Hur reagerade era föräldrar/omgivning på ert spelintresse?

ljummen negativitet

(föräldrarna under uppväxten)

Föräldrarna var aldrig ett problem. Flickvänner däremot... alla har hatat det. Ständigt bråk för att få igenom sina rättigheter genom åren, och ibland totalförbud i flera veckor.

Hahaha, "skickad till kyrkan för bikt". Du är inte troende idag va?

I tidig ålder ville jag ha ett Nintendo 8-bit, för att många av mina vänner hade ett. Men NIX, mina föräldrar gjorde ett välmenat beslut och man fick en beg. Commodore 64 efter många klippta gräsmattor och diskande. Tanken då var nog att ett Nintendo, det spelar man dumma spel på. En dator ger en unge kunskap. Nog för lite kunskap i BASIC, men djäklar vad det spelades på den datorn!

Ganska ironiskt hur ens liv har varit..

När jag växte upp fick jag jämt höra ifrån föräldrar, omgivning och skola, att jag hade svårt att koncentrera mig och att jag alltid ritade för mycket i skolböcker. Och värre blev det efter upptäckten av tv-spel. Spelade alldeles för mycket och när jag inte spelade så ritade jag egna banor och spelfigurer i både matte och svenskaböckerna.
När föräldrarna var skulle bort en stund så fick man order om att man skulle ha duschat och borstat tänderna tills en specifik tid de kom hem... men istället fick man besviket skäll när man hade spenderat tiden på att springa runt i byarna och reta höns i A Link To The Past och inte alls var klar för natten. 😌

På utvecklingssamtalen fick man höra att man inte skulle rita så mycket Pokémon...

Senare blev spelintresse också ett teknikintresse, med mjukvara och hårdvara.

Komiskt, att varje gång jag hörde att jag inte skulle spendera så mycket tid på att rita, spela eller sitta och utforska datorns alla hörn (att det var bortkastad tid) - så ville jag bara göra det ännu mer...

Idag, är det JAG som designar och ordnar fram affischer till familj och bekanta, fixar deras bank-id, ger råd om vilken telefon som passar bäst, fixar WiFi, bygger deras datorer, skissar i CAD-program på hur tak-byggen kan se ut, fixar övervakningskameror, beställer passande spel till kusinbarn, fixar lagring för foton, osv, osv.
Nu är det mig de kommer till och frågar så fort det gäller spel eller teknik, även fast man alltid fick höra att det var rent otyg det man höll på med...

Som sagt, ganska ironiskt att den där såkallade "bortkastade tiden" nu verkligen kommer till pass.

Som ung på 80talet halkade jag in på alla dumheter som gick; serietidningar, tvspel, rollspel och läsa sf/fantasy.
Inget av det var populärt hemma och fortfarande inget de tycker är vettigt ägna sig åt.
Men då har de också en relation med sitt barn därefter, inte ofta vi hörs och ses nuförtiden när jag inte är tvungen lyssna på deras kritik.

Mitt ex hade en del issues med det.

Mamma brukade låna konsollen och spela Kid Icarus och hade ett eget litet block med koder hon skrev upp. Med en handstil som man faktiskt kunde läsa koderna från, så jag lånade ibland boken för att kunna knappa in en kod som funkade.

Mitt första spel som jag minns är Zelda: A Link to the Past på SNES, jag minns det spelet väldigt väl och hur jag aldrig lyckades klara ut det när jag var barn mest pga bristande kunskaper i engelska för att kunna veta vad alla föremål man hade gjorde osv och att jag helt enkelt inte kunde fixa en av bossarna i Dark World.

Detta var någonstans innan 2000, så jag var runt 7 år, och jag fyller 29 I september. Så jag kan säga att jag har spelat hela mitt liv.

Som barn så brydde sig inte mina föräldrar sig så mycket, jag vill minnas mina år som barn en av de bästa tiderna för mig att spela spel för jag spelade med mina föräldrar, jag minns hur min mor och jag satt och spelade igenom första Harry Potter spelet på PC och samlade på oss alla trollkarlskort man kunde hitta undangömda.

