mina föräldrar valde att investera i det ändå. Dock var de väldigt avigt inställda till renodlade spelkonsoller som Nintendo och Sega Mega Drive.

Dessa konsoller fick jag pröva hos kompisar och avundades den mycket finare grafiken. Med introduktionen av Tribes, Half-Life/CS och Quake under 90-talet så kände jag inte längre samma avund och fastnade i de spelen på heltid.

Jag och kompisar anordnade LAN i källare och seriekopplade datorer med skrivarsladdar i vad jag antar var bland de första privata LAN-nätverken i Sveriges (världens?) historia för att kunna spela Quake multiplayer i sådär 200 pixlars upplösning.

Senare när man var i tonåren och spelade extremt mycket så blev det för mycket och mina föräldrar undrade väl med rätta vad det skulle bli av mig i framtiden.

Jag hade alltid ett intresse av att vara i naturen och var även ute mycket med vänner, det var väldigt bra att ha den balansen när jag tänker tillbaka såhär i efterhand. In the end så kom jag ur ungdomen någorlunda normal och började jobba inom IT, spelar fortfarande men inte i närheten av samma mängd som då jag var fjorton, det är svårare att fastna i saker nuförtiden.

Mitt tips till alla föräldrar är nog att se till att barnen har ett ytterligare intresse/vänner och inte bara spelar, samt att visa barn att det finns mer saker man kan göra med datorer som är balla och utvecklande. Mitt 14-åriga jag hatade alla begränsningar i stil med "nu drar vi ur modemet", men idag kan jag förstå att man behöver sätta vissa gränser, och det lär vara lättare nu med parental controls och tidsinställningar på datorer.

Medlem

I början blev det en hel del spelande hos vänner och utflyttade syskon, troligen för att se så att intresset höll i sig (skulle gissa runt 94-97, specifika årtal är luddigt). Därefter fick jag en PS1 med Rayman följt av att farsan fixade ett par N64-spel på familjedatorn, De enda begränsningarna jag haft var att jag inte fick spela det första GTA eller Metal Gear Solid (?) för att "de är för vuxna", Quake och Doom gick dock bra. Minns att ett motargument jag hade mot GTA-begränsningen i 8-års åldern var "Vem vill spela TV-spel när man är gammal (18)", åldrades som mjölk.

Aldrig sett av tidsbegränsningar eller att föräldrar vägt spelande mot mig som någon belöning, att skolan sköttes förväntades med eller utan spel i bilden. Däremot var man ju som yngst i familjen längst ned i hierarkin vid fördelning av TV-och datortid så spelandet skedde när dessa var lediga.

12
Skriv svar