Infernax

Det finns spel som var bra på pappret, men inte som slutprodukter.

Ta till exempel Zelda II: The Adventure of Link och Castlevania II: Simon´s Quest till NES. De var båda banbrytande när de kom och tog sina respektive serier i nya riktningar. De introducerade städer med invånare du kunde prata med, ett erfarenhetssystem som gjorde dig starkare med tiden och de hade musik i toppklass.
Men Zelda II:s stadsinvånare var kryptiska med klassiker som "I am Error", och Castlevania II hade stadsbor som gav dig vilseledande information eller rent av ljög. Det var ibland smått omöjligt att veta hur man skulle ta sig framåt utan att titta i en guide. Zelda II låter dig spela spelet från ett sidoperspektiv istället för ovanifrån. Men stridssystemet lider av Links korta svärd som gör det hela klumpigt och onödigt svårt.
Castlevania II har en natt- och dagcykel och när det är natt blir fienderna du möter svårare. Men skiftet blir lätt irriterade efter att ha läst den långsamma texten som berättar att nu är det natt eller dag lite för många gånger.
Det var två spel med bra idéer, men de haltade som färdiga produkter.

Men varför skriver jag om två gamla spel till NES? Därför att Infernax är - på så många sätt - en spirituell uppföljare till dem båda, men där allt fungerar. Det finns soluppgång och solnedgång som i Castlevania, men övergången är snabb och smidig. Som i Zelda finns det tempel, grottor och hålor där du behöver hitta nycklar och nya färdigheter för att ta dig vidare till en slutboss, men det är aldrig otydligt hur du ska ta dig till grottorna. Striderna mot spelets alla fiender känns alltid engagerande och lättspelade och alla städernas invånare har tydliga funktioner. De är antingen någon du kan handla hos, någon som ger dig ett tips, ett uppdrag, eller bara lite lokala nyheter och kuriosa. Du kan lära dig magier, levla, uppgradera din rustning och ditt vapen, men det känns aldrig som att du behöver grinda för att vara på rätt nivå för stunden.

I Infernax spelar du som fursten Alcedor som återvänder till sitt furstendöme efter flera år i krig utomlands. Men det är inte någon semester som väntar dig. Zombies och gastar härjar på landsbygden och huvudstaden Darsov är under attack av ett vidunder. För att rädda riket behöver du, likt i ett Zelda-spel, utforska gamla tempel, besegra demoner, samla på dig kraftfulla färdigheter och hjälpa rikets invånare med olika uppdrag, innan du slutligen kan utmana spelets slutboss.

Alla bossarna i spelet presenteras med en sån här härlig filmsekvens!

Det är ett relativt lätt spel och till och med på spelets svåraste svårighetsgrad blir det sällan riktigt svårt. Särskilt spelets bossar önskar jag vore lite mer utmanande. Trots det ger Infernax en tydlig känsla av att du blir bättre och fienderna svårare i takt med att du når nya områden och tempel. När du samlat på dig tillräckligt med erfarenhetspoäng kan du välja mellan att uppgradera din hälsa, magipool eller attackstyrka. I spelets grottor och städer kan du också uppgradera din rustning och ditt vapen eller köpa nya magier, med bättre uppgraderingar tillgängliga i senare områden. I och med att spelet endast rör sig om ett begränsat antal uppgraderingar för ditt vapen och rustning, och att det bara finns ett halvt dussin magier i spelet, blir de alla tydligt märkbara och åtråvärda, istället för en abstrakt siffra som plussas på någon procent här och där.

