Måste spel vara realistiska och skildra verkligheten och hur det är att vara människa?
Såg två recensioner på raken och båda spelen fick kritik för att de inte var så djupa när det gällde t ex karaktärsutvecklingen.
Jag tycker inte att spel måste skildra verkligheten. Tänker på flera av mina favoritspel. Där är det inte fråga om nån djupare karaktärsutveckling. Det är mer fokus på atmosfären, miljöerna, och att det är spännande och kul att spela. Just nu spelar jag Super Mario Odyssey och har jättekul. Faktum är att jag spelat flera Nintendo-spel på sistone och det har varit kul. Jag blir glad av de spelen. Jag tyckte att spel som Red Dead Redemption 2 och The Last of Us 2 var bra, men jag mådde bitvis dåligt av de spelen.
Helldivers 2 är ju ett av dom mest framgångsrika spelen i år och det har 0% karaktärsutveckling och jag skulle inte heller säga att det är särskilt verklighetstroget. Förutom att man kan råka skjuta sina lagkamrater i huvudet i stressiga situationer.
Det är inlevelse det
PSN: OAKTHYR
Nej men ofta påverkar realistiska skildringar oss känslomässigt starkare/djupare då vi kan relatera till hur det är att vara människa jämfört med en ”tecknad figur”.
Det har dock inget att göra med vad som är ett bra spel eller inte utan vad skaparen vill få oss att känna och uppleva. Vill man känna ren glädje så är t.ex. Mario ett bra val
Nej men ofta påverkar realistiska skildringar oss känslomässigt starkare/djupare då vi kan relatera till hur det är att vara människa jämfört med en ”tecknad figur”.
Det har dock inget att göra med vad som är ett bra spel eller inte utan vad skaparen vill få oss att känna och uppleva. Vill man känna ren glädje så är t.ex. Mario ett bra val
Ja, recensionerna jag kollade där de gnällde lite på att karaktärerna saknar djup var Stellar Blade och Sand Land. Stellar Blade verkar vara ett actionspel och de flesta actionspel jag spelat hade inga djupa karaktärer. Sand Land är ett rollspel och där har jag också spelat flera som inte hade djupa karaktärer. Min favorit är nog Dragon Quest 8, som är kul och mysigt.
Mycket beror nog på hur man själv mår och vad man gillar. Jag är less på dystra och våldsamma spel. Försökt lite med Elden Ring igen, men det är både för svårt och har en deprimerande atmosfär.
Nej men ofta påverkar realistiska skildringar oss känslomässigt starkare/djupare då vi kan relatera till hur det är att vara människa jämfört med en ”tecknad figur”.
Det har dock inget att göra med vad som är ett bra spel eller inte utan vad skaparen vill få oss att känna och uppleva. Vill man känna ren glädje så är t.ex. Mario ett bra val
Apropå tecknat så hade Persona 4 en av de sorgligaste scenerna jag någonsin sett i ett spel.
Verkligen inte.
Tycker jakten på realism många ggr förstör spelupplevelsen. På tok föra många utveklare glömmer bort det absolut viktigate med ett spel i jakten på realism; att det ska vara kul att spela.
Det finns bara tre grupper av människor i världen.
De som kan matte och de som inte kan det.
Apropå tecknat så hade Persona 4 en av de sorgligaste scenerna jag någonsin sett i ett spel.
Ja precis det är egentligen inte så enkelt som verkligt vs tecknat. Är det bra karaktärsutvecklingen så vi bryr oss om vad som händer och kan relatera till vad karaktärerna upplevs känna så ger det väl samma känslomässiga respons. Kanske någon som är bra på psykologi kan förklara
Tror det var meningen att RDR2 och TLOS2 skulle ge känslor något som kanske inte är meningen med Super Mario. Spel där karaktärer och story är i fokus behöver ha karaktärsutveckling för att driva storyn framåt, spel som Super Mario behöver inte det.
Ja, jag ändå känna att vissa spel drar det lite för långt. Att det blir för mycket helt enkelt. Vi har redan så mycket våld och tragedier i verkligheten. När man spelar spel, som är en verklighetsflykt och underhållning, vill man verkligen se saker som får en att må dåligt?
Ja, jag ändå känna att vissa spel drar det lite för långt. Att det blir för mycket helt enkelt. Vi har redan så mycket våld och tragedier i verkligheten. När man spelar spel, som är en verklighetsflykt och underhållning, vill man verkligen se saker som får en att må dåligt?
Nej det kanske man inte vill men då är det ju bara fortsätta spela super mario och liknande.
Du sa att elden ring är deprimerande.
Det är ju den dystra värdlen som gör det så bra bla
Nej det kanske man inte vill men då är det ju bara fortsätta spela super mario och liknande.
Du sa att elden ring är deprimerande.
Det är ju den dystra värdlen som gör det så bra bla
Ja, det är ju en smaksak förstås. Elden Ring ser imponerande ut och jag kan önska att det varit lättare, och så känns det lite som ett gatlopp i en dyster och mörk värld Tears of the Kingdom är ju också en öppen spelvärld, som också är imponerande. Där hade jag kul och kände inte att det var ett gatlopp, inte frustrerande svårt, och inte deprimerande. Men det är ju bra att man kan välja.
Jag får fortsätta på Odyssey och gulliga Princess Peach: Showtime istället
Det måste de inte men jag föredrar spel som i stor utsträckning simulerar verkligheten. Så fort magi, monster och annan skit dyker upp i spel drar jag en djup suck.