Jag minns hur min far gav mig en PS2a i julkapp och hur vi spenderade julaftonskvällen med Jak & Dexter där vi samlade på oss alla guld ägg för att få en speciell cutscene i slutet eller så, detta var innan man kunde liksom läsa om saker på nätet som idag också så man var tvungen att dubbelkolla överallt upp och ner och bakom allting.

Jag minns även hur jag vaknar en morgon av min far som säger om vi ska åka in till staden för att köpa oss en Xbox, detta var vid lanseringen. Och detta minns jag också väldigt bra, fick två spel med oss i köpet, Halo: Combat Evolved och Fable. Samt den där gigantiska Xbox kontrollen!

Men det var kul, det är den enda tiden i mitt liv som det kändes som mina föräldrar förstod sig på mig på något vänster.

I lågstadiet så brydde dom sig inte så mycket, jag hade ett fåtal kompisar som också var intresserade av spel. Majoriteten av dom i min skola samt klass var mer fokuserade på att mecka med bilar/mopeder osv, var mer intresserade av fordon helt enkelt, vilket gjorde att om man spelade spel så var man ett mobboffer och inte värd något direkt.. Vilket jag fick ta mestadels genom hela min skolgång.

Jag hade dator och konsol så när jag hade någon kompis över så brukade vi turas om att sitta vid datorn och vid Playstation/Xbox. På datorn så turades vi om att jävlas och ha oss i Sims 1 och på konsol så spelades det mest GTA San Andreas. Spelade vi ihop så körde vi Sagan om Ringen: The Two Towers eller Return of the King, vilket än idag är skitbra coop spel imo.

Detta senare konverterade till MMO spelande lagom till högstadiet, när man hade någon kompis som sov över så brukade vi dra hem någon 7 dagars trial på det MMOt jag körde så satt vi och nördade tillsammans genom nätterna. Bägge hade skitkul också och det är väl en tid jag håller nära hjärtat. Dra iväg på cykel när till coop och köpa snacks och läsk sen blåsa iväg hem och hoppas att allt är färdigpatchat.

Hur som helst.. Min mor var inte väldigt glad av att jag spelade MMO, och hon ville inte betala för det gång på gång och man fick alltid argumentera för sin sak, även om man gav henne pengar/gjorde sysslor osv så var det bara så att hon generellt inte ville att jag skulle spela MMOs (mest för allt prat om hur World of Warcraft förstör människors liv osv, nu var det dock inte det MMOt jag körde men så mycket visste hon om MMOs och drog allt över en kant).

Jag lyckades dock ändå behålla en sub i spelet för att spela vidade. Dom satt däremot någon timer i routern eller något som gjorde att vid kl 22 varje kväll så dog internet, så jag brukade spela tills typ 20 däromkring och sen börja söka omkring på internet om hur jag kunde ta bort det där "låset", jag vet inte hur länge jag höll på men förr eller senare så lyckades jag komma in i routern och nollställa allting. Efter det så var det internet dygnet runt!

Under tonåren så tappade jag kontakten mycket med alla mina IRL spelvänner av olika orsaker, om det var tjejer, intresset av att festa, försöka etablera status med de mer populära, det vanliga.

Till slut så hade jag inga IRL vänner kvar mer eller mindre, jag delade bara inte något intresse som de andra hade, jag hade inget intresse av att cykla ut i skogen och supa eller sånt, eller lyssna på fjortispunk eller prata om hur dåligt allting var med alla EMOs.

Dom få IRL vännerna jag hade kvar var dom i klassen, men det kändes alltid som dom inte ville ha mig omkring, dom frös ut mig titt som tätt, en av dom vässade en penna och sen gick och sprättade upp min arm så jag började blöda, en av dom slog ner mig så halva ansiktet var blått. Och i och med att jag var det enda ensambarnet i klassen så blev jag hotad med att få spö av deras äldre syskon om jag bara la fingret på dom som slog ner mig och mobbade mig hela dagarna.

Detta tog enormt hårt psyiskt på mig, för mycket för en 14 åring. Spöad, uppskurna däck på cykeln varje dag, mobbad kontant. Kommer hem, och blir trakasserad på MSN, en evig cirkel av bara hat. När man väl la sig i sängen på nätterna så kunde man bara tänka på hur illa omtyckt man var, och då hade jag inte gjort något för att ens förtjäna något av det. Det var bara "coolt" att mobba någon.

I den här mörka perioden av mitt liv så fanns det ett ställe där jag kunde koppla av. I spel, speciellt i MMOs, där kunde jag koppla ifrån verkligheten och bara "leva" typ.

Jag minns hur jag bara springer runt och questar och sen blir invitad av några och så gör man några grupp quests och sen får man höra att man gjorde ett bra jobb/spelade bra. Fick mig nästan att bli tårögd varenda gång för det enda jag ville i livet som tonåring var att bli accepterad. Och I MMOs så hittade jag andra människor, vänner jag än idag pratar med, personer som också varit utsatta som kunde förstå mig med, som ville ha med mig på äventyr.

Samma spel som min mor försökte få mig att sluta spela gång på gång visade sig bli det spelet som jag vill säga räddade mitt liv. Jag kan inte tänka mig hur allt hade sett ut om jag tog bort det från ekvationen, men jag gissar på att jag inte hade levt idag för den mentala pressen var enorm, hela självkänslan, självförtroendet var nerkört i botten, jag hade utvecklat fobier för att vara social och att lita på människor.

Lagom till gymnasiet så blockade jag alla på MSN och tog bort alla, raderade all form av social media och gick min egen väg. Liksom som en total nollställare för mina tidigare 15-16 år. Satt några år hos psykolog för att bygga upp allt som var förstört och studerade på distans inom samhällsvetenskap med beteendekunskap som inriktning. Samband med det osv så hörde jag aldrig någon klaga på att jag spelade osv från de jag kallar vänner eller mina föräldrar.

Har aldrig sett videospel som något negativt, något som skulle få oss alla att tappa förståndet och gå totalt bananas ute i samhället utom kontroll. Har mest sett det som en möjlighet att ha kul med andra människor som delar samma intresse som en själv.

Det viktigaste är att man hittar sin plats i livet, vissa behöver lite mer tid än andra för det.

Nej. Jag tror på en god fika men inte mer än så. Har inte särskilt bra relation med mor, men kontakt har vi iallafall.

Farsan spelade också (mest doom, quake och även Warcraft emellanåt), medan morsan skakade på huvudet och inte sa mycket…

Fick ”köpa” speltid genom att delta i sporter. Fick också visa ”kvitto” på att man skött sig i skolan.

Mina föräldrar ville jag skulle vara ute när det var fint väder osv, annars så hade dom inte jättemycket problem att jag satt framför datorn/tvspelen. Skolan behövde göras också så klart.

Nu är man förälder själv och ser mina barn ha exakt samma intresse som mina och jag blir precis som mina föräldrar, ut o rör er och fixa skolan sen kan ni spela...

Min fru har inga större problem med att jag spelar, bara allt hemma sköts så. Även om hon inte själv förstår charmen alls. Hon är dock extremt skeptisk till att barnen får spela, våldsspel föder mördare osv... Vi har haft en hel del argument om spel kan man säga.

Det här är en perfekt sammanfattning av min introduktion till spel:

Min pappa är extremt teknikintresserad (jobbade också som IT-konsult) men tycker att spel bara är slöseri med tid. Min mamma är fullkomligt ointresserad av teknik men delar istället andra intressen med mig (historia, deckare, o.s.v.). Ingen av dom har dock aldrig haft några invändningar mot mitt spelintresse.

Det där låter extremt jobbigt. Är glad att jag slapp det (en av mina föräldrar är troende medan den andre är ateist).

Jag är ju jättegammal, och född i slutet av 60-talet. Min pappa har alltid varit tekniskt intresserad, då han jobbade som tv-tekniker (lagade TV-apparater) och han kom hem med en Vic-20 när jag var 12 år. Det vart inkörsporten till datorer. På den tiden fanns det inte så mycket spel, utan man byggde dom själv, men mina föräldrar har alltid stöttat mitt datorintresse. Genom min pappa fick jag en av dom allra första C-64orna i Sverige (helt utan svenska tangenter).
Idag jobbar jag som utvecklare utan att gått mer än tre år gymnasial El-tele utbildning (ville egentligen bli tv-tekniker som pappa). Allt för att jag fick tillgång till datorer tidigt, lärde mig programmera själv och marknaden skrek efter utvecklare. Det är jag extremt tacksam för idag.

Jag växte upp i Åre på 80/90-talet. Mina föräldrar var ganska förstående kring mitt intresse, men övrig omgivning var ofta väldigt nedsättande att man var "datanörd"; det enda som räknas var resultat i skidåkning och skola. Det sistnämna sakerna var något som även gick bra för mig, men dataspelande sågs som töntigt och något man helst gjorde i smyg.

Mina var nog ganska uppmuntrande, åtminstone rent materiellt. Minns inte att de aktivt uppmuntrade mig att sitta med c64:an, men de köpte utrustningen så de kan ju inte varit helt avigt inställda. På den tiden var man oavsett ute och rände hela tiden så det blev sällan konflikter om speltid kontra utetid.

Alla kompisar hade samma intressen - böcker, rollspel, datorspel, serietidningar. Och det funkade i äldre år fint att blanda med fester, tjejer och annat härj.

Och det gick ju bra i slutändan, trots att studierna försummades ibland. Mitt fulkulturintresse har satt mat på bordet och givit tak över huvudet sedan 1998.

Har inte upplevt några större protester från min omgivning. Jag har aldrig spelat så mycket att det kunnat ses som ett problem.

Fick däremot inte spela Doom som sjuåring, men det gjorde jag ändå. Ha Ha!:P

Gå ut och gå lite då och då. Lyssna på någon gaming podcast för att få tiden att gå medans du rör på dig, speciellt bra nu på sommaren att samla in så mycket Vitamin D som möjligt innan soltimmarna är få.

Det har gått från en negativ syn till likgiltighet. Mitt intresse har dock inte minskat med åren (även om mängden tid minskat) och då man har många andra intressen så ses det inte som något konstigt. Tjejen kollar t.ex på tv serier som jag finner bortom ointressant, då lägger jag hellre någon timma på gaming. En myt att man måste dela alla intressen, fungerar fint ändå!

morsan tyckte att allt bara gick ut på att mörda alla hela tiden. det var cs och krigsspel hon syftade på hon hajade inte att det var tävling mellan lag, utan var helt 100 på att mörda folk var hela grejen

Mina föräldrar satte inga gränser för mitt spelade men jag skötte det ganska bra själv då jag lekte mycket ute och var aktiv inom flera idrotter.
Min fru är helt okej med mitt spelade så har inga bekymmer på den fronten som vuxen heller.

Tack för att du delade med dig! Det påminner lite vagt om hur min brorson upplevt skolan, och det gör mig imponerad över hur såna som ni lyckas ha ett så starkt psyke att ni inte bara ger upp. Det måste ha varit knäckande.

Är också uppvuxen i en kristen familj. Hade en väldigt fri uppväxt utan en massa förbud och mina föräldrar hade aldrig några problem med att vi spelade.

Det är farsans fel (eller förtjänst?) att man hamnade i spelträsket. Det var han som drog hem datorer genom den gamla goda tidens subventionerade Hem-PC-reformen på 90-talet. Vi hade senare varsin dator och LAN 24/7 hemma.

Tack för den!

Så fungerar det dessvärre inte, såna människor är för hårt indoktrinerade I deras/andras övertygelse. Det är ingen light variant av kristendomen, det är en pingströrelse-sekt.

Behåller hellre den lilla relation som finns kvar istället för att argumentera, det lyckas hon göra själv ändå. Bättre att inte lyssna.