Om utvecklarna hade stannat där hade Infernax känts som ett respektabelt tillskott i action-plattformsgenren. Men där spelet verkligen briljerar är i allt runt omkring, alla sidouppdrag och val du kan göra, och hur de i sin tur både påverkar världen omkring dig såväl som dig själv. Ibland ställs du inför snåriga dilemman i stil med "ska du försöka hjälpa en man som håller på att förvandlas till ett monster, eller dräpa honom som han ber om?" Andra val är mer moraliskt solklara, såsom om du ska ta på dig att bränna ner alla spelets städer eller istället vägra och slåss med den som ger dig uppdraget? Spelet avslöjar inte om ett val räknas som godhjärtat eller ondsint, men reaktioner från människor du pratar med i spelet ger dig en hint om hur det ser ut med karman. Om du väl bestämmer dig för att vara ond låter spelet inte dig bara vara ond - du kan vara ett riktigt as om du så behagar. Vilken moralisk kompass du än följer är det mycket spel att avnjuta och båda varianterna känns så uttänkta och genomarbetade att du gör dig själv en otjänst om du inte spelar igenom spelet åtminstone två gånger.

Om du spelar som ond kommer du så småningom byta utrustning från spira och sköld till ett enormt tvåhandssvärd.

Temamässigt känns spelet tydligt inspirerat av Castlevania men tar aldrig sig självt på fullt lika stort allvar. Du slåss mot demoner, skelett och bevittnar regelbundet mord och hängningar och andra barbariska handlingar, men samtidigt är allt grafiskt så gulligt att även när det är makabert förblir det lättsinnigt på ett sätt som bara ett mättat Pixel Art-spel lyckas åstadkomma. Det är inte direkt “hi-bit” men lyckas ändå charma mig med sin glada färgpalett och påminna mig om små spel jag gjorde själv med kompisar i min barndom. På så vis känns det hela också som ett hobbyprojekt några kompisar jobbat med sen de var små, där de ville ha ett blodigt och mer välfungerande Zelda II /Castlevania II. Och det är inte långt från verkligheten. Utvecklarna har jobbat på spelet i 10 år och det hela började som ett flash-spel när de var tonåringar. För att se ut som ett NES-spel (eller snarare, hur jag i min nostalgi minns att ett NES-spel ser ut) har det helt gjort sig av med den censur som annars var så vanlig på den konsolen. Redan innan du kan trycka på "start" har spelet med glimten i ögat "varnat" dig för sin blodiga och halvnakna värld, och den tonen håller rakt igenom. Alla monster du slår ihjäl dör på ett underbart makabert och spektakulärt sätt. Blod (tänk röda pixlar) spiller ut från fienderna i oerhörda mängder och fursten Alcedor går titt som tätt runt med blodiga köttstycken som fastnat på hans rustning. När du besegrar en boss exploderar de till en röd sörja som täcker allt i rummet, inklusive dig själv.

När jag väl klarat spelet två gånger (som ond och god) märkte jag att det finns ett halvt dussin "gömda" slut som fick mig att vilja spela om spelet flera gånger till och det var lika kul varje gång. Det underlättar att spelet är relativt kort, ca 4-5 timmar med 5 huvudsakliga bosstempel. Har du väl klarat av spelet en gång ger spelet dig också tillgång till nya klasser att spela som, beroende på vilket slut du låst upp. Du kan till exempel spela som magiker som uteslutande använder magier eller en barbar med höftskynke och en stor yxa med stor räckvidd. Du kan till och med belönas med "fuskkoder" som till exempel ger dig ett maskingevär eller en jetpack.

Infernax gör det jag vill att retroinspirerande spel ska göra. Det tar inspiration från flera källor och förbättrar med sina egna tillägg tills det blir ett bättre spel än sina inspirationskällor. På så vis lyckas det också bli sitt eget spel med sin egen identitet. Jag hoppas på att se mer från utvecklarna i framtiden och jag hoppas att de blir klara innan 2033.

Tack. Ja det är nog min Goty förra året också
Känns som något jag skulle vilja ha skapat själv

Inte ett jobb : )
Kör när du blir sugen och njut

Det är kul när något man önskat blivit fixat i evigheter äntligen händer.
När jag gjorde spel som liten tittade jag alltid på Castlevania II som inspiration.