Saknaden av barndomens ljuva dagar

Jag vet inte om jag kan tillägga särskilt mycket, förutom att jag känner igen mig helt och hållet. Nu när jag själv har barn i åldrarna 7-11 märker man dock att myclet förändrats från när man själv var liten. Det är så klart lite av en sorg, men tiderna förändras

Nej, tror inte det. Fint för dig att du hade en så fin barndom med fina minnen. Menar det verkligen.
För mig var det nog mer traumatiskt även om jag inte har något direkt att peka på så eller vill dela med mig på ett publikt forum... Minnen, ja visst, inte så många fina och nästan inga om ens enda som jag gråter över av den orsaken.
Gillade att bli äldre, att förstå mer. (jag har fortfarande inte fattat något) men man kan ju alltid intala sig det.. Tyvärr var barndomen mer traumatisk för mig. (aldrig utnyttjad eller så, förstår att det är tanken som kommer) Beror ju på en massa olika omständigheter. Men här är jag och vore inte jag om jag inte upplevt vad jag har gjort. Vi alla behövs, hoppas jag.

Nej, vill inte tillbaka till barndomen. Har alltid velat bli vuxen/äldre, och nu när jag är det, trivs jag ganska bra med det.
Dock känns det som att nostalgi blir viktigare ju äldre man blir.

För mig personligen så blir nostalgi mindre och mindre viktigt. Jag kan tänka på mitt sista förhållande eller förhållanden ett antal år tillbaks och sakna vad vi hade. Ja det är så klart också nostalgi men att jag skulle tänka tillbaks på min barndom och önska jag vore där. Nej aldrig, haha kan någon verkligen någon göra det som är vuxen? Accepterar det men för mig låter det så konstigt att vilja vara ett barn igen? För mig låter det inte sunt men vad vet jag.

Förutom det (ursäkta Majoren) "Ljuva" är nog ett av svenskans ord jag har absolut svårast för. Har aldrig använt det själv. Det är nog kanske bara jag men jag hatar det ordet. Känns genomfalskt. Ska vi ha en aktuell spel/seriereferens så känns det precis som innan de i Fallout fick gömma sig nere i vilken "Vault" de nu blev nerskickade i när kärnvapenkriget tog plats.

Där fortsatte de ju leva sina "ljuva" liv ett antal år ...

Kan ibland bli nostalgisk när jag tänker tillbaka på barndomen eller besöker vissa platser. Många bra minnen. Kan däremot inte påstå att jag längtar tillbaka. Jag har, precis som @Loxus säger, snarare gillat vuxenlivet mer. Även när jag var liten såg jag väldigt mycket fram emot att bli vuxen. Har (tyvärr?) inte heller mycket till barnasinne kvar.

Det är ju skitfint, önskar jag kände så, för mig känns allt mer traumatiskt även det egentligen som borde varit fina upplevelser. Det är mitt problem och ni är så klart de "normala". Tror konstigt nog inte jag ens avundas er men vi är alla olika. Jag har kanske aldrig förstått konceptet "lycklig barndom" Att någon kan ha det. Trots det är jag en högst empatisk och kännande människa nu. (ja, enligt mig själv då) Långt. långt ifrån perfekt. En beroendepersonlighet som behöver döva mig själv. Jag vet inte. Jag är egentligen ingen man ska lyssna på. Men jag är åtminstonde ärlig.

Du är en fin människa, alla känner sådant. Tvivel. Vad är meningen..o.s.v. Gör man inte det så är detingen jag är intresserad av.

Det finns inga nya minnen som är bättre än gamla minnen.

Det har jag däremot

Haha, det är ju alltid något.

Håller verkligen inte med.

Nää, Hipshot, vilken pessimistisk syn!
Vad är det för jävla konstiga bakåtsträvande tankar ni har?? Allt blir bättre, är det inte så man ska tänka?
Åtminstonde så jag tänker.

Eller hur..

Vill ni alla ( i riktigt alla men flera) gå tillbaks till barndomen och vara femåringar eller så. Det låter sjukt för mig.
Såg en en dokumentär om miljonärer i England som ville ha blöjor på sig och bli "uppfostrade" av madamer. Är det där vi är?

Att tycka om tiden man var tonåring, ok. Fortfarande konstigt, men att sakna tiden innan dess blir jättekonstigt för mig. Men vad fan vet jag.

Jag växte upp på landet och älskade att leka i skogen, hitta djur och platser jag ofta tänkte "skulle passa perfekt i en film" (jag skulle älskat att ha mobil med kamera back then och kunna fota/filma så mycket jag velat) och jag gissar att det är en av anledningarna till att t.ex. Zelda och Pokémon resonerat så starkt med mig. Det var samma utforskarkänsla och upptäckarglädje framför tv:n som utanför dörren. Sen var väl barndomen rätt knasig för mig också, men det fina väger alltid upp det trista för mig. En trygghet jag kan fokusera på istället för allt det tråkiga.

Jag fattar, men för mig var ju att upptäcka det andra könet en sån stor grej, kärlek, sexualitet. Fanns ingen återvändo. Att ens tänka sig ett liv innan det känns osunt nu..

"osunt" är säkert fel ord speciellt på en sådan här plats där incels kanske flockas..
Livet fortsätter, alla kommer hitta den de ska älska. Alla har någon.

Fattar så klart att för första gången man upplever något så är känslorna 100 gånger större, det håller jag med om. Betyder inte att du inte senare i livet inte kommer känna likadant. Jag lovar dig. Du kommer ha samma känsla då.

Tidigare i morse så visade en kompis som nu bor i Helsingfors bilder på snön utanför köksfönstret, och jag transporterades till snökullen där jag som barn lekte, åkte skidor och liknande under en stjärnklar himmel. Det är en en mental tidsresa som ofta sker så fort det snöar osv. Kan sakna det, vinterlekar, det var väldigt länge sedan det hände.

Det låter ju fint, vill ni leka vinterlekar nu också? Är inte det något som är gjort och ska vara gjort? "Vill göra det nu också" ?
För mig är sådana saker bara borta, vill göra ahelt andra saker nu förtiden. Det sista jag vill är att leka "vinterlekar med mina manliga vänner" ??
Stjärnklarhimmel? Absolut, om det handlar om romantik med den jag älskar, finns inget finare. Men saknar aldrig min barndom för sådant?? Det ska vara nu i så fall.
Är det att ni inte får uppleva det? Det är ju hemskt å det kommer hända, bli inga incels för det, förr eller senare. Alla har någon, det gäller "bara" att vänta ut det. Vet att det låter hemskt kanske när man verkligen känner hur mycket kärlek man vill och kan ge.

Alla som står ut kommer hitta rätt tillslut. Så är det, kan vara så svårt att tro på om man är deprimerad och tror sig vara oälskad. Alla kommer hitta hem. Stå ut bara. Ni kommer få "betalt"

Det finns någon som älskar dig, som passar perfekt för hur du är just nu.

Grejen med livet är att det är ju i en ständig förändring.