Kingdom Come visade att man kan skapa ett fantastiskt rollspel utan fantasy.
Jag kan faktiskt föredra det. Tycker många spel som ska skildra verkligheten ofta är dystra och deprimerande. GTA 5 kändes märkligt där karaktärsutvecklingen var framstressad, och så var det onödigt och osmakligt övervåld. Nu är ju GTA 5 överdrivet och tillspetsat, men spelvärlden och karaktärerna ser ju ganska realistiska ut. The Last of Us 2 var också deprimerande och för våldsamt. Vill inte spela nåt sånt igen. Jag förstår poängen med den storyn, men det var jobbigt. Var ju inte meningen att vara en solskenshistoria, men ibland blir man mätt. Känner samma efter serier som Game of Thrones, Breaking Bad, Ozark, Sons of Anarchy.
Ja, jag ändå känna att vissa spel drar det lite för långt. Att det blir för mycket helt enkelt. Vi har redan så mycket våld och tragedier i verkligheten. När man spelar spel, som är en verklighetsflykt och underhållning, vill man verkligen se saker som får en att må dåligt?
Tänker att det är som vilket berättar-medium som helst. Finns filmer, böcker och teatrar som får en att må dåligt och så finns det de som får en att skratta. Allt behöver inte vara låst till en genre.
Det beror såklart på spelet i sig. Ett Final Fantasy utan karaktärsutveckling kan vara både och. I t.ex. första FF så har karaktärerna ingen personlighet men spelet i sig är så bra att man kan förbise det.
Men ett spel som t.ex. FF X som har mycket story skulle vara döden utan någon särskild karaktärsutveckling för då skulle storyn bara varit blaha.
Allt beror på. I Pacman bryr jag mig inte men i Paper Mario är det väldigt viktigt.
Forumets Mega Drive-expert!
Är inte spel realistiska är de inte värda mer än 1/10.
Jag gjorde en snabb uppskattning här av alla mina favoritspel. Inget av dom är realistiskt.
Självfallet nej.
Sen kan du ha bra karaktärsutveckling i fiktion, men det är inte ett måste för att spelet ska vara underhållande.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Hell no!
Var sak på sin plats. Om ett spel gör en ansats att skapa trovärdiga karaktärer vill jag se gärna se att man går en extra mil. Men jag förväntar mig inte att Super Mario ska vara en Last of Us-Joel. Det är skönt att ytterligheterna finns. Ibland är det skönt att drabbas av sorg och elände, medan man andra gånger vill kasta ner Bowser i lavan. Kort sagt: det handlar om vad spelet i grunden utger sig för att vara. Ett tungt rollspel som misslyckas med story och karaktärer är med stor sannolikhet en flopp.
En Bamseponny av folket
Om spelet är menat att kännas någorlunda verklighetstroget i hur figurerna i det agerar så kan jag tycka det är en relevant kritik om ingen av dessa utvecklas under spelets gång.
Om det är ett glatt spel som Mario som handlar om att äta vissa svampar och rädda andra från slott är det inte nödvändigt, men kan bli en ganska kul tvist när en väldigt etablerad figur helt plötsligt utrycker känslor vi inte är vana vid att se, typ när Luigi började visa nervositet och rädsla.
Om spelet är menat att kännas någorlunda verklighetstroget i hur figurerna i det agerar så kan jag tycka det är en relevant kritik om ingen av dessa utvecklas under spelets gång.
Om det är ett glatt spel som Mario som handlar om att äta vissa svampar och rädda andra från slott är det inte nödvändigt, men kan bli en ganska kul tvist när en väldigt etablerad figur helt plötsligt utrycker känslor vi inte är vana vid att se, typ när Luigi började visa nervositet och rädsla.
Tomb Raider-rebooten från 2013 ansågs vara mer realistiskt än de gamla spelen. Hon utvecklades under spelets gång. Jag var inte van att se henne så, efter att ha spelat de gamla spelen.
Jag spelade Princess Peach-spelet och det var kul. Hade aldrig sett henne så tidigare. Det spelet är så orealistiskt som det kan bli. Men jag antar att hon fann en inre styrka och många säger ju att man ska tro på sig själv. Man klarar mer än man tror. Snacka om karaktärsutveckling.
Tycker inte ett spel måste någonting, många spel är ju långt ifrån realistiska men har ändå en logik i all sin otrolighet så då håller det ändå - och Super Mario-spelen har ju väldigt enkla storys som "ursäkt" för roligt gameplay och där skiner ju spelen mer i sin kreativitet än starka handling eller karaktärsutveckling. Men det finns större spel som engagerar med intressant story, starka karaktärer och allt möjligt och då skadar det ju inte att kunna känna in karaktärens själ och känna att det händer någonting med den under resans gång.
Hell no!
https://media0.giphy.com/media/lYiQWU9xMJrBsb2RHX/giphy.gif?c...
Var sak på sin plats. Om ett spel gör en ansats att skapa trovärdiga karaktärer vill jag se gärna se att man går en extra mil. Men jag förväntar mig inte att Super Mario ska vara en Last of Us-Joel. Det är skönt att ytterligheterna finns. Ibland är det skönt att drabbas av sorg och elände, medan man andra gånger vill kasta ner Bowser i lavan. Kort sagt: det handlar om vad spelet i grunden utger sig för att vara. Ett tungt rollspel som misslyckas med story och karaktärer är med stor sannolikhet en flopp.
The Last of Us 2,
slutfighten var realistisk.
Red Dead Redemption,
Dead Eye var det många som använde sig av förr i Vilda Västern.