A Plague Tale: Requiem - En gripande och välpolerad besvikelse

Medlem
A Plague Tale: Requiem - En gripande och välpolerad besvikelse

A Plague Tale: Requiem
Frankrikes största fullblodspsykopat rider igen
Då var det dags för min första medlemsrecension på FZ. Den är primärt skriven för mig själv men jag hoppas att någon annan också får någonting ut av den. Vill dock varna för att jag kanske berättar lite väl detaljerat om spelets inledning, om någon nu vill läsa detta innan de spelar, samt att jag sedan gymnasiet har fått höra att jag är inkapabel att begränsa mina texters omfång. Håll till godo!

A Plague Tale: Innocence slog ner som en bomb för mig när det släpptes 2019. Från att inte ha följt det alls blev det ett spontant köp direkt på releasedagen och de ca. tio timmar jag spenderade med barnen från de Rune-familjen och övriga personer som trillade ut ur och in i deras liv var för det mesta väldigt underhållande. Jag tillhör den skala av folk som föredrar kortare upplevelser utan en massa extra fluff och anser att spannet på åtta till tolv timmar ofta är det ultimata för berättelsefokuserade spel.
När trailers och övrigt PR-material för uppföljaren A Plague Tale: Requiem började dyka upp blev jag därför såväl optimistisk som nyfiken. Skulle vi få åtnjuta ytterligare ett äventyr i samma anda som det första eller skulle Asobo Studio överraska med en hel uppsjö nyheter och utökade visioner?

Nu har jag spelat igenom Requiem och känner mig tyvärr mest likgiltig och aningen besviken. Recensioner jag läste i samband med släppet gjorde gällande att detta var en GOTY-kandidat tillika ett stort steg framåt från föregångaren och det är möjligt att dessa förväntningar har påverkat mig i min bedömning men jag känner att även om jag försöker ta avstånd och se nyktert på upplevelsen innehåller den vad jag anser vara uppenbara tillkortakommanden.

Till att börja med vill jag beröra, och berömma, de tekniska bitarna. Spelet ser otroligt läckert ut och låter även därefter. Röstskådespelarna gör ett fenomenalt arbete och ljudet från marknader i livliga renässansstäder låter precis som jag inbillar mig att de gjorde på den gamla goda tiden. Under de drygt 20 timmarna jag ägnade åt att spela igenom det drabbades jag inte heller av några märkbara buggar bortsett från att en textur eller två ibland inte laddade på ett korrekt sätt vilket uppenbarade sig vid närmre beskådan.

Dåså, dags att beröra huvudkaraktärerna och berättelsen i detta karaktärs- och berättelsedrivna spel.
•Hugo de Rune är fortsatt sjuk och besvärad av sjukdomen Prima Macula som legat vilande i de Rune-släkten sedan innan hans födsel, något som ger honom en nära koppling till råttorna som är seriens signum. Är Hugo på taskigt humör blir råttorna upprörda, kraftigt förenklat.

•Amicia de Rune - Protector of the Carrier. Spelets huvudsakliga protagonist och spelbara karaktär. Överbeskyddande gentemot sin lillebror och extremt driven i att hjälpa honom att hantera och bli av med sin ovanliga åkomma.

•Béatrice de Rune är moder till Hugo och Amicia. Som en skolad alkemist har hon vigt en icke betydelselös del av sitt senare liv till att hålla Hugos sjukdom i schack och att ge honom den vård hon kan. Detta har skadat relationen mellan henne och Amicia som mer eller mindre spenderat de senare delarna av sin uppväxt utan sin mammas närhet.

•Lucas hänger med från det första spelet och fortsätter att vara den vetenskapliga motpolen till Amicias känslomässiga syn på Hugo och vad han behöver. Slits initialt mellan sin mentor Béatrices alkemiska kurer och Amicias mer drömska diton och uppmanas tidigt i spelet av Amicia att ”välja sida” mellan dessa motsträviga ideologier.

Berättelsen börjar med att Amicia, Hugo och Lucas leker nere vid en flod. De fruktansvärda erfarenheterna de led i det första spelet verkar vara begravda i det förflutna och de känns genuint lyckliga och tillfreds med sin tillvaro. Lucas drar sig tillbaka för att läsa en god bok och syskonen beslutar sig för att utforska vidare och hamnar slutligen i slottsruiner där golvet plötsligt rasar varpå de befinner sig i ett läge där de inte kan återvända. Slottets innergård är nerbränd och personerna som knatar omkring där inne verkar genuint osugna på att lämna någon kvar vid liv. Här får man lära sig spelets smyg- och stridsmekaniker vilka är väldigt bekanta och liknande andra tredjepersonsspels motsvarigheter. Högt gräs gör dig mer eller mindre osynlig och en välriktad sten mot en kista med rustning får samtliga fiender i närheten att springa dit per omgående och stirra i önskad riktning under ett tiotal sekunder varpå man lätt kan smyga förbi.

I slutet av området frammanar Hugo ett stort antal råttor innan han faller in i medvetslöshet. I detta tillstånd drömmer han om en ö och en fågel. Han förstår undermedvetet att han ska följa efter fågeln och när de båda når fram till en vattenkälla dricker Hugo detta vatten och blir därmed läkt från sin Macula. Detta tjänar till den pelare i berättelsen jag som hastigast nämnde tidigare – Hugo och Amicia är fast övertygade om att denna eventuellt existerande ö är mer trolig att kunna bota det yngre de Rune-syskonet än vad någon vetenskap är medan Béatrice tror på det motsatta och därför ämnar föra sina barn till en orden som förhoppningsvis kan hjälpa dem. Lucas finner sig därför mellan en hammare och städet då han vill bibehålla en god relation med personerna bakom båda dessa motsatser.

Spelet kan spelas med fokus fördelat mellan smygande, strid och byggande av attrapper baserat på tycke och smak. Erfarenhet delas ut baserat på spelstil, vilket är något jag alltid uppskattar. Du kan alltså inte smyga dig genom hela spelet och använda de erfarenhetspoäng du samlar på dig genom detta till att förvandla Amicia till en mördarmaskin eller en ingenjör, eller vice versa. För att specialisera dig på något krävs det att du spelar på detta vis.

På tal om att Amicia är en mördarmaskin kommer mitt första, och ett av de största, klagomål här. Nu är jag osedvanligt dålig på att smyga i mer eller mindre samtliga spel, men oaktat hur du spelar är hon en massmördare av högsta kaliber. Spelar du som jag gjorde är hon därutöver en fullblodspsykopat som fullständigt vältrar sig i det blod hon utgjuter och den förödelse hon orsakar – samtidigt som spelet gör sitt yttersta framställa henne som en empatisk och varm storasyster. Vi får inte glömma att hon till syvende och sist blott är en tonårsflicka beväpnad med stenar men trots detta staplar Amicia ’slaktaren’ de Rune upp kroppar på löpande band med en passionerad glöd i ögonen. I ett tidigt kapitel i spelet hamnar man i en nästan hord-läge-liknande situation där Terminator-Amicia utplånar stora delar av den franska armén med sina stenar och det var uppfriskande att inte bara jag som spelare, utan även sidokaraktärer, undrar vad i hela friden hon håller på med och bönade och bad henne att lägga band på sig framöver. Hon låter sig dock inte bekommas av detta släckande av livets lågor. Hon har trots allt ett liv att rädda.
Amicia ’den leende lemlästaren’ de Rune är nämligen ingen person som lägger band på sig. En handfull av spelets 17 kapitel längre in har hon hunnit med att såväl sätta eld på en soldat som hjälpte gruppen förbi ett hinder som att begrava ett mindre samhälle och släcka tiotusentals liv. Strax därefter bemannar hon ett stationärt armborst och spelets första turret-section, under vilket dussintals stora pilar penetrerar mjuka kroppar, är ett faktum. Amicia ’den tonåriga tillintetgöraren’ de Rune bryr sig dock inte nämnvärt. Hon har trots allt ett liv att rädda.

Det är kanske ganska tydligt att jag inte är ett fan av Amicia i detta spel. Jag är fullt medveten om att jag spelar ett spel och att antalet mord våra protagonister generellt mäktar med oftare än inte är extremt osannolika men sällan har den känslan tagit en position i framsätet lika tydligt som i A Plague Tale: Requiem. Är man bra på att ignorera den här sortens bristande synk mellan berättelse och gameplay störs man gissningsvis inte lika mycket av det som jag gjorde men för mig var det ett ständigt problem. Ju vuxnare och mer realistisk handling ett spel vill leverera, desto känsligare är jag personligen för att tillhörande spelmekanik inte linjerar med den.

Något annat som drog mig ut ur upplevelsen med jämna mellanrum är hur handhållande det är. Precis som i det första spelet har Amicia ’den sympatiska stymparen’ de Rune aimbot monterad på sin slunga. Håll inne avtryckaren tillräckligt länge och hon kan inte missa, någonsin. Fiender utan hjälm dör av en fullträff medan fiender med hjälm inte kan dödas på detta vis utan kräver eld, råttor eller en salva från ditt armborst. Längre in i spelet varieras fiendetyperna något men för det mesta följer spelet detta mönster. Vid varje pussel som kräver eld kommer du att hitta ingredienser för att skapa eld, vid varje hinder som kräver ett verktyg du ännu inte upptäckt kommer du att upptäcka nyss nämnda verktyg och jag vill återigen upprepa hur mycket som ett spel det känns, något som gjorde mig väldigt besviken och som jag var mäkta trött på innan jag var halvvägs färdig. Jag hade mer än gärna varit utan dessa stopp i spelet och sett en kortare, mer berättelsefokuserad, upplevelse.

Till syvende och sist tillhandahåller A Plague Tale: Requiem en intressant och gripande berättelse med välskrivna och välspelade karaktärer som jag är glad att jag tog mig genom. Tyvärr upplever jag att spelmekaniken oftare än inte sätter käppar i hjulet vid varje given möjlighet och att spelets styrkor hamnar i skymundan. Om det släpps fler spel i serien eller världen Asobo Studio skapat kommer jag garanterat att uppmärksamma dem men då hoppas jag på en återgång till en kortare, mer fokuserad upplevelse.

A Plague Tale: Requiem
3
Bra
+
Estetiskt tilltalande och tekniskt bra
+
Gripande berättelse i en spännande värld
+
Välskrivna och trovärdiga karaktärer
-
Enkelt och enformigt stridssystem
-
Spelmekanik och berättelse är i dålig synk
-
Gör sitt yttersta för att dra mig ur upplevelsen
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

Bra recension, tycker att det är intressant det där med spelmekanik. Känner att det ofta blir så när utvecklare oroas över att det inte är tillräckligt mycket gameplay i spelet, att svaret blir att göra combat till en grundpelare för att folk ska kunna "ha roligt". Om jag minns rätt fick första spelet en del sådana kommentarer, att mekaniken saknade djup. Det låter som att de gick åt Naughty Dog-hållet, vilket ju är rätt synd.

Om du vill ha tips runt själva skrivandet/presentationen på din text, så kan ett första steg vara att introducera bilder, underrubriker eller helt enkelt feta de inledande orden vid ett ämnesbyte t.ex. Att läsa på en dator eller mobil är svårare än att läsa fysiskt, ord och stycken har en tendens att flyta ihop på en skärm jämfört med en bok exempelvis, även om språket i sig är bra. Att ha något att "hänga upp" ögonen på gör det mycket lättare att läsa. Längden är det egentligen inget fel på, det är snarare formateringen och strukturen som lider en del. Övning ger färdighet, så skriv gärna mer!

Medlem
Skrivet av Staenhus:

Bra recension, tycker att det är intressant det där med spelmekanik. Känner att det ofta blir så när utvecklare oroas över att det inte är tillräckligt mycket gameplay i spelet, att svaret blir att göra combat till en grundpelare för att folk ska kunna "ha roligt". Om jag minns rätt fick första spelet en del sådana kommentarer, att mekaniken saknade djup. Det låter som att de gick åt Naughty Dog-hållet, vilket ju är rätt synd.

Om du vill ha tips runt själva skrivandet/presentationen på din text, så kan ett första steg vara att introducera bilder, underrubriker eller helt enkelt feta de inledande orden vid ett ämnesbyte t.ex. Att läsa på en dator eller mobil är svårare än att läsa fysiskt, ord och stycken har en tendens att flyta ihop på en skärm jämfört med en bok exempelvis, även om språket i sig är bra. Att ha något att "hänga upp" ögonen på gör det mycket lättare att läsa. Längden är det egentligen inget fel på, det är snarare formateringen och strukturen som lider en del. Övning ger färdighet, så skriv gärna mer!

Tack för feedbacken! Just det med bilder var något jag kände att jag ville ha med, tyvärr hade jag inte en tanke på att skriva en recension när jag spelade spelet så det blev inga sådana tagna och då jag har noll koll på kopierings- och upphovsrättslagar ville jag inte bara googla fram några bilder heller. Recensionen kom bara till eftersom att jag fick feeling under ett sällsynt utdraget och avslaget digitalt övertidsmöte där jag satt och knappade så jag kunde absolut ha förberett mig mer och bättre. Jag tar det med mig framöver om jag skulle bli sugen på att skriva något mer, ett screenshot eller två när jag spelar kan ju inte skada.

It's not a lake, it's an ocean

Frågan är hur roligt spelet hade varit om Amicia inte tog ihjäl en massa fiender. Det hade varit en helt annan spelupplevelse, olik den i de flesta äventyrs- och actionspel. Det är en balansgång när utvecklaren samtidigt vill förmedla att huvudpersonen har ett samvete och plågas av det hon gör, men samtidigt är detta ett spel och som ett sådant förväntar vi oss fiender och olika sätt att ta kål på dem. Kort och gott.


Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem
Skrivet av Ruffles:

Frågan är hur roligt spelet hade varit om Amicia inte tog ihjäl en massa fiender. Det hade varit en helt annan spelupplevelse, olik den i de flesta äventyrs- och actionspel. Det är en balansgång när utvecklaren samtidigt vill förmedla att huvudpersonen har ett samvete och plågas av det hon gör, men samtidigt är detta ett spel och som ett sådant förväntar vi oss fiender och olika sätt att ta kål på dem. Kort och gott.

Visst är det så. Jag tillhör den lilla skaran av folk som inte är jätteförtjusta i Uncharted-spelen eller Nathan Drake som karaktär av precis samma anledning. För mig personligen blir det mer påtagligt ju större skillnad det är mellan vad utvecklarna vill förmedla för berättelse, samt vilka karaktärer de använder sig av, och hur gameplay är. Den nya Tomb Raider-trilogin och nyss nämnda Uncharted lider lite av samma problem i min mening men A Plague Tale vrider upp det till max. Sett till både Uncharteds och A Plague Tales framgångar är det dock med stor sannolikhet min syn på detta som avviker från normen och det är svårt att klandra utvecklarna för sina designval

Medlem

Bra recension!

Jag kände ändå att Amicia är en mördarmaskin, det är alla runt henne som ville att hon skulle sluta döda folk. Som du skrev så är där många sekvenser där hon bara går bananas av ilska. Och lite förstår jag henne hon jagas hur hon än vänder sig, men försöker hålla god ton för sin lillebror som direkt svarar på hennes känslor. Är hon arg och galen så blir han direkt sämre.

Tyckte striderna var relativt roliga spelet igenom men det blev lite många mot slutet kände jag, så till sist satt jag nog mest och bara ville bli färdig.

Så jag kan delvis hålla med i dina poäng, kanske en 3.5/5.

Redaktör

Bra recension @Ugly_Bob - tack! Extra cred för rubriken - den lockar till läsning. Jag lägger upp den på framsidan i eftermiddag.

Och som sagts innan: några bilder lättar upp texten, räcker med två, tre stycken. Såg att du inte tog några egna bilder eller vill använda andras, så alternativt kan du lägga in ett par underrubriker. Det görs så här:

[h]Rubrik[/h]

Vilket blir...

Rubrik

Medlem

Jag håller med dig i allt du skriver. Vill dessutom ge spelet ytterligare ris för att det till skillnad från sin föregångare är väldigt slarvigt sammansatt tempomässigt. Där Innocence kunde kännas mer öppet än det faktiskt var känns Requiem ännu mer slutet än det faktiskt är. För många "spring ifrån hotet"-etapper, ett resurshanteringssystem man knappt behöver bry sig om och ytterligare fokus på det enkla stridsssystemet bidrar till detta. Spelet hade onekligen mått bra av att ses över både en och två gånger av en redaktör som trimmat och strömlinjeformat upplevelsen.

Trots mitt gnäll vill jag också instämma i dina positiva kommentarer och konstatera att en 3:a är ett rimligt betyg på spelet. Det finns en bra historia här, den kommer bara bort i röran.

Medlem
Skrivet av Tomas Helenius:

Bra recension @Ugly_Bob - tack! Extra cred för rubriken - den lockar till läsning. Jag lägger upp den på framsidan i eftermiddag.

Och som sagts innan: några bilder lättar upp texten, räcker med två, tre stycken. Såg att du inte tog några egna bilder eller vill använda andras, så alternativt kan du lägga in ett par underrubriker. Det görs så här:

[h]Rubrik[/h]

Vilket blir...

Rubrik

Tack för tipsen! Hade som sagt inte en tanke på att skriva något om spelet när jag spelade det så det blev mest ett impulsivt infall här i gårkväll när jag hade tråkigt. Men det var förvånansvärt kul att återuppleva spelet genom denna övning så jag utesluter inte fler framöver, då med lite mer bilder och en röd tråd genom texten för att underlätta för läsare

Redaktör
Skrivet av Ugly_Bob:

Tack för tipsen! Hade som sagt inte en tanke på att skriva något om spelet när jag spelade det så det blev mest ett impulsivt infall här i gårkväll när jag hade tråkigt. Men det var förvånansvärt kul att återuppleva spelet genom denna övning så jag utesluter inte fler framöver, då med lite mer bilder och en röd tråd genom texten för att underlätta för läsare

Jag hoppas på fler texter från dig, oavsett hur du utformar dem.

Medlem

Tycker spelet är bra mycket bättre än föregångaren och ett av de bästa spelen som kommit ut i år (inte för det kanske säger så mycket)

Gen
Medlem

Bra recension och roligt skrivet, håller med de flesta punkter.

Grafiken är helt otrolig, ljudet, animationer och världen likaså. Spelets svaga del är helt klart smygandet (om man nu inte vill ha ihjäl någon) då det ofta är alldeles för tajta marginaler för att man äntligen ska hitta den där 20e järndörren som förflyttar en till nästa sektion.

Som du själv skrev så ska Amicia framstå som en liten ängel men spelet bjuder ju in en till att mörda knektar för att på ett enklare sett komma vidare i spelet. Finns även gott om material för att skapa "ammo" och man har ju oändligt med stenar.

Medlem

Bra recension.

Spelet är skräp för alla som inte uppskattar hårt regisserad interaktiv film.

Löjligt också med moral och värderingar från 2022 i ett spel som utspelar sig på medeltiden.


Memento Mori

Medlem

Tack för denna fina recension.
När det gäller "Amicia-tor": Tyvärr så är "dödande" del av de flesta spel som inte är simulation/idrotts-relaterat eller till under 13 år (jag förenklar lite för argumentationens skull).

Jag lirade spelet typ 3 timmer på game-pass och tröttnade, sen kollade jag på Youtube klart för att se hur storyn utspelar sig.

Ngt som kunde kanske ha används mera är NPC-co-op där NPCerna tar hand om dödandet, kanske tom enbart. Eller vara extremt straffande när man inte enbart smyger, typ Last-of-US finns delar där man enbart kan komma vidare med smygandet (visserligen med att döda, men det går inte alltid att braka igenom som man kan här). Tänker lite Metal-Gear-Solid smygandet hade varit mera passande (kanske inte en flyttlåda, men ngt i den stilen )

Ngt som vore häftigt är vilket open-world spel som helst med alla dessa byggnader och landskaper - jag skulle vilja gärna utforska vissa av områdena lite mera.

Medlem

Tack för recensionen. Jag har varit lite osäker på om man skall införskaffa detta. Tyckte första delen var.. bra, inte fantastisk men bra. Din recension känns genuin och välstrukturerad. Sålde in mig på att införskaffa detta nästa gång jag saknar något nytt att spela. Tusen tack ännu en gång, kanon recension, verkligen.

Medlem

Håller med din recension.
Striderna/spel mekaniken var helt klart underväldigande och ganska monotona/repetitiva men resten var fantastiskt. Världs-bygget och berättelsen var det som höll mig kvar till slutet. Dock var spelet lite för långt, spel mekanisk var det inte tillräckligt varierat eller stimulerande men som sagt resten höll intresset kvar och var väldigt bra.

Medlem

Riktigt bra spel!!

Medlem
Skrivet av Staenhus:

Bra recension, tycker att det är intressant det där med spelmekanik. Känner att det ofta blir så när utvecklare oroas över att det inte är tillräckligt mycket gameplay i spelet, att svaret blir att göra combat till en grundpelare för att folk ska kunna "ha roligt". Om jag minns rätt fick första spelet en del sådana kommentarer, att mekaniken saknade djup. Det låter som att de gick åt Naughty Dog-hållet, vilket ju är rätt synd.

Om du vill ha tips runt själva skrivandet/presentationen på din text, så kan ett första steg vara att introducera bilder, underrubriker eller helt enkelt feta de inledande orden vid ett ämnesbyte t.ex. Att läsa på en dator eller mobil är svårare än att läsa fysiskt, ord och stycken har en tendens att flyta ihop på en skärm jämfört med en bok exempelvis, även om språket i sig är bra. Att ha något att "hänga upp" ögonen på gör det mycket lättare att läsa. Längden är det egentligen inget fel på, det är snarare formateringen och strukturen som lider en del. Övning ger färdighet, så skriv gärna mer!

Spelmekaniken är ju usel mycket för att det bygger på en otroligt kass spelidé. Ta ett par handklovar. Para ihop dig med första bästa. gå runt en hel dag. Du har säg 5 kommandon per dag där du kan säga åt din polare att stå kvar medan du förslagsvis går på dass själv etc. Skitkul...

Testa sen köra stealth och se hur mycket samarbete underlättar upptäckt.

Jag kom inte långt i innocense eller requiem för den taffliga spelmekaniken satte stopp. Det enda jag antar är att folk blir helt blåsta av stolen av storyn och sen bara genomlider gameplayet? Testar jag igen kör jag nog på easy eller försöker hitta en hack där jag bara kan gå igenom alla smygmoment. Spelvärldarna är ju snyggt gjorda och dialogen storyn etc verkar absolut lovande men spelmekaniken är ju så otroligt dålig men av någon anledning så spelar det ingen roll recensenter ger det 10/10 som om det är fläckfritt???`

Medlem

Detta spel är ett mästerverk, helt klart GOTY inte för det finns mycket konkurrens men ändå och det är bara ett AA-spel. Otroligt vackert!

Chefredaktör

Tack för fin recension! ❤️

1
Skriv